Dag 77-78 – Holland: Giethoorn.

https://i0.wp.com/www.nlfilmdoek.nl/wp-content/uploads/2011/09/fanfare1.jpg

En ko glider lugnt betande fram över ängen, utan att röra på benen. I nästa ögonblick dyker ytterligare en ko upp. Den här glider baklänges. De möts. Världen håller andan inför ett till synes onaturligt kofenomen. Tills. Nästa bildvinkel avslöjar att de båda korna befinner sig i varsin båt på en kanal som korsar ett fält.

Så här inleds den holländska 50-talsfilmen Fanfare av Bert Haanstra. Den är inspelad i den lilla byn Giethoorn (uttalas ungefär schethårn) i nordvästra delen av Overijssel. Filmen, som aldrig visats i Sverige, är mäkta populär i Holland och var den direkta orsaken till att byn upptäcktes av turister. Vår lilla rundresa i norra Holland hade Giethoorn som slutmål.

Om vi inte hade vetat hur det egentligen skulle se ut, så hade vi förskräckta farit vidare. Den här delen av Overijssel utgörs av vattenlandskapet De Wieden med mängder av småsjöar och kanaler som inbjuder till alla tänkbara aktiviteter på, under och invid vattenytor.

I centrum av naturreservatet ligger Giethoorn med en bred och lång genomfartsgata, kantad av utspridda attraktioner i stil med stor turistbyrå, informationstavlor, restauranger och parkeringsplatser. Det påminde mer om en rastplats längsmed en motorväg än Nordens Venedig. Nyhetsinslag på BBC.

Det ursprungliga Giethoorn grundades 1230 av en grupp flyktingar från Medelhavet. De första invånarna fann mängder av gethorn, antagligen från vildgetter som drunknat vid den stora översvämningen 1170. De döpte därför sin nya hemort till Geytenhorn.

Det myckna torvgrävandet under årens lopp ledde till uppkomsten av större och mindre sjöar och transportkanaler mellan dem. Många av husen kunde till slut bara nås med båt eller gångbro och på så sätt uppkom dagens karaktäristiska Giethoorn.

giethoorn-7-620x465

Till de äldsta delarna längsmed Dorpsgracht kommer fortfarande inga bilar. Binnenpad, en wandel- och fietspad (gång- och cykelväg) går utefter kanalen. Ibland hoppar den med hjälp av en högbågad (fri höjd för kor och annat skrymmande gods) bro över för ett kort ögonblick till andra sidan.

Binnenpad finns de populäraste övernattningsmöjligheterna, i privathem, identifierade med respektive familjs namn. Vi bodde hos Mol-Groenewegen, som hade mött den stora efterfrågan genom att försiktigt bygga ut huset mot trädgårdssidan för att få plats med fler sovrum och ett frukostrum. Incheckningen är helt informell, man knackar på köksdörren och ropar: ”Är det nå’n hemma?”

giethoorn11

I en liten kanalvik intill huset låg en flottilj med fluisterboten på uppladdning. Det vanligaste sättet att ta sig runt Giethoorn är med hjälp av dessa ljudlösa elektriska båtar. Man hyr båtarna per timme eller per dag och det finns detaljerade kartor som hjälp vid planeringen av utfärderna.

Medan vi satt och avnjöt vår kvällsmat på en terrass intill Dorpsgracht hörde vi operasång i fjärran. Den närmade sig fortare än en tenor kan röra sig. Innan vi fått någon naturlig förklaring, och spekulationerna fortfarande studsade mellan våra av ett flertal öl stimulerade hjärnor (joggare med hörlurarna uppskruvade till max?, statisk elektricitet mellan två fluisterbooten?) intensifierades situationen genom att en manskör tycktes närma sig från andra hållet.

Framför vårt restaurangbord möttes två farkoster med maskerade sångare ombord, duellerade musikaliskt ett ögonblick, och for vidare. Så här höll det på ett tag. Över Giethoorns vattendrag spreds vokala mobila klanger. Vår servitör förklarade att det inte är så här varje kväll. Just i dag skulle en körtävling äga rum, och det här var de olika deltagarnas sätt att sjunga upp sig på.

boven wijde

Lite senare gled vi ut med en av familjens båtar. Ett stort antal korta sidokanaler leder från Dorpsgracht till Bovenwijde, en större sjö. En bit ut i sjön ligger en flytande scen där sångtävlingen pågick för fulla halsar. Vattnet framför scenen var ett kokande hav av traktens alla varianter på flytetyg.

Vi vågade oss inte alltför nära eftersom vi var rädda att vår ovana med båten skulle kunna leda till att vi puttade till någon och orsaka en kedjereaktion genom den lättrörda publiken.På säkert håll betraktade vi den unika tillställningen. Giethoorn lever verkligen så mycket som möjligt på vattnet.

Vi hade gärna stannat längre än en natt i Giethoorn. Inte bara för att den äldsta puben råkade ha sin veckostängningsdag just den kvällen vi var där, utan för att vi upptäckte mer och mer konstiga saker som hade varit värda att betrakta närmare.

Floran av ovanliga museer tycktes ovanligt rik i den här trakten: mineralmuseet De Oude Aarde, snäckgalleriet Gloria Maris, dykmuseet med den första handgjorda automatiska respiratorn av holländskt ursprung, ett histo-mobilmuseum och Museumboerderij ‘t Olde Maat Uus, som vi inte har en aning om vad det kan innehålla.

Kvällen slutade med fyrverkerier till den segrande körens ära. Rock, jazz och annan musik förekommer på den flytande scenen under andra sommarkvällar.
I gryningen kunde dimmornas lek över kanalen ses från sovrummets takfönster. Vad kunde vattnet avslöja för hemligheter under nästa dygn? Kanske bröderna Lejonhjärta skulle glida fram runt den närmsta kröken? Det skulle vi aldrig få veta. För nu väntade bilen och motorvägen ned till Amsterdam och verkligheten.

museum giethorn

Uttryck i engelskan som anspelar på den holländska karaktären:
Dutch courage = mod stimulerat av alkohol
Dutch treat/going Dutch = alla betalar sin del
in Dutch (även in Europe) = att ha problem eller ligga dåligt till
to beat the Dutch = att vara mycket ovanlig eller annorlunda
Dutch auction = auktion där priset sjunker för varje bud tills någon accepterar det
Dutch coffe = kaffe bryggt på kallt vatten (vanligt uttryck i Japan där man säger datchi-koohii)
Dutch doors = dörrar halverade på mitten så att man kan öppna antingen den övre eller nedre halvan (bra vid översvämningar)
Dutch comfort = inte särskilt hög bekvämlighet
Dutch uncle = någon som oombedd försöker förklara eller lära ut något

Dag 76-77 – Holland: Franeker – Sappho – It Heidenskip – Vledder.

Schurman

Franekers mest internationellt kända innevånare var Anne Marie van Schurman, Sappho kallad av sin samtid. Som vi nämnde i föregående avsnitt var hon den första kvinna som deltog i undervisningen vid stadens ryktbara universitet, grundat 1585. Descartes var 1629 en annan av studenterna innan Napoleon 1811 stängde läroanstalten.

Sappho van Schurman var en synnerligen lärd dam som talade franska, tyska, italienska och spanska flytande och kunde göra sig förstådd på latin, grekiska, hebreiska och etiopiska. På det senare språket skrev hon dikter. Hon var entomolog (insektskännare) och tecknade, målade, skulpterade, arbetade med vaxmodeller och silhuettkonst. Prov på hennes delikata broderier finns i stadens eleganta stadshus.

Hon korresponderade med Richelieu och andra av den tidens storheter. Drottning Kristina besökte henne vid ett tillfälle. När hon var drygt 20 år gammal hörde hon predikningar av Jean de Labadie (en tidigare jesuit) som grundat en mystisk sekt. Hon lär senare ha gift sig med honom i hemlighet.

Vi var förstås nyfikna på denna märkliga mångsysslare och under vår alltför korta eftermiddag i Franeker gjorde vi ett besök i ‘tCoopmanshûs för att titta på deras van Schurman-samling. Museer kan vara sådana tidstjuvar, så vi var inställda på att göra en snabb och koncentrerad visit, men bland museiplanens rumsbeskrivningar hittade vi fascinerande mackapärer, som fick oss att rusa omkring på upptäcktsfärd.

Coopmanshus-1

På vinden fanns ett ytterst komplicerat objekt, en metallmodell över Salomos första domslut. När Jan K Elzinga slutade som låssmed 1901 drog han sig tillbaka i fyra år. Resultatet blev ett virrvarr av trådar, kugghjul och hävstänger som när de sätts i rörelse spelar upp bibelberättelsen. Under tjugofem år reste han omkring i landet med modellen.

https://i0.wp.com/www.pietersmilda.nl/wp-content/uploads/2012/03/DSC05621.jpg

I en annan del av museet står Jacob Kooistras skapelser. Redan som barn byggde han modeller av sådant han hittade. Byborna lärde sig snart att Kooistra hade användning för allt och istället för att slänga bort något slängde man in det i hans trädgård. Huvudnumret på museet är ett komplett tivoli, där allt rör sig, från karusellen till dansparen på dansbanan.

http://www.dehorecafriesland.nl/thumbs.ashx?w=375&h=2000&src=/photobooks/6577/bogt%20algemeen%20135.jpg

De bogt fen Gune (som förstås betyder Guinea-bukten) är namnet på Hollands äldsta ännu verksamma studentkrog. Innan vi lämnade Franeker funderade vi en stund med hjälp av en öl över vad vi varit med om: Eisingas planetarium, Elzingas och Kooistras mekaniska apparater och inte minst Sapphos mångsidighet. Aldrig tidigare under våra resor hade vi träffat på sådana uttryck av individuell kreativitet samlade på en så liten plats.

Dagen började lida mot sitt slut och vi med den. Vi hade inte hunnit se mycket av Stavoren och Hindeloopen på förmiddagen därför att den mesta tiden hade gått åt till att cykla mellan platserna. Båda städerna har haft livliga kontakter med Skandinavien, den förra genom påhälsning av vikingar 991. I den senare märks påverkan i möbler och skrin.

Fierljeppen

Vi hade lika lite tid över för Workum, för vi var inbjudna till It Heidenskip, en frisisk variant av stavhopp. I den gyllene augustikvällen såg vi under några timmar hur mer eller mindre vuxna män och kvinnor sprang ut på en brygga, svingade sig ut med en hög stolpe och försökte landa på andra sidan en vattengrav. Det var en genialisk princip, för även om de som hoppade längst fick de ljudligaste applåderna, så var förlorarna som plumsade i vattnet minst lika uppskattade.

Den tredje dagens morgon ilade vi med bil in i landet, i riktning mot den tyska gränsen. Vi var på väg till Drenthe, ett av norra Hollands mer bortglömda landskap. Torrmossar och ödsliga ljunghedar lockar  inte lika många turister som storstadsliv eller vattenlandskap. Men vi har alltid dragits till det okända och nu väntade oss något verkligt ovanligt – en häst.

huifkarcentrum vledder.500

I Huifkarrencentrum i Vledder (och på andra ställen i trakten) kan man hyra häst och vagn för dagen, ett veckoslut, en vecka eller längre. Det är ett ovanligt avslappnande sätt att färdas på under förutsättning att man trivs med djur som är större än en själv. Hästen såg snäll ut och man lovade oss att han var det, men vi hade en känsla av att han nog bestämde själv om han tänkte komma när vi ropade på honom.

Det är förstås en perfekt semestervariant om det finns hästtokiga familjemedlemmar och de övriga inte har något emot att sova primitivt. 3-4 personer får plats i den övertäckta vagnen (de ser ut som prärievagnar) medan resten sover i tält. Med hjälp av detaljerade kartor kan man planera färdvägar som är anpassade till hyrtiden.

Efter ett par timmars lunkade och skakande förstod vi varför de gamla västernpionjärernas vagnar kallades för präriens skepp. De som har anlag för sjösjuka bör kanske ha med sig några piller eller man kan alltid stiga av och gå bredvid hästen och försöka vänja sig vid den.

Men vi ville inte komma för sent till vad vi trodde skulle bli resans höjdpunkt: Giethoorn, Hollands Venedig, helt beroende av sitt vattenkanalsystem. Om den staden ska vi berätta i det sista avsnittet innan vi åker till Belgien.

Dag 76 – Holland: Hindeloopen – Workum – Franeker.

”Voersint eer Ghy begint”

På resans andra dag korsade vi som sagt sjön och började vår färd på allvar in i det främmande landet. Vi var fortfarande kvar i Holland (dvs Nederländerna), men vi var också i Friesland, det västligaste av landskapen norr om IJsselmeer.

https://i0.wp.com/api.ning.com/files/hpa0t08EPZ7*qOLX5Mnqxfr9bKVeatlJsdMX2A2XXXsZzqHYy7YnWtFuq-v2CSnYnQ*3K5*vt2SBUilvEokK4mX4YGhRtwlN/FrieseVlag.jpg

Friesland är holländarnas Wales. Man har en egen flagga, nationalsång och språk, frisiskan (det låter som engelska, tyska och holländska samtidigt) som talas av 70% av infödingarna. I Friesland finns världens äldsta planetarium, Hollands största fyr (Brandaris), Europas längsta nudiststrand (på ön Vlieland) och här föddes Margaretha Geertruida Zelle. Till skillnad från Wales ligger mer än hälften av landet under havsytan.

Dagens mål var Franeker, en viktig stad i den europeiska historien, dit både Descartes och drottning Kristina vallfärdat, kanske något bortglömd i våra dagar. Men först var det då det här med cykelturen. Vi brukar inte göra det onödigt lätt för oss på våra resor och cykeln är trots allt ett seriöst transportmedel i Holland, med rätt att köra mot enkelriktningar, och man bör anpassa sig till traditionerna i landet.

När vi planerade turen hemma på kartan såg det ut som en bra idé att cykla längsmed IJsselmeer. I verkligheten ser man inget av sjön, bara den flera meter höga skyddsvallen, men det fanns mycket kor att titta på.

The old village of Hindeloopen, The Netherlands

Framåt lunchtid minskade inslaget av kreatur och vi förstod av vi närmade oss en stad. Hindeloopen är kanske mest känt för Het Eerste Friese Schaatsmuseum, som vi antog betydde Det Första Frisiska Skridskomuseet, eftersom det var fullt av skridskor. Det här var vårt första möte med de många märkliga specialmuseer för udda intressen (ost, öl, snäckor, dykarutrustningar) som Holland tycks var fyllt av.

skating

Den som gillar skridskor ska verkligen ta sig till Hindeloopen eller som broschyren säger det: ”Voor schaatsliefhebbers is een bezoek aan dit museumn bijna een must.” Den riktige entusiasten väntar till en kall vinter när kanalerna fryser till (ungefär vart femte, sjätte år) och deltar i det traditionella Elfstedentocht (elvastädersloppet) då man på skridskor (gärna traktens traditionella trämodeller) tar sig mellan provinsens elva städer.

Workum
Vi trampade vidare på den sista cykelsträckan, till vår nästa övernattningsstad Workum och De Gulden Leeuw, som både till namn och läge, ovanför en krog vid marknadstorget, i högsta grad påminde om ett engelskt värdshus.

*

År 1774, i maj, söndagen den 8:e, tidigt på morgonen, inträffade ett himla ovanligt fenomen, planeterna Mars, Venus, Merkurius och Jupiter stod med månen i Vädurens tecken. En holländsk präst hade i veckor propagerat för att domedagen var nära och paniken började sprida sig bland massorna. Det blev den utlösande faktorn för en ullmakare i Franeker.

eise_house

Eise Eisinga föddes 1744 och började omedelbart studera euklidisk geometri. Innan han var aderton hade han publicerat tre böcker i ämnet utan någon formell utbildning. Ett år senare var hans beräkningar om kommande sol- och månförmörkelser klara.

I sitt enkla bostadshus mitt emot stadshuset började han göra en modell över sina teorier i sovrummet, och 1781 var världens första planetarium klart. Det gick inte helt smärtfritt. Större delen av modellen var i taket och på väggarna, men när en planet började närma sig golvet hotade hustrun att gå sin väg.

4511057a-i1.0

I takets plankor är cirkelformade skåror uppsågade så att metallpinnar med små kulor (planeterna) kan kretsa kring solen. Cirklarna är förskjutna för att simulera verklighetens ellipiska banor. Varje kula tar lika lång tid på sig att komma runt taket som planeten i rymden. Saturnus behöver nästan 30 år för ett fullgöra ett kretslopp, så den kulan har inte hunnit med många varv sedan den kom till. Uranus, Neptunus och Pluto är av naturliga skäl inte med.

I en sjunde skåra visar två nålar stjärntecknen och aktuellt datum. Någon automatik för skottår klarade Eisa inte av, så den 29/2 måste man pilla tillbaka nålen en dag.

planetarium

På väggen ovanför sängskåpet visar tavlor solens upp- och nedgång, dagarnas olika längd och stjärnhimlens rotation. En något ovanlig klocka är uppdelad i sju segment (ett för varje veckodag), som i sin tur är uppdelade i tjugofyra mindre segment (ett för varje timme).

centrale deel raderwerk

Allt detta drivs av ett maskineri som är dolt mellan planettaket och det riktiga taket. Varje vecka måste verket skruvas upp så att de åtta tyngderna kan fortsätta att falla. Oregelbundenheter i rörelser åstadkoms genom ett genialisk kombination av oliktandade kugghjul.

Eisa dog 1828, 84 år gammal. Han lämnade noggranna instruktioner om hur apparaten skulle handhas. Över den lilla porten vid sidan av Eisas hus finns ett motto. Det inleder den här artikeln.

Om Franeker inte låg så avsides skulle Eisas planetarium vara en stor och välkänd turistattraktion, nu är den bara stor. Annat var det förr. Då var staden var Hollands kulturella centrum. Landets andra universitet grundades här 1585 där Anna Maria van Schurman blev den första kvinna som deltog i universitetsundervisningen, bakom en särskilt byggd skärm. Om henne ska vi berätta mer  i nästa avsnitt.

FOTNOTER (för mindre vetande läsare):
1: Margaretha Geertruida Zelle är kanske mer känd under namnet Mata Hari.
2: De naturliga skälen för att tre av planeterna inte är med i planetariet är förstås att de ännu inte var upptäckta.
3: Översättning av mottot: ”Titta innan du hoppar”.

Dag 76 (75) – Holland: Zuiderzeemuséet.

https://i0.wp.com/www.vacationstogo.com/images/ports/275/1401.jpg

Och det blev morgon den andra dagen. Under natten hade en kyrkklocka strax utanför hotellrummet slagit vilt omkring sig. Någon måste ha skruvat upp den för hårt, för den slog heltimmarna en timma för tidigt eller var det Enkhuizbornas knep för att inte komma för sent till jobbet?

Om en dryg timme skulle vi vandra ned till kajen och ta båten över IJsselmeer till det exotiska Friesland i norra Holland (Nederländerna), men först var det dags att en sista gång reflektera över gårdagens upplevelser, att mentalt komprimera dem, lämna plats för dagens nya och samtidigt se till att allt långt senare skulle kunna packas upp i en läsbar form på den här sidan. En fotograf knäpper bara på utlösaren, byter film och framkallar, åtminstone förr i tiden, nu är det ännu enklare. För en skribent är det inte lika mekaniskt, det är mer som att föda barn eller baka bröd.

*

(IJsselmeers vågor och asterisken representerar en tillbakablick till föregående dags eftermiddag:) Innan vi var riktigt framme i Enkhuizen lade båten till ett ögonblick vid Zuiderzeemuseets brygga. Vi steg iland och förflyttades tillbaka till början av 1930-talet. På ett stort område har man samlat byggnader från byar och städer kring det gamla Zuiderzee, för att återskapa och bevara för framtiden den miljö Afsluitdijk och poldrarna förstörde.

Zuidermus.jpg

Tre enorma och hotfulla kalkugnar från Akersloot vaktar entrén från sjön. Strax bortom, djupt i skyddsvallens skugga, ligger en liten fiskeby. Placeringen på en sluttning mot vattnet ska återskapa deras ursprungliga läge i Monnickendam, men man har inte tagit steget fullt ut. I verkligheten låg de utanför vallen så att bottenvåningen översvämmades varje gång det blev flod. Då tog man sitt bohag och flyttade upp på vinden. När vattnet drog sig tillbaka kom man ner igen. På det här sättet fick man golvet regelbundet skurat utan att behöva tänka på att hämta vatten.

zuiderm.JPG

I den närbelägna (på museiområdet alltså) byn från Zoutkamp hade man uppfunnit en enklare metod för att förse rummen med rinnande vatten. Här var problemet att det enda tillgängliga vattnet i IJsselmeer var odrickbart. Med hjälp av en omställbar stupränna kunde man leda regnvattnet in i huset när man blev törstig.

På det här sättet kan man utan datoriserade hjälpmedel vandra i en virtuell verklighet, bland och in i 130 hus som representerar olika kulturer kring Zuiderzee från perioden 1880-1930. Det var inte bara fisket som dog när Afsluitdijk förvandlade havsviken Zuiderizee till insjön IJsselmeer. En hel del andra näringsgrenar försvann: rökerier, ko-operativ, korgmakare, segelmakare, repslagare, varv. Alla är representerade på museet, i fungerande form. Man kan till och med bli rakad efter gammaldags metoder, men bara på söndagar.

Planer på ett museum har funnits sedan 1930-talet, men det var först 1968 som grundstenen till utomhusmuseet lades. I maj 1983 invigdes det. Vi insåg snabbt att våra tre timmar inte alls skulle räcka. Vill man se inomhusmuseet också (med båtmodeller, dräkter, interiörer) behövs det en hel dag. Det är väl värt en dagsutflykt från Amsterdam, men det blir för lite tid över om man kombinerar det med den ångloks- och båtfärd som vi berättade om i förra avsnittet.

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/03/img_0298.jpg

I ett av husen från Zoutkamp lever en kvinna som man gjorde i början av seklet. Beroende på vilken veckodag eller tid på dagen man kommer på besök kan man se henne tvättandes, bakandes, matlagandes eller tekokandes. Om man tar av sig skorna kan man få prova hennes lådsäng eller titta i linneskåpet.

Det här att göra husen levande är mest utvecklat i Urk. Byggnaderna som representerar Urk ligger högre än alla andra. Det beror på att förebilden var en ö i Zuiderzee innan den uppslukades av Noordoost-poldern.

Ett gäng med frivilliga spelar Urk-bor hela dagarna. När vi kom på besök var det tvättdag och gatan korsades av hängande tvätt. Bakom ett lakan dök en någorlunda ung kvinna upp och frågade om jag hade någon båt. Hon var dotter till en änka vars man drunknat och de försörjde sig nu på att ha liten affär med synålar och andra småsaker i ett skåp i ett hörn av rummet. De skulle få de bättre om dottern kunde fånga en karl.

https://i0.wp.com/media-cdn.tripadvisor.com/media/photo-s/01/b9/e6/3b/at-the-zuiderzee-museum.jpg

Urkborna pratar förstås sin bydialekt och det var bara med hjälp tolk som vi helt kunde göra oss förstådda. Märkligt nog är en hel del av orden snarlika svenska. Med lite kunskaper i danska och tyska och med god portion lyhördhet kan man ana sig till en hel del. Att till exempel ”vrouw” betyder ”kvinna” är betydligt lättare att förstå om man vet att det uttalas ”frau”. Som de flesta andra holländare kan aktörerna engelska, men att tala det vore att falla ur rollen som Urk-bo.

I ett hus med öppen dörr gick vi in bara för att upptäcka att utgången spärrades av en irriterad kraftig fiskare. När han lugnat sig över vårt intrång berättade han att han förlorat sin båt och nu bara gick hemma. Han visade stolt upp sin bostad och en liten statyett han köpt i England. I förtroende fick vi veta att prostituerade brukade ha den i fönstret som signal. Stod den med rygget utåt var hon upptagen. Vi fick absolut inte berätta det för hustrun. Ibland är det svårt för aktörerna att bortse från sina kunskaper i engelska och vänta på tolken, som till exempel när vi frågade vad han skulle göra om han kom hem en dag och upptäckte statyetten i sitt eget fönster, med ryggen utåt.

https://i0.wp.com/farm3.static.flickr.com/2124/2378376848_9f3f5ce6c6.jpg

*

Vågor, vågor – tillbakablicken var slut. Det fanns ingen tid att sortera intrycken av kyrkan, skolan, apoteket, stadskanalen, rökeriet. Zuiderzeemuseet kräver minst två tillbakablickar.

En ny dag låg framför oss, lika blank som IJsselmeer. Lite mer än timme tar resan över till Stavoren i Friesland. Vi besökte kommandobryggan och kaptenen som helst ville prata om sina upplevelser under Sail i Amsterdam veckan innan, men vi lyckades få lite annan information ur honom. Innan Afsluitdijk trafikerades den här sträckan av en bilfärja, och det är fortfarande det snabbaste sättet för cyklister att ta sig till cykelbanorna norr om sjön, vilket ett 30-tal cyklar i aktern tydligt demonstrerade.

bikes.jpg

För att bättre smälta in med urinvånarna hyrde vi cyklar och trampade iväg. Runt, runt gick färden, det verkade inte finnas någon utväg från staden. Rätt som det var befann vi oss ute på landet och fick vår första praktiska demonstration på vad som menas med spikrakt. Nästa gång ska vi berätta om vårt första möte med de många besynnerliga småmuseer som det dräller av i Friesland.

Dag 75 – Holland: Hoorn – Medemblik – Enkhuizen.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/6/65/SHM_emplacement_Hoorn.jpg/780px-SHM_emplacement_Hoorn.jpg

Den tråkigaste sträckan mellan två punkter är en rak linje. Enkhuizen, bara 16 km nordost om Hoorn, är slutstation på tåglinjen från Amsterdam, men det skulle ta oss några timmar att komma från den ena punkten till den andra. Om vi gjorde saker på det lättaste sättet skulle vi inte ha något att berätta om.

Hoorn utgör ett av hörnen i en turisttriangel. Norrut till Medemblik tuffar en ånglokslinje; österut på IJselmeer plaskar passbåtar längsmed kusten till Enkhuizen; på triangelns sista sida svischar vanliga tåg de geometriskt lagda turisterna tillbaka till Hoorn (eller Amsterdam för dem som fått nog av landsbygden).

Hoorn började vakna efter sin sovmorgon när vi strax före elva vandrade tillbaka mot järnvägsstationen. På andra sidan spårområdet stod ett frustande kolsvart lokomotiv och väntade på att dess krafter skulle släppas lösa. Det skulle inte vänta länge till, så vi rusade släpande på bagaget över gångbron.

Alla andra passagerare var redan ombord. Kvar på perrongen stod en och annan tidstrogen stins förväntansfullt med flaggorna i händerna. Vi hann inte uppfatta särskilt mycket av trävagnarnas vackra exteriörer innan vi slängde oss ombord och det antikvariska ekipaget lade loss och stånkade ut från stationsområdet.

https://i0.wp.com/us.123rf.com/400wm/400/400/phbcz/phbcz1205/phbcz120500002/13512822-steam-train-hoorn--medemblik-noord-holland-netherlands.jpg

Tåget var fullsatt. Störst var trängseln på den första vagnens främre öppna plattform. Så många som möjligt ville se hur det gick till. Intresset för äldre saker beror antagligen på, till en del i varje fall, att det är mycket lättare att se hur de hänger ihop. Det är något spontant logiskt över mekaniska maskiner, en reell verklighet i motsats till dagens alltmer virtuella.

Studierna fick ett abrupt slut när reell rök och sot svepte ner över de nyfikna. Vi flydde tillbaka till restaurangvagnen och ett glas öl. Landskapet utanför fönstren rörde sig inte särskilt fort. De två milen till Medemblik tar en timme.

Från mitten av april till slutet av oktober kan man räkna med att ångloken har åtminstone en avgång per dag (utom vissa måndagar). Som mest gör de fyra tur-och-returer samma dag. För dem som inte nöjer sig med en enkel åktur finns speciella veckoslutsarrangemang i extra historisk atmosfär (”weekeinde [veckoslut] anno 1926”) och Candle Light Express med en fyrarättersmiddag bland levande ljus.

Medemblik.jpg

Medemblik (6 890 inv.) är idag som en gränsstad. Den fick rättigheter 1289 och var en av Hansastäderna. Nu är den en av Zuiderzees ”dode steden” (döda städer) som konsekvens av skyddsvallen mot havet.

De flesta turister som kommer hit är antagligen de som åker triangeln. En till fyra gånger om dagen översvämmas staden av ett tåglass som i en transit på en knapp halvtimme förvandlar sig till ett båtlass eller vice versa. Huvudgatan mellan stationen och hamnen är fylld med marknadsstånd och affärer som för en flyende sekund försöker fånga en kund bland de förbiilande. Sedan är det lugnt tills nästa kundkretslopp.

boat ijsel.jpg

Båtfärden till Enkhuizen tar 90 minuter. Nu var vi för första gången ute på IJsselmeer, temat för vår rundtur. Sjön känns större än vad den är. Den ligger högre än det omgivande landskapet på många ställen och överallt omges den av skyddsvallar. Det är något enahanda med en lätt känsla av reservoar eller jättediskho över sig.

Enkhuizen.jpg

Enkhuizen (15 859 inv.) är ett naturligt centrum för den södra/västra stranden av IJsselmeer. Här slutar tåglinjen från Amsterdam vid en station som ligger bara några steg från kajen där båten till norra sidan av sjön lägger ifrån.

På en vall tvärs över till den östra stranden finns en bilförbindelse med Lelystad. Vallen var ett första förberedande steg för den sista stora poldern Markerwaard, som skulle stänga inne Hoorn, och även Amsterdam, ännu mer än nu. Det troliga är den aldrig blir av, insikter om vikten att bevara miljön börjar överstiga behovet av fler torrlagda landområden.

Holländarna är ett aktivt folk, inte bara på cykel, utan också på landets alla vattendrag, både på båtar av alla storlekar och på skridskor. I Enkhuizens hamn kan man se ytterligare ett resultat av de många omställningar man tvingats till i samband med att sjön avstängdes från havet. Här ligger samlad en flotta med ombyggda fartyg som fått en ny funktion som hyrbåtar för nöjesseglare.

enkhuzien boat.jpg

Vi gick ombord på ett par för att göra båtesyn. De är avsedda för större grupper fördelade i flera små sovhytter med ett stort allaktivitetsrum försett med soffor och bord och kök, det vill säga allt som behövs för en trivsam tillvaro på den våta böljan. En ”besättning” var i full färd med att stuva ölbackar, men redig skeppare medföljer varje båt.

Det är lite bohuslänsstämning kring Enkhuizens hamn på kvällen. Kajer överfulla med förtöjda båtar, restauranger med larmande utomhusserveringar och en ljugarbänk fullsatt med lokala förmågor under hamnkontorets utkik.

Medan naturen utförde den spontana nedtoning som kallas skymning åt och drack vi i harmonisk synkronisering en trerättersmiddag tills vi slutligen bara kunde ana IJsselmeers närhet genom kluckandet i båtskroven. Stillheten bröts blott av kyparnas märkliga nedmontering av borden runt om oss.

https://i0.wp.com/img2.chinatraveldepotstatic.com//RootAgodaHotels/149/72365/52760/138132/Others/Others_138132_2111921.jpg
När allt var uppätet och nedmonterat och det inte kunde bli mörkare släntrade vi genom de små gatorna tillbaka till vårt hotell. Vi kände oss som hemma, kanske för att så mycket påminde om en engelsk småstad.

Frånsett hotellets namn, Die Port van Cleve, var det engelskt in i minsta detalj, den brokiga fasaden och det hemtrevliga frukostrummet, den trånga receptionen, de branta trapporna och de vindlande smala korridorerna med ologiska trappsteg upp och trappsteg ned. Men toalettens spolning fungerade redan på första försöket.

https://i0.wp.com/media-cdn.tripadvisor.com/media/photo-s/01/9d/76/06/port-van-cleve-4.jpg

 

Dag 75 – Holland: Hoorn & Lelystad.

Hoorn

Det var något som inte stämde. Det var måndag morgon, klockan var halv tio och gatorna var folktomma, inte ens en hund bland alléns många träd. Var fanns Hoorns 53788 innevånare?

En halvtimme tidigare hade vi tagit tåget norrut från ett myllrande Amsterdam, fortfarande upphetsat efter en vecka av just avslutade Sail-aktiviteter. Vår medfött praktiska läggning hade inspirerat oss till ett beslut om att frukosten trevligast intogs på ett litet kafe i en småstad, för då kunde vi sova en timme längre i våra breda, lyxiga Krasnapolsky-sängar.

Vi började ana att vi gjort ett misstag, en misstanke som fördjupades när vi svängde runt hörnet från Veemarkt in på Gedempte Turfhaven, ett gatunamn som vi med vår intuitiva känsla för det holländska tungomålet uttolkade som en med gräs övertäckt hamn. Nog var det torrlagt alltid.

Vi var nu i Hoorns centrum och gatorna var fyllda av övergivna tivoliattraktioner: karuseller, radiobilbana, lotteristånd, skjutbanor. Vi hade läst tillräckligt många deckare för att kunna göra en korrekt deduktion. Helt tydligt var det att ett kringresande tivoli hade roat staden kvällen innan.

Men nu i det grå gryningsljuset: två svenskar med knorrande magar vandrandes genom ett ödsligt tivoli i en ödslig holländsk stad. Var det kanske en felliniinspelning som väntade på att skådespelare och tekniker skulle dyka upp?

Att Hoorn (namnet kommer antagligen från den hornliknande kurva som  hamnen beskriver) var ett äkta exempel på en gammal holländsk stad med flera 1500- och 1600-talsbyggnader, gamla husgavlar och utsmyckningar, imponerade inte det minsta på oss, den enda sight vi ville se var en kaffepanna omgiven av ostfrallor.

hoorn nieuw.jpg

Och där, på Niewstraat, mittemot kyrkan (nedlagd och övergiven) stod två bord ovanpå en kloakbrunn på trottoaren, bakom dem en öppen dörr till ett litet rum med bröd och ost och skinka och kaffe och en kvinna som såg ut att kunna bre smörgåsar. Räddade!

När vi gick därifrån en halvtimme senare fick vi veta att hon egentligen inte hade öppnat än. Ingenting i staden öppnade förrän klockan elva. Eftersom affärer i Holland i regel har öppet hela lördagar, så kompenserar de genom att ha stängt halva dagen en annan veckodag, oftast måndag förmiddag.

Det skulle bli många nya insikter på den här resan. För första gången skulle vi befara den holländska landsbygden, och för att göra det riktigt svårt för oss låg vår debut i de norra ödsligare delarna kring IJsselmeer, där man inte ens talar riktig holländska och där puritanismen ännu brer sina bomullstussar över befolkningen.

https://i0.wp.com/www.welt-atlas.de/datenbank/karten/karte-1-885.gif

Titta på en karta över Holland (ja, jag vet att det korrekta namnet är Nederländerna, och att Holland är namnet på ett distrikt, faktiskt just det som ligger norr om Amsterdam, mellan IJsselmeer och havet, men eftersom ingen i Nederländerna verkar ha något emot att man kallar deras land för Holland, så gör vi det).

IJsselmeer upptar fortfarande en anmärkningsvärt stor del av Hollands yta. Det är nog det första man ser på kartan. Holland är ett av de mest tätbefolkade länderna i världen, 434 innevånare per kvadratkilometer (Storbritannien har 233). En stor sjö mitt i landet kan då verka lite onödig.

Fram till 1932 hette IJsselmeer Zuiderzee (Södersjön, i motsats till Nordsjön). Det året avslutades det långvariga arbetet med den 30 km långa Afsluitdijk, som effektivt stängde av Zuiderzee från havet, därav namnbytet. Därmed var första fasen avslutad i ett projekt att torrlägga stora delar av sjön, så att den tätt boende befolkningen kunde spridas ut lite mer.

ijsselmeer.jpg

Ett landområde som erövrats från vattnet kallas för en polder. Det omges av vallar, och vattnet hålls borta med hjälp av pumpar. De första poldrarna kom till på 1600-talet på initiativ av Jan Adriaensz.

Från IJsselmeer har man hittills skapat fyra poldrar, Wieringermeer (1927-1930), Nordöstra poldern (1937-1942) och de två som utgör Flevoland (1950-1957, resp 1959-1967). Hälften av sjöns yta har försvunnit.

Den här storskaliga landskapsansningen har förstås fått en hel del konsekvenser, många av resultaten är absurda och märkliga. Mycket i trakten kring IJsselmeer blev lite udda , och det var förstås det som lockade oss att göra resan runt sjön.

Hamnstäder som Blokzilj och Vollenhove upptäckte en morgon att det inte längre fanns något vatten vid deras kajer, i varje fall inget bredare än en kanal. Att Hoorn varit en Hansastad och att ett stort sjöslag (i oktober 1573) mot spanjorerna stått på vattnet utanför är svårt att föreställa sig i dag. Staden var kommersiellt och administrativt centrum för norra Holland och har gett namn till Kap Horn, då en av stadens sönder, Willem Schouten, blev den förste att segla runt Eldslandet.

Flevoland ligger på andra sidan sjön, mittemot Hoorn. Huvudstaden i den senaste poldern heter Lelystad, uppkallad efter chefsingenjören för Afsluitdijks-bygget, Dr. C. Lely. På vår rundturs sista dag åkte vi bil igenom det här området.

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/03/luchtfoto2.jpg

Lelystad är utbrett över en enorm yta med spikraka dubbelfiliga vägar som korsar varandra i räta vinklar. I fyrkanterna mellan vägarna skymtar låga hus bakom träd. Man har ingen känsla av att vara i en stad.

Vid köpcentrum ligger en konstgjord sjö omgivet av en vidsträckt parkeringsplats. Vi har aldrig sett något liknande, det är som en förort till Metropolis. Det mest utskällda bostadsområdet i Sverige framstår som en idyll vid jämförelse med Lelystad.

https://i0.wp.com/www.st-ives.net/cities_images/lelystad/01.jpg

Orsaken till att vi överhuvudtaget hamnat i den här futuristiska miljön var att vi letade efter ett skeppsvrak i en åker. Vid torrläggningen hade skeppet dykt upp och man lät det ligga kvar. Under ett par timmar for vi runt på de vinkelräta vägarna tills det började kännas som vi utgjorde variabler i ett diagram.

Den enda vi mötte under irrfärden var en schweizare, som också försökte hitta till vraket med hjälp av samma guidebok. Då och då såg vi hans bil på avstånd över slätten, ständigt på väg i nya riktningar.
Så slutade resan. Nästa gång ska jag berätta hur den kom igång på allvar.