Mot de aningslösas dal – Fjärde fasen: Dalen.

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/04/54eb5-d5305-1.jpg

Nämn Hiroshima, Coventry eller Dresden och bilden av en stad i ruiner frammanas. Inga guideböcker kan berätta om dessa städer utan att börja med den tidpunkt de förstördes. Klockan 22.15 den 13 februari 1945 flög 245  RAF-bombare in över centrala Dresden.

Vid två tidigare raider koncentrerades bombningarna på industrierna i utkanten, men den här gången var den historiskt och arkitektoniskt värdefulla stadskärnan målet. En andra våg bestod av 550 bombplan.Staden jämnades med marken och krigets värsta  eldstorm rasade under fyra dygn. Vid middagstid .den 14 februari kom 450 amerikanska Flygande Fästningar för att tömma sin last över det som redan var utplånat.

Även militärer måste häpna över slöseriet med krigsmateriel, och någon rimlig förklaring till denna oproportionerliga krigsinsats har inte lagts fram. Var det ett misstag eller var det beräknande psykologisk krigföring för att tyskarna under krigets sista månader skulle känna att ytterligare motstånd var lönlöst? Minst 35 000 människor dödades, de flesta flyktingar undan ryssarna.

Den här typen av utplånande raid har ett namn på tyska, Coventrisieren, efter deras bombmatta över Coventry den 14 november 1940. En guideboksförfattare menar att tyskarna använde Baedecker-guiderna över England för att leta upp de minnesmärken som hade flest stjärnor (mest sevärda) och koncentrerade sina attacker mot dem. Ett något absurt påstående. Uttrycket Baedecker-raider uppkom inte genom att man siktade på de en- och två-stjärniga attraktionerna, utan därför att så många människor strök med när man missade de för krigsutgången betydligt viktigare industri- och militäranläggningarna.

Minnet av kriget är ännu i högsta grad påtagligt i Dresden. När Gedächtniskirche i Berlin av tiden förvandlats till en estetiskt tilltalande stump ligger fortfarande hela ruinkvarter oförändrat kvar i centrala Dresden, oavsiktliga minnen på grund av ekonomiska prioriteringar. Var det inte för de grönskande buskarna och träden i tomma fönsteröppningar och taklösa rum så kunde det lika gärna vara slutet av 40-talet.

https://i2.wp.com/us.123rf.com/400wm/400/400/lofik/lofik1104/lofik110400018/9271960-dresden-germany-juni-03-2009-the-zwinger-palace-in-dresden.jpg

”Florens vid Elbe”, smeknamnet på Dresden, låter oss ana vilken betydande kulturstad det en gång var. Bidrag från väst, uttryck för dåligt samvete kanske, har under åren hjälpt med restaureringar av de byggnader som gett skäl för smeknamnet.

Zwinger (1709-1732, precis färdigrestaurerad), barockens kanske svängigaste skapelse, var ett samarbete mellan arkitekten Matthäus Daniel Pöppelmann och bildhuggaren Balthasar Permoser och anses som ett av arkitekturens märkligaste byggnader överhuvudtaget. Semperoper (1871~78) återinvigdes 1985, 40 år efter bombningen.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/9/92/Dresdner_Schloss_DDR-Zustand_nachbearbeitet.jpg

Slottsruinen mellan det moderna (men redan föråldrade) Kulturpalats (1966-69) och den barocka Hofkirche  (1738-1755) ger en föreställning om hur det såg ut vid Marx-Engels-Platz i Berlin innan den ruinen fick lämna plats för Palats der Republik. I Dresden ska skattkammare, audienssal och kungligt sovrum vara återställda till sin forna prakt till 800-årsjubileet 2006.

För östtyskar som levt med konstant brist på byggnadsmaterial är detta en krävande tanke. 300 000 hem uppförda efter kriget är i skriande behov av reparationer, men planerna för dessa måste inskränkas när det förenade Tyskland fick ekonomiska åtaganden i Gulfkriget.

https://i0.wp.com/farm4.static.flickr.com/3523/3234407954_5abe141274.jpg

Utsikten från mitt hotellfönster påminde om Frölundatorg. Prager Strasse ansågs av den gamla regimen som ett modellbygge, gågata flankerad av höga hus, affärer i bottenvåningen, stora skulpturer, bland annat en till Lenin (om den har fått stå kvar). Det är samma pompösa sterilitet som vid Alexanderplatz.i Berlin, och det är en oförenlig kontrast till de gamla kvarteren. Uppsvinget i byggande med 30 hotell på gång och World Trade Center-planer i stöpsleven har lett till farhågor om att ett framtida Dresden kommer att göra allt mindre skäl för namnet ”Florens vid Elbe”.

Dresden ligger nästan längst söderut i östra halvan av Tyskland. Den omkringliggande Elbe-dalen var den enda delen av DDR som inte kunde se västtyska TV-sändningar. Och så uppkom uttrycket De aningslösas dal för de som fick nöja sig med den statliga kanalen. Massmedia, i synnerhet televisionen, styr i hög grad våra samtalsämnen, vår bedömning av vad som är viktigt och vår uppfattning av omvärlden.

Att det är farligt att vandra på en stads gator efter mörkrets inbrott vet vi inte av egen erfarenhet, utan därför att tidningarna säger så. När man åker genom Elb-Tal i dag förvånas man över mängden av parabolantenner. Praktiskt taget varje husfasad är försedd med en. Vid Tysklands enande blev Dresden-området förstås en jungfrulig marknad för TV-handlare, och parabolen var det prisbilligaste alternativet.

Det är svårt att helt föreställa sig hur det är att leva i ett land där all information från utlandet är förbjuden. I ett land där det till och med var en kriminell handling att slänga utländska dagstidningar i soporna (eftersom det inte var tillåtet att inneha dem till att börja med).

För ett antal år sedan, före glasnost dagar satt jag på en varieté i Moskva. I ett nummer parodierades olika nationaliteter, schweizare, mexikanare etc, ungefär som Hagge Geigert skulle ha gjort. Publiken skrattade, men knappast någon hade varit utanför Sovjet, och jag undrade vad de egentligen visste om andra länder och om de under skratten kände någon bitterhet över att aldrig kunna besöka dem. Hade de drömmar om det, precis som vi drömmer om New York eller Hongkong? Är vår uppfattning om avlägsna länder så mycket bättre? Varifrån kommer vår kunskap — television, tidningar och kanske någon bok. Hur stor är De aningslösas dal egentligen?

Dresden-Semperoper

Semperoper

Vår guide Hannelore skrattade ibland till när hon i bussens mikrofon berättade om en byggnad eller plats som vi passerade. Det verkade till att börja med.omotiverat, men vi förstod så småningom att det var omöjligt för henne att hålla tillbaka sitt glada skratt när hon nämnde något som hade varit förknippat med den gamla regimens privilegier eller med Stasis (den hemliga polisens) aktiviteter.

Hannelore var barn när Dresden bombades. Hon blev bekant med en amerikansk soldat och har under åren hållit kontakt med honom och hans familj. Senare besökte hans barn henne i Dresden. Hon lärde sig engelska och ville börja guida. Men hon fick inga jobb, Stasi betraktade henne med misstänksamhet på grund av de utländska kontakterna.

När gränserna öppnades förändrades allt för Hannelore. Med en bekant for hon till Västberlin, men det var dimma den dagen, så de såg inget av muren. I kön till banken för de västtyska presentmarken talade hon lågmält, för hon skämdes lite grand för sin saxiska dialekt. Den första riktiga utlandsresan gick till USA. Vännerna skickade henne flygbiljetten.

Att se Hannelore är som att se en nyfödd. Om det finns en bitterhet över de förlorade åren, så döljs den av glädjen att kunna upptäcka omvärlden. Museer i Västberlin och Paris, som hon tidigare bara läst om, vill hon besöka så fort som möjligt. Inte en minut av livet får gå till spillo. Det är så mycket att hinna med.

En kväll fick hon förfrågan om hon kunde vara ledare för en resa till Schweiz nästa dag. Ingen tvekan, trots att hon blev tvungen att sova över i bussen på nätterna eftersom hon inte hade pengar till hotell. På morgnarna gick hon ut på parkeringsplatsen och tittade på alptopparna och njöt.

I slutfasen tar vi oss ur dalen, upp på berget på andra sidan och skådar världens begynnelse i en krukskärva och ett vissnat löv.

Den här artikeln speglar förhållanden året efter murens fall. Mycket har hänt sedan dess.

https://i2.wp.com/www.auf-nach-dresden.de/images/galerie_einst/schloss_vorn.jpg

Stadt Schloss i dag.