Hyreshuset var av den anonyma efterkrigstypen och innanför de stora fönstren i bottenvåningen var det släckt och tomt. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men en aning besviken måste jag ha varit eftersom jag kontrollerade en extra gång att adressen stämde – jo, Hochstrasse 45.
Här, i all obetydlighet, låg alltså museet till minnet av en världens mest kända figurer. En figur som alla måste ha sett någon gång i sitt liv, till helt nyligen fanns den vid Götaplatsen i Göteborg. En figur som blivit till symbol, inte bara för sin hemstad Frankfurt, utan för barnböcker i hela världen.
Jag menar förstås Buste-Peer, jag menar förstås Bobo Atama, jag menar förstås Slovenly-Peter, jag menar förstås Jehoshua Haparua, jag menar förstås Pelle Snusk, jag menar förstås Struwwelpeter.
Alla dessa, som egentligen är samma person, men i Norge, Japan, USA, Israel, Sverige och Tyskland, hade jag kommit till Frankfurt för att träffa. Och nu såg det mörkt ut. Jag kände försiktigt på dörren, som öppnade sig.
Från det inre av lokalen kom en gammal dam vänligt hälsande emot mig. Hon tände i taket, och när hon fick höra att jag kommit till Frankfurt enbart för hennes lilla museum, tog hon mig ivrigt runt bland montrarna och började berätta, med den enklaste och tydligaste tyska hon kunde uppbringa, om hemligheterna bakom fotografier, teckningar, dagböcker och andra minnen efter läkaren Heinrich Hoffman:
När lille Heinrich blev kvarsittare i skolan tvingade fadern honom att studera tretton timmar varje dag. På så sätt blev han läkare för sinnessjuka. 1840 gifte han sig med Therese. De fick tre barn, men bara två av dem finns på bild, vilket är konstigt med tanke på hur ofta Heinrich ritade och tecknade.
Brev och skissböcker fylldes med figurer, allra populärast bland barnen var Pfennig- och Dukatenbilden. Mest imponerades jag av hans uttrycksfulla sätt att fånga en pianist som spelar ett musikstycke i tempot Presto rabbiato con fuoro vulcanico.
Under åren 1851-1888 var han läkare vid Anstalt für Irre und Epileptische. Tillsammans med arkitekten Oskar Pichler uppförde han 1859-64 ett modellsjukhus där familjen bodde tillsammans med patienterna. Praktiken flyttade när ett storföretag köpte byggnaden, rev den och byggde nytt. Efter kriget använde amerikanerna den som högkvarter, men det hör inte hit.
Det sägs att en väns upphetsade agiterande vid en politisk demonstration var inspirationen till Struwelpetters vilda utseende. Men själva berättelserna kom inte till i ett försök att slå igenom som barnboksförfattare. Nej, de var ett resultat av vardagsjobbet som läkare.
Inte bara sotaren har varit användbar som hot för att få barn att göra som man vill: ”Om du inte äter upp all mat, så kommer farbror doktorn och ger dig hemsk medicin eller sätter en blodigel på dig.”
Det säger sig självt att med den bakgrunden var det ganska hopplöst att undersöka och behandla de barn som blev intagna på sjukhuset. För att lugna dem hade Heinrich med sig ritblock på ronderna. Med några enkla streck och en engagerande historia fick han dem att glömma bort sin doktorskräck.
På julaftonen 1844 gick Heinrich omkring i affärerna och letade efter en bok åt sin treårige son. Alla var tjocka, tråkiga och träigt moraliska. Till slut så fick han en med sig hem, räckte den till sin fru och sade:
– Här är den önskade boken till pojken!
Hon ropade förvånat och sade:
– Men det är ju en skrivbok med tomma, vita sidor.
– Nu ja! Men vi ska göra en bok utav den.
Den julen samlade Heinrich sina sjukhushistorier tillsammans med sin son. Redan året efter blev de publicerade. I dag är de spridda över hela världen och en symbol för själva begreppet barnbok.
I Sverige känner vi berättelserna under namnet Julbocken eller Pelle Snusk. Lustiga historier och roliga bilder. Här möter vi Pelle som inte ville klippa naglarna eller kamma håret, flickan som blev en askhög när hon lekte med tändstickor, pojken som blev mager som en sticka och dog därför att han inte ville äta soppa och andra lika drastiska historier.
Pelle Snusk påminner om Wilhelm Buschs Max och Moritz. Det är intressant att jämföra dem: båda kommer från Tyskland under nästan samma period, båda berättar med en kombination av färgglada bilder och verser, båda är ytterst sedelärande, men använder mycket hemska och tillspetsade situationer. Det skulle vara intressanta att få veta om de av några betraktades som den tidens videovåld.
Till skillnad från Max-und-Moritz-museet i Hannover, som ligger i ett litet slott, så är Struwwelpeter-museet en ideell organisation med obetald arbetskraft. På senare tid har staden Frankfurt bidragit till hyran och elräkningarna – där har vi förklaringen till varför man gärna släcker när det inte finns några besökare i lokalerna.
Museet samlar förstås utgåvor från hela världen, men här finns också många exempel på spin-off-produkter: Struwwelhitler, De hemska berättelserna om Goebbels och tändstickorna, Struwwelpeter-kantaten för barnkör, spel, vykort och rockkragsmärken (från tiden efter kriget) som bevis på att man gett bidrag.
Bland nytolkningar kan man hitta Struwwelpeter som hårdrocksångare, tillsammans med Pinocchio, i Meissen-porslin och i en variant helt tillverkad av olika sorters pasta, gjord av en italiensk restaurangägare i Frankfurt.
Jag blev inte helt ensam besökare. Två barn kom in, slog sig ned vid ett bord för att få ett par berättelser lästa för sig av den vänliga damen. Sedan gick de vidare. Det verkade som om de hade varit här tidigare och de skulle nog komma igen.
Från Edinburgh till Istanbul 