Franekers mest internationellt kända innevånare var Anne Marie van Schurman, Sappho kallad av sin samtid. Som vi nämnde i föregående avsnitt var hon den första kvinna som deltog i undervisningen vid stadens ryktbara universitet, grundat 1585. Descartes var 1629 en annan av studenterna innan Napoleon 1811 stängde läroanstalten.
Sappho van Schurman var en synnerligen lärd dam som talade franska, tyska, italienska och spanska flytande och kunde göra sig förstådd på latin, grekiska, hebreiska och etiopiska. På det senare språket skrev hon dikter. Hon var entomolog (insektskännare) och tecknade, målade, skulpterade, arbetade med vaxmodeller och silhuettkonst. Prov på hennes delikata broderier finns i stadens eleganta stadshus.
Hon korresponderade med Richelieu och andra av den tidens storheter. Drottning Kristina besökte henne vid ett tillfälle. När hon var drygt 20 år gammal hörde hon predikningar av Jean de Labadie (en tidigare jesuit) som grundat en mystisk sekt. Hon lär senare ha gift sig med honom i hemlighet.
Vi var förstås nyfikna på denna märkliga mångsysslare och under vår alltför korta eftermiddag i Franeker gjorde vi ett besök i ‘tCoopmanshûs för att titta på deras van Schurman-samling. Museer kan vara sådana tidstjuvar, så vi var inställda på att göra en snabb och koncentrerad visit, men bland museiplanens rumsbeskrivningar hittade vi fascinerande mackapärer, som fick oss att rusa omkring på upptäcktsfärd.
På vinden fanns ett ytterst komplicerat objekt, en metallmodell över Salomos första domslut. När Jan K Elzinga slutade som låssmed 1901 drog han sig tillbaka i fyra år. Resultatet blev ett virrvarr av trådar, kugghjul och hävstänger som när de sätts i rörelse spelar upp bibelberättelsen. Under tjugofem år reste han omkring i landet med modellen.
I en annan del av museet står Jacob Kooistras skapelser. Redan som barn byggde han modeller av sådant han hittade. Byborna lärde sig snart att Kooistra hade användning för allt och istället för att slänga bort något slängde man in det i hans trädgård. Huvudnumret på museet är ett komplett tivoli, där allt rör sig, från karusellen till dansparen på dansbanan.
De bogt fen Gune (som förstås betyder Guinea-bukten) är namnet på Hollands äldsta ännu verksamma studentkrog. Innan vi lämnade Franeker funderade vi en stund med hjälp av en öl över vad vi varit med om: Eisingas planetarium, Elzingas och Kooistras mekaniska apparater och inte minst Sapphos mångsidighet. Aldrig tidigare under våra resor hade vi träffat på sådana uttryck av individuell kreativitet samlade på en så liten plats.
Dagen började lida mot sitt slut och vi med den. Vi hade inte hunnit se mycket av Stavoren och Hindeloopen på förmiddagen därför att den mesta tiden hade gått åt till att cykla mellan platserna. Båda städerna har haft livliga kontakter med Skandinavien, den förra genom påhälsning av vikingar 991. I den senare märks påverkan i möbler och skrin.
Vi hade lika lite tid över för Workum, för vi var inbjudna till It Heidenskip, en frisisk variant av stavhopp. I den gyllene augustikvällen såg vi under några timmar hur mer eller mindre vuxna män och kvinnor sprang ut på en brygga, svingade sig ut med en hög stolpe och försökte landa på andra sidan en vattengrav. Det var en genialisk princip, för även om de som hoppade längst fick de ljudligaste applåderna, så var förlorarna som plumsade i vattnet minst lika uppskattade.
Den tredje dagens morgon ilade vi med bil in i landet, i riktning mot den tyska gränsen. Vi var på väg till Drenthe, ett av norra Hollands mer bortglömda landskap. Torrmossar och ödsliga ljunghedar lockar inte lika många turister som storstadsliv eller vattenlandskap. Men vi har alltid dragits till det okända och nu väntade oss något verkligt ovanligt – en häst.
I Huifkarrencentrum i Vledder (och på andra ställen i trakten) kan man hyra häst och vagn för dagen, ett veckoslut, en vecka eller längre. Det är ett ovanligt avslappnande sätt att färdas på under förutsättning att man trivs med djur som är större än en själv. Hästen såg snäll ut och man lovade oss att han var det, men vi hade en känsla av att han nog bestämde själv om han tänkte komma när vi ropade på honom.
Det är förstås en perfekt semestervariant om det finns hästtokiga familjemedlemmar och de övriga inte har något emot att sova primitivt. 3-4 personer får plats i den övertäckta vagnen (de ser ut som prärievagnar) medan resten sover i tält. Med hjälp av detaljerade kartor kan man planera färdvägar som är anpassade till hyrtiden.
Efter ett par timmars lunkade och skakande förstod vi varför de gamla västernpionjärernas vagnar kallades för präriens skepp. De som har anlag för sjösjuka bör kanske ha med sig några piller eller man kan alltid stiga av och gå bredvid hästen och försöka vänja sig vid den.
Men vi ville inte komma för sent till vad vi trodde skulle bli resans höjdpunkt: Giethoorn, Hollands Venedig, helt beroende av sitt vattenkanalsystem. Om den staden ska vi berätta i det sista avsnittet innan vi åker till Belgien.
Från Edinburgh till Istanbul 