Turisthistoria: Flyg till Indien

croydon

Den 27 december 1927 lyfte det första planet, en De Haviland med tre Bristol Jupiter-motorer, från Croydon i England med Delhi i Indien som mål. Kapten Barnard var pilot och med på resan var kabinettministern Sir Samuel Hoare och hans fru (nedan t.v.), som förstås skrev en bok om sina upplevelser.

Bagage vid flygresor är alltid ett problem, men under pionjärtiden var det kanske knepigare än någonsin. Resenärer med tåg och båtar var vana att ha med sig enorma koffertar för att få plats med alla kläder som krävdes i olika sociala situationer. Dessa kunde förstås skickas landvägen i förväg, men om flygresan pågick i flera dagar, så gällde de att vara förutseende för att få plats med allt i en väska.

croydon2

Lady Hoare packade en jerseykappa och kjol, en crêpe de chine-jumper, en ylletröja, en tweedkjol och svart aftonklänning med spetsar.

Den första mellanlandningen var i Dijon i Frankrike efter dåligt väder och gropig luft, men när man flög vidare var det så pass klart att Sir Samuel kunde se sin svågers villa i Cannes. Familjen vinkade till dem med näsdukar.

Malta blev nästa stopp och därefter flög man längs nordafrikanska kusten med en övernattning hos den italienske generalguvenören de Bono i ökenposteringen Khoms, utanför Tripoli. I Egypten landade man vid Aboukir, nära Alexandria där Samuel kommenterade och sade att det ”såg ut som Epsom Downs vid en derbydag”.

Innan färden fortsatte bytte man pilot. Kapten Woolley Dod tog dem vidare över Sinai och Mesopotamiens öknar. Närhelst man kom till en historiskt intressant plats gick man lågt och cirklade. Vid Persiska viken såg man Anglo-Persian Oil Companys anläggning i Abadan och kände till och med lukten av olja.

croydon abadan

Efter ytterligare mellanlandningar i Bushire, Lingeh, Jask, Chahbar, Pasni och Karachi nådde man slutligen Delhi den 8 januari 1927, tretton dagar efter avfärden. De 9855 kilometerna hade avverkats med en hastighet som inte var mycket högre än en vanlig modern bils.

Turisthistoria: Hela Afrika

afrika court_treatt stella

När engelsmännen på 20-talet fick för sig att de skulle resa tvärs igenom hela Afrika från Kapstaden till Egypten (eller vice versa), så kan det i förstone bekräfta uppfattningen att engelsmannen är en en våghalsig upptäckartyp. Det blir mindre exotiskt när man påminner sig att britterna vid det här laget hade koloniserat så många länder i Afrika att de ägde obrutet territorium i en korridor över hela kontinentens längd. Antagligen gav det en känsla av att det som är ”vårt” kan väl inte vara så främmande, och förresten är det ganska vilt i Wales också.

Den 23 september 1924, två år efter den första gruppresan från Egypten till Syd-Afrika, gav sig major Court Treatt med hustrun Stella (ovan) och sällskap av från Kapstaden i två Crossley-bilar. Gruppen bestod av Fred Law från Daily Express, kameramannen Glover, Stellas bror Errol och negerkocken Julius. Deras mål var Kairo.

afrika julius_england

Trots att den första sträckan bjöd på rudimentära vägar lyckades de bryta en axel redan innan Kimberley. Efter reparation fortsatte färden till Johannesburg och vidare in i Syd-Rhodesia. Regnperioden började och bilarna fick gång på gång grävas loss ur gyttjan. Man ville resa lätt och hade därför inga tält med sig. En presenning var det enda skyddet mot det ihållande regnet.

afrika rhodesia

Juldagen firades med kex, champagne och Christmas pudding. Fyra månader efter starten hade 612 km avverkats, och sällskapet var fortfarande kvar i Syd-Rhodesia. Nästa sträcka, från Dett till Wankie i närheten av Viktoria-fallen, tog normalt en dag, men med översvämmade floder och andra småproblem behövde expeditionen en hel månad. Maten började ta slut och modet också, men det senare hölls uppe genom att man spelade sina favoritmelodier på en vevgrammofon.

afrika court2

I april nådde det medtagna sällskapet fram till fallen och träffade en grupp fräscha turister, som antagligen hade kommit med tåg. Under den fortsatta resan kom hackan ofta fram för att bryta väg åt bilarna. Det kan knappast ha funnits några användbara kartor och hur de kunde hålla redan på riktningen är ett mysterium. Kanske de frågade folk efter vägen: ”I say, sir! Is this the right direction for Cairo?”

afrika court3

Efter ett år och tre dagar nådde de fram till Nairobi. Bilarna hade gång på gång krävt reparationer av fjädrarna, motorerna och axlarna. I Sudan fastnade de i träskmarkerna och moskiter levde lyxliv på dem under flera veckor. Infödingar dök ofta upp och hjälpte dem att bära bilarna, antagligen med ett roat leende, men ibland såg de hotfulla ut, som om de funderade på att följa moskiternas exempel.

Afrika bahr

Stella, som var den enda kvinnan i sällskapet, hade fullt upp med att laga allas kläder, men under det andra året önskade hon då och då att hon hade haft en annan kvinna att tala med, trots att ”the men are such dears”, som hon skrev i sin bok ”Cape to Cairo today”.

I januari 1926 nådde man fram till Egypten och färden över ökensanden måste ha varit som att köra på motorväg, men man lyckades snart åka vilse, och folk blev tvungna att ge sig ut på kameler och leta efter dem (nedan). Den sista sträckan, från Assuan till Kairo, var rena triumffärden, eftersom ryktet om deras bravad hade spritt sig, och människor stod efter vägen och jublade.

afrika egypt_meeting

Turisthistoria: Notisnytt.

The_Runaway_Girl_-Ireland.jpg

* Amatörjägare kunde 1888 följa med valfångare från Tromsö och försöka nedlägga sälar, isbjörnar och renar i de omgivande fjordarna. Allt han lyckades skjuta tillföll jägaren.

* Ett av de största problemen vid Amerika-resor på 1800-talet var att Atlantångarna nästan aldrig kunde hålla tiderna, vilket förstås fick konsekvenser för fortsatta arrangemang: hotellbokningar och transporter.

* Båtresan mellan Hong Kong och San Francisco kunde ta 39½ dagar.

* Thackeray är möjligtvis upphovsman till uttrycket ”kryssning” när han 1884 skrev om sin ”underbara Medelhavskryssning” till Malta, Grekland, Konstantinopel, det Heliga landet och Egypten.

* Det är svårt att föreställa sig vilken dragningskraft Egypten fick efter Suezkanalens öppnande 1869. Alla, från engelska kungliga familjen och ryska tsaren till skollärare och kontorsslavar, ville dit. Kanske bidrog ”synden” på badhusen, eller som Anthony Sattin skriver i Lifting the Veil: Sex, bad, pojkar, ångfyllda rum med nakna kvinnor – detta var starka intryck och helt säkert fantasieggande för några av Kairos besökare.

Gerome_baigneuses

* På 30-talet satte Sadler’s Wells Ballet upp en balett, ”Les Douanes”, som handlade om att ta sig igenom tullen. Ninette de Valois dansade en kvinnlig resenär och Robert Helpmann en av de Thomas Cook-män som fanns vid alla viktigare järnvägsstationer i Europa. De uniformsklädda Cooks-männen var populära och förekom ofta på teaterscenen. Den populäraste sången i Seymour Hicks 1890-talsmusikal The runaway girl (bilden överst) var Follow the man from Cook’s.

* Förr i tiden fick alla resenärer på de argentinska tågen en present. Det var en plastpåse med papperslappar, som i första hand inte var avsedda för att skriva på, utan för ett mer personligt bruk (Unidad de aseo personal).

* De första passagerarflygplanen försökte ge elegant restaurangservice. Elegansen förbleknade något när det visade sig att skakningarna gjorde det svårt att behålla faten på borden och vinet i glasen.

Turisthistoria: Afrika 1920

afrika sudan

Upptäcktsresanden och handelsmän hade rest i det inre av Afrika sedan 1700-talet, men för turister var det en outforskad kontinent fram till början av detta sekel. Allt de hade sett var hamnarna längs kusten när skeppen behövde gå i hamn på sin färd runt Afrika.

Den första penetreringen av det inre skedde med utgångspunkt från Nilångarna. Vid Assuan kunde man byta till Sudan-regeringens ångare och längre upp till mindre båtar för att så småningom nå fram Viktoria-sjön. Storviltjakten på den här tiden tog sig sådana proportioner att researrangörerna avsade sig allt ansvar för att stoppa upp och transportera hem djuren.

Edgar Rice Burroughs Tarzan-böcker, Edgar Wallace fantasifulla beskrivningar av vildar och djur och journalfilmer av Cherry Kearton och Martin och Osa Johnson spred en djungelfeber runt världen och ökade intresset för Afrika. Romantiska idéer om det oförstörda Eden bidrog till att många gav sig ut på resor.

Afrika mombasa

1896 byggdes en järnväg från Mombasa på östkusten till Viktoriasjön. Det var ett billigare alternativ än Nilenvägen och den var nästan lika imponerande med sin sträckning: från havsytan gick spåren upp till Nairobi (1 661 m), vidare till Limoru (2 237 m), ner i Rift-dalen (2 124 m), upp till Mau-toppen (2 499 m), innan man slutligen nådde den långa backen ned till Port Florence (Kusumu) vid sjön. Därifrån kunde man ta en ångare till Entebbe varifrån färden gick vidare med oxkärror, senare lastbilar, till Kampala. Tågsträckan blev så populär att skeppen som lade till i Mombasa brukade vänta medans passagerarna tog sig en tripp.

Den första organiserade turen genom hela Afrika ägde rum 1922. Nio passagerare lämnade London i december och färdades på en P & O-ångare till Alexandria i Egypten. Efter en kort tågresa till Kairo gick man ombord på en Nilångare som på sin väg upp till Assuan gjorde strandhugg för besök vid sevärdheterna. Med tåg fortsatte man genom Nubien till Khartoum och vidare till Kosti.

Afrika sudan2

En regeringsägd sudanångare tog dem uppför Vita Nilen, genom den sumpiga Sudd-regionen med sina tallösa små bifloder, till Rejaf. Hittills hade det varit en lyxresa, men nu ersattes luftkonditioneringen av fläktar, hjälmar och slöjor togs fram som skydd mot insekterna, och båtdäcket draperades med vit presenning för att hålla solen borta. Växt- och djurlivet blev tropiskt med flodhästar, antiloper, zebror och elefanter inom räckhåll, så gevären packades upp.

I Rejaf fortsatte man med bil till Nimule i Uganda där det åter var dags att gå ombord på en ångare, Samuel Baker, uppkallad efter guvernören av Sudan, tillika upptäcktsresande. En 266 km lång flodfärd ledde till Butiaba vid Albertsjön (en av Bakers upptäckter) där man medelst lastbil och vandring nådde fram till Plasindi Port. En ångare tog vid över Chioga-sjön och när turisterna nådde Namasagali var det dags för tåg igen och i Jinja vid Victoriasjön (nästan lika stor som Skottland) var det dags för ångare igen, till Entebbe.

afrika victoria

Som omväxling åkte man bil till Kabalo där en tre-fyra veckor lång safari tog vid. Framme vid Uvira, mellan Kivu- och Tangajika-sjöarna kunde man se fram mot en ångbåtstur till Albertville och tåg till Kabalo och ytterligare en veckas båt på Lubala-floden till Bukama, som var slutstation för linjen från Kapstaden, Så nära resans mål kunde man kosta på sig en avstickare till Victoriafallen eftersom det trots allt var en av de största sevärdheterna i Afrika. Sedan återstod förstås sjöresan tillbaka till England.

afrika map

Turisthistoria: Argentina

argentina inmigrantes-ex-hotel.jpg
De tidigaste hotelliknande etablissemangen i Argentina var centra för immigranter, uppförda i Buenos Aires, Rosario, Santa Fe, Cordoba, Parana och Bahina Blanca. Den första revolutionära juntan, som regerade efter att landet befriats från den spanska dominansen, tog dessa centra som utgångspunkt när de uppförde statliga Hotel de Immigrantes som bostäder för de skottar som lockades att emigrera till Argentina.

argentina inmigrantes_1890-33

argentina Plaza_Hotel_(AGN,_1909)

Hotell av europeisk typ dök upp först efter sekelskiftet. Palace Hotel (1905) i Buenos Aires var ett av de första. Entréhallen byggdes i Ludvig XIV:e-stil och blev snart medelpunkten för medelklassens sociala liv. Till nymodigheterna hörde effektiva rökgångar från de öppna spisarna.

Argentina ,Mar del Plata

Badortslivet kom ingång i och med att de brittiskt byggda järnvägarna öppnades. Den mest fashionabla platsen var Mar del Plata med Bristol Hotel och dess guldöverdragna tegel. På de eleganta hotellen var den vulgära tangon förbjuden och det var först efter att den blivit en fluga i Europa på 20-talet som den blev rumsren i sitt hemland.

Andra semesterorter utvecklades längsmed Parana-floden. Det mineralrika vattnet bland kullarna vid Rosario och Mendoza drog också till sig hotellbyggare och järnvägsläggare. De flesta av lyxhotellen har idag byggts om till lägenheter.

argentina chapadmalal02

Den moderna turismen kom igång under Juan Perons presidenttid. Statliga subventioner har satsat på fritidsanläggningar som Chapadmalal. Även fackföreningar har byggt semesterkolonier för sina medlemmar.

Turism innebär slitage och redan 1903 började man skydda naturen genom ett första frö, i närheten av Nahuelhuapi-sjön, till vad som blev nationalparken Parque Nacional del Sud, i dag uppdelad på två. Den ena, med sjön som centrum, får 150 000 besökare om året. Till den andra, Iguaza med ett vattenfall, kommer 10 000.

Avstånden i Argentinas inre är enorma och de flesta turister föredrar att stanna vid kusten. De tio nationalparkerna är hotade i kanterna eftersom kraven på tillgång av mark för exploatering har ökat.

argentina parque national

Turisthistoria: Peking 1900

-Pekin-Grand-Hotel

Vid sekelskiftet kom den första vågen av turister till Kina. Det var till största delen amerikaner som besökte Peking. Hotel de Pekin omnämns för första gången i en engelskspråkig guidebok publicerad i Kina 1897. Då var det beläget i de gamla diplomatkvarteren.

1901 flyttades hotellet till sin nuvarande position mittemot den dåvarande italienska ambassaden. Det var en en-våningsbyggnad med 21 rum och en italiensk hotellchef med namnet Russo, som ansågs späda ut vinet med vatten och smita från skatterna.

Amerikanerna föredrog Grand Hotel des Wagons Lits, men en besökare 1909 tyckte att det påminde för mycket om Paris – Kina har kommit på modet; det har redan fått sin säsong… Jag märkte för mycket av den snobbighet och vulgaritet som präglar Monte Carlo och andra liknande platser – så han flyttade till Hotel de Pekin, men där var madrasserna utslitna och lakanen fulla av hål.

Hotel-des-Wagon-Lits-postcard2

En kort tid därefter köptes hotellet av Kinesisk-franska kommersbanken, renoverades och fick Grand som förnamn. Fransmän tog över skötseln och den ökande populariteten gjorde att man 1920 uppförde en ny sju-våningars byggnad. Eftersom övriga byggnader i Peking i regel bara hade en våning märktes hotellet vida omkring och jämfördes till och med med den kinesiska muren.

Thomas Cook hade öppnat kontor i Shanghai redan 1910. Från 1920 fanns det ett i Peking också, i det nya hotellet. Det kinesiska namnet för Cooks var Tung chi lung, vilket översatt uttyds som att se till alla resenärers behov på det att en framgångsrik färd är försäkrad.

Turisterna kom med kryssningsfartyg och transporterades med tåg eller bil till Peking. Mot slutet av 20-talet ökade de interna konflikterna och det blev allt svårare och farligare att färdas mellan kusten och huvudstaden, även om Peking själv ansågs säkert. 1927 var antalet turister som lägst, men 1930 var ruljangsen åter i topp, med utbyggnader i Grand Hotel de Pekin som följd. En ung amerikanska klagade på att män vanligtvis inte dansar med kvinnor som de inte träffat.

1933 var krigsrisken åter stor och Peiping (som nationalisterna döpte om staden till) började förfalla. George Bernard Shaw var inte imponerad vid ett besök samma år. Han tyckte Peiping inte var något annat än överhettade hotellrum.

Nya satsningar på turism, med bland annat målsättningen att göra Peiping till ”världsturiststad” 1938 avbröts abrupt i juli 1937 då kinesiska och japanska trupper stred alldeles utanför staden. En turistgrupp fastnade i Shanghai och fick återvända.

Värre var det för dem som redan var i staden och fick beskedet att inga förbindelser längre fanns med omvärlden. På något lyckades man ordna ett tåg för Shanghai, packat till bristningsgränsen med flyende turister.

När japanerna tog över 1938 hade all turism upphört. Två år senare sålde banken sina intressen i hotellet och det förvandlades till bostäder. Turismen har återvänt till Beijing, men fortfarande gör periodiska politiska oroligheter att den går i vågor.

Turisthistoria: Bokningar

train-ticket-2
I en datoriserad tid, när vi på en minut kan boka en restresa till Rhodos eller en sovplats på tåget mellan Paris och Madrid, kan det vara lätt att glömma bort att liknande rutiner en gång i tiden handhafts av människor som helt förlitat sig på sitt eget huvud och högarna av papper som de producerat. Utan hjälp av telefon, telex, fax, elektroniska skrivmaskiner och ordbehandlare hölls en världsomfattande turistindustri igång.

Tänk att världen har fungerat utan kopieringsmaskiner. Det är fortfarande helt lagligt att kopiera sina originalhandlingar genom att skriva av dem, men kommer någon någonsin på den tanken i dag, medan faxmaskinen har fått lagstiftarna att börja tänka om vad det gäller kraven på namnteckningars originalitet.

1890 producerade Thomas Cook 30 348 olika biljetter som gällde för alla tillgängliga resrutter i världen. Detta omfattande sammanlagt 2 935 360 km längs vägar, järnvägar, på floder och över hav. Under ett år utfärdades 3 262 159 biljetter. Bakom varje färdbiljett fanns ett berg av handlingar: hotellkuponger, resecheckar, information, tidtabeller, försäkringar, prislistor, reklam etc.

train

Det mesta förekom i triplikat, så att bland annat lokalkontoren världen runt kunde få uppgifter om individuella passagerares förflyttningar. Förutom de papper som producerades i relationen med varje resenär fanns även de kontinuerliga kontakterna med hotell och transportbolag för uppdateringar och bekräftelser av hotelltaxor och tidtabeller för tåg och båtar. Den världsomfattande hanteringen med resecheckar genererade sina egna pappershögar.

Det är inte säkert att det har blivit bättre bara för att det är snabbare att boka och få bekräftelser. Användare av dataterminaler hamnar på något sätt utanför själva processen och deras hjälplöshet när systemet bryter ihop eller datorn producerar fel resultat (”Det är datorn det är fel på.”) gör att man ibland längtar tillbaka till den tid det var möjligt att rätta till misstag genom att leta i pärmar med papper.

traincard

Turisthistoria: Blandad

suez.jpg

1889 färdades 2 445 fartyg genom Suez-kanalen på natten med vägledning av elektriskt ljus. Året innan var det 1 611. Bestämmelserna för användande av elektriskt ljus i sjöfarten togs i mars 1887 och under det första året vågade sig 394 skepp igenom kanalen på natten.

1890 fanns det planer på att starta en daglig båtförbindelse mellan Liverpool och New York för att motverka den tyska dominansen. Samma år introducerades sov- och restaurangvagnar på den algeriska järnvägen vars linjer hade ökat från 50 till 3 000 km på 28 år. Herr Roederer hälsade premiärresenärerna välkomna med några ord:

När infödingarna såg vårt första lok kallade de oss för demoner; låt oss visa dem, emellertid, att vi är goda sådana.

Tåg är populära miljöer för filmer och böcker. Förutom den mest kända av dem alla, Mordet på Orientexpressen, vill vi påminna om En dam försvinner, 4.50 från Paddington, Chicagoexpressen, Agent 007 ser rött, Människans lägre jag och Sjungande sand (Josephine Tey). Att Freeman Wills Crofts, författaren till bland andra 12.30 från Croydon, Tåg 127 mördat, Sista resan och Mysteriet på nattexpressen var lokförare på Northern Counties Committee-järnvägen innan han började skriva deckare förvånar väl ingen.

I Sherlock Holmes-berättelsen ”The disappearance of Lady Frances Carfax” gör doktor Watson förfrågningar om försvunna damens resplaner på Thomas Cooks lokalkontor i Lausanne, öppnat i april 1891.

Världens befolkning, 1 400 miljoner människor, skulle få plats på isen på Bodensee och ändå få 0,4 m per person. Om isen brast och alla sjönk skulle vattenytan bara höjas med 15 cm.

Turisthistoria: Kol-rutten

William-Wheelwrigh

William Wheelwright från Newburyport i Massachusetts var skeppsredare och importerade kol från England som bränsle till sina båtar. I mitten av 1800-talet kom han på ett alternativ. Det blev billigare att hämta de engelska gruvarbetarna, placera dem i chilenska gruvor, och frakta kolet på egna båtar.

En båtlinje längsefter den syd-amerikanska västkusten kunde förstås vara bra för lite av varje. Lika mycket djur (kor, höns, får) som människor transporterades på Pacific Steam Navigation Companys båtar. I ökentrakterna i norr var marken så torr att inget ätbart växte, och man kunde följaktligen inte föda upp sin egen boskap.

Williams boat.jpg

Rutten gick från västra Panama, från ostkusten kom man med tåg på en linje som byggts tvärsöver näset 1835, ned till Valparaiso i Chile. Skeppen lade till vid kolhamnarna Antofagasta, Iquique och Mollendo varifrån järnvägar, byggda av engelsmän, gick till gruvorna i landets inre.

På flera ställen, till exempel Mollendo, var det omöjligt att bygga kajer, så båtarna fick ankra utanför kusten. Pråmar hämtade last och passagerare, som firades ned från däck, antingen i grupp i stora korgar eller individuellt i korgstolar.

Jämfört med atlant- eller nilångare var det inget lyxliv på sydamerika-rutten. Det fanns ingen orkester ombord och simbassängen bestod av en presenning uppspänd inuti en stor låda. På lastningsdagarna flydde passagerna bort från koldammet som trängde in överallt.

Turisthistoria: Klondike 1898

Klondike1

S/S Excelsior lämnar San Francisco den 28 juli 1897 på väg mot Klondike.

När guldruschen till Klondike startade 1897 började Thomas Cook sälja resor från Europa, men varnade för strapatserna: endast de starka och härdade borde ge sig iväg till landet med syfte att vaska guld, och endast de som var fullt förberedda och försedda med en komplett utrustning och ett års proviant.

Resan över Atlanten var den enklaste sträckan. När det gällde att ta sig till Stilla havs-sidan var faktiskt båt ned till Panama, och sedan diverse flodångare mm tvärs över näset till en ny båt med San Francisco som destination ett alternativ. Tro det eller ej, men det här var det bekvämaste sättet på den tiden att ta sig från ena kusten av USA till den andra. (Panamakanalen var påbörjad men det skulle dröja ytterligare sjutton år innan den var klar.)

Klondike2

Bennett Lake

De riktiga strapatserna, med låga temperaturer, mygg och knott, råkade man inte ut för förrän man var framme i Alaska. Det var långt till butiken i Klondike, så man gjorde bäst i att ha med sig 150 kg mjöl, 75 kg bacon, 50 kg vita bönor och diverse småsaker som kaffe, socker, salt, torkad frukt och ljus för att klara sig ett år. Kokkärl, hacka och spade, guldvågar och gevär kunde man också ha användning för.

Klondike3

Klondike City – Dawson City i fjärran.

Ruschen är över, men för den som ännu inte gett upp står numera Penguin Hotel i den gamla guldgrävarstaden Dawson City till förfogande.