Korea, liksom Japan, isolerade sig länge från utländsk påverkan. Resande som förirrade sig dit möttes av fientlighet. Först efter traktaten på 1870- och 1880-talen började utlänningar välkomnas.
De första besökarnas intryck av Korea var utbredd fattigdom och efterblivenhet. En brittisk konsulatstjänsteman konstaterade att det ”inte finns överflöd på något i landet utom skator”. Seoul imponerade med sin storlek (uppskattningsvis 250 000 innevånare) på de erfarna resenärer som lyckades ta sig ända till Korea innan sekelskiftet.
Lord Curzon skrev att ”vad storlek och befolkning angår, så kan Seoul gott räkna sig till de storslagna städerna i Fjärran Östern. Isabella Bird Bishop ansåg att det var ”den mest stinkande staden på jorden”, medan andra besökare inte tyckte att den var så farligt smutsig om man jämförde med kinesiska städer.
Irländaren John McLeavy Brown, tullkommissarie, var ansvarig för att gatorna rensades och avloppen började fungera. Han grundade också stadens första park, Pagodaparken, som senare blev platsen för 1919 års oavhängighetsförklaring mot det japanska styret.
I dagens Seoul finns bara fragment kvar av den gamla bebyggelsen. Det mesta förstördes av japanerna. Några europeiska byggnader från den första utlänningstiden på slutet av 1800-talet står ännu, bland andra den brittiska ambassaden, den ny-gotiska romerska-katolska katedralen och den byzantisk-influerade anglikanska katedralen. Skatorna är också kvar.
Chosun Hotel
Från Edinburgh till Istanbul 