Dag 101 – Tyskland: Gustav Adolf i Würzburg.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/c/c8/Marienberg_wuerzburg.jpg

Utsikten från borgen var exalterande. Det är bara ett problem med vyer, ju bättre de är desto högre upp ligger de, och det är inte alltid det finns hiss.

Würzburg domineras av fästningen Marienberg, långt uppe på klippan på andra sidan floden Main. Würzburg tillhör Bayern, den allra nordligaste delen, men det bryr man sig inte om. Bayern förknippas med öl, Würzburg föredrar vin. Den här delen av Bayern kallas för Franken, närmare bestämt Unterfranken, och de frankiska vinerna i sina karaktäristiska platta, breda flaskor  tillhör Tysklands mest välsmakande druvor. Fickuret och jordgloben har uppfunnits i Franken. Det är det inte många som vet.

Stadens mest berömda kungliga besökare knackade på den yttre stadsporten den 4 oktober 1631 klockan nio på morgonen genom att placera en petard på den. Det var Gustav Adolf som på sin trettioåriga resa genom Tyskland hade hunnit fram till Würzburg. Stadsborna anade oråd och bad om tjugotre timmars betänketid. Kungen gav sitt samtycke och under natten passade stadens alla viktiga män på att samla ihop sina värdesaker och försvinna med dem upp till fästningen.

Nästa dag släpptes kungen och hans soldater innanför stadsmuren utan att möta något motstånd, men det var inte över med det. Uppe på den branta, höga, till synes ointagliga kullen stod en stor kanon som nu riktades mot de svenske nere i staden. Situationen var inte tillfredsställande.

wurzberg castle

Under några dagar dundrade kanonen från skyn medan svenskarna provade olika vägar att ta sig över floden och uppför sluttningen. Klockan fem på morgonen lördagen den 8 oktober gick man till allmän stormning. Fallbron, på den bortre mindre branta sidan, besattes av svenskar och något senare nådde man kanonen på vallen och vände den mot slottet.

Vid flera tillfällen hade fienden getts möjlighet att ge upp, men vägrat. När slottet till slut intogs slaktades motståndarna och de segrande soldaterna fick en timme på sig för plundring, eller som den gamla tyska folkvisan säger:

Der Schwede ist kommen,
hat alles genommen,
hat Fenster einschlagen,
hat Bley daraus g’nommen,
hat Kügeln draus g’gossen,
hat Bauern erschossen.
(“Svensken är kommen,
har alltsammans tagit,
har fönstren inslagit,
har bly’t från dem tagit,
har kulor från dem gjutit,
och bönder beskjutit.”)

Även utan beskjutning är det för en nutida besökare mödosamt att ta sig upp till fästningen. Den som genast vid ankomsten med tåg till Würzburg vill gå i våra anfäders fotspår har bara att följa gågatan som slingrar sig genom staden från stationen till bron över Mainz. På andra sidan leder en liten gränd, Tellsteige, in bland husen, och sedan följer en blandning av trappor och branta gångstigar uppför den gräsbevuxna sluttningen. Till höger står en redutt, Djävulsskansen, som möjligen kan vara den där den stora kanonen stod.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/a/a6/Feste_Marienberg,_W%C3%BCrzburg_-_%C3%B6stliches_Tor.JPG

Den första försvarslinjen med porten Neutor kommer drygt halvvägs upp mot slottet.

https://i1.wp.com/lh4.ggpht.com/-3wkaLKRUFyE/TWAlsIQLGqI/AAAAAAAAXgs/DiE7tK_fYAk/dromosapien_DE%252520Wurzburg_2010_Echtertor%252520entrance.jpg

Sedan kommer en serie av murar och portar innan man når den port, Echter Tor, där svenskarna vände slaget.

wurzberg scheren

En stenbro (1716) och den gotiska Scherenberg-porten måste forceras för att nå den innersta borggården. Marienberg är en långsmal fästning som balanserar på den 266 m höga klippryggen ända fram tills den stupar lodrätt ned mot de branta vinodlingar som tar vid och fortsätter på sluttningen nästan till floden.

https://i1.wp.com/www.wuerzburg.de/media/www.wuerzburg.de/media/med_17906/39261_festung_innenhof_wuerzburg.jpg

För att se slottets inre delar måste man följa med någon av de rundturer som startar vid fasta tidpunkter, men det finns många gratisattraktioner utanför. På den innersta borggården står Tysklands äldsta kyrka öster om Rhen, Marienkirche från 706. Här begravdes regenternas inälvor, medan resten av kroppen lades till vila i katedralen, utom hjärtat som hamnade på Ebrach-klostret. Detta bruk upphörde 1753.

Innanför det bortersta hörnets väggar, på den övre våningen, låg det berömda biblioteket. De flesta av böckerna finns nu i Uppsala som en del av krigsbytet; några skickade drottning Kristina vidare till Vatikanen.

https://i2.wp.com/wallpaperweb.org/wallpaper/Known_places/1920x1200/Worzburg_Germany.jpg

Den största belöningen, efter den långa vandringen upp, är utsikten över Würzberg från Prinsarnas trädgård på terrassen framför borgen. Från Alte Mainbrücke kan blicken vandra in bland stadens gator på andra sidan floden till tornet som hör till Grafeneckart (rådhuset) och strax bortom domkyrkans dubbla spiror (1000-1100-talen; den fjärde största romanska kyrkan i Tyskland) fram till Würzburgs stolthet, Residenset (1719-44), med en slösande praktfull inredning, bland annat världens största målning.

Halvvägs till järnvägsstationen syns den höga, smäckra spiran till den sengotiska Mariakapelle.  Här ligger marknadsplatsen med många trevliga kaféer och krogar på de öppna platserna och längsmed de smala gränderna. Nere vid kajen står en gammal kran, Alter Kranen, från omkring 1730.

https://i1.wp.com/www.germanplaces.com/templates/gp_wuerzburg_city/images/wuerzburg-kranen-small.jpg

Den 9 november lämnade Gustav Adolf Würzburg och marscherade vidare genom Main-dalen. Den 16 mars 1945 utplånades staden nästan helt vid ett brittiskt luftanfall.

NOT
Petard: metallcylinder fylld med krut; användes förr i tiden när man saknade nyckel.

Dag 97 – Tyskland: Liebfraumilch.

Liebfrau

Det finns kyrkor med namnet Liebfrauenkirche lite här och var i Tyskland. Jag hade sett en i Trier, så när jag kom till Worms och upptäckte en till var den bara en i raden – tills jag fick veta att det var den här som vinet var uppkallat efter. Omedelbart pockade gymnasietidens minnen på och steg fram ur töcknet.

Liebfraumilch var ett av tonårens populäraste berusningsmedel, friskt och lättdrucket (det här var långt före Kir). Det var på den tiden då man kunde få en flaska vin och en pocketbok för under fyra kronor, det var då det kostade lika mycket – sex och femtio – att äta dagens lunch på Epa-baren som att gå på bio, det var på slutet av 60-talet.

Att besöka kyrkan, som indirekt betytt så mycket för min uppväxttid, som hjälpt mig att formulera radikala samhällsmodeller och som lekt tafatt med min lever, blev till en helig plikt, ett vallfartslöfte.
Worms är Tysklands tredje största vinstad med inte bara ”kyrkan mitt i byn”, utan också vinodlingarna. När den började byggas på 1300-talet låg Liebfrauenkirche strax utanför stadsmuren, i närheten av de judiska kvarteren. Idag har staden vuxit bortom den, men fälten med vinrankorna omger fortfarande kyrkan.

På 1500-talet anlade kapucinermunkar ett kloster i närheten och planterade vinrankor runtom. I mitten av vingården ställde de en Madonna-staty (”Unsere Liebe Frau” det vill säga ”Liebfrau”) som skyddspatroninna. Pilgrimer kom fjärran från för att testa vinet, och så uppkom uttrycket ”Milch Unserer Lieben Frau”.

1786 grundade holländaren Peter Joseph Valckenberg en vinhandel i Worms och började im- och ex-portera. Under den förvirrade tiden efter den franska revolutionen besatte Napoleons trupper den vänstra Rhen-stranden och alla kyrkor förstatligades. Valckenberg förvärvade kapucinerklostret och dess vinodlingar på en auktion 1808. Han upprätthöll tradition och kvalite och lät som den förste i Tyskland trycka en etikett med beteckningen ”Liebfraumilch 1te Qualität”.

liebfrau 2Men det var länge sedan som det var äkta ”mjölk från madonnan” i flaskorna med Liebfraumilch-etiketten. Det är ett populärt vin, och odlingarna kring kyrkan skulle inte räcka långt. De är istället reserverade för det dyrare Wormser Liebfrauenstift-Kirchenstück. Hade vi haft råd med det vinet som studenter, så skulle vi inte ha haft lika stor anledning att revoltera.

Som kyrka betraktad är Worms Liebfrauenkirche inte särskilt märkvärdig, objektivt sett är katedralen mer sevärd, men varför vara objektiv, när personliga minnen och associationer kan ge så mycket mer än tre stjärnor i Michelin. Att vara resenär är precis som att leva, fast intensivare. (Man behöver förstås inte gå särskilt långt för att kalla sig för resenär.)

Det medför vissa risker att ha ett subjektivt och personligt förhållande till sevärdheterna. Man kanske inte säger högt till guiden i Aachen att det vackra medeltida guldsmidsarbetet i deras stolthet, domkyrkans skattkammare, påminner om något som mormor hade på dasset när man var barn. Och det kan vara svårt att förstå för en veteran, som riktigt längtar att få visa traktens vackraste sevärdheter, varför man hellre vill se några stenmurar som föreställer Frankensteins slott.

Livet är som en film. Tidiga scener påverkar upplevelsen av de som kommer efter. Jag fick en känsla av att man blev lite putt i Würzburg när jag tyckte att kvarteren i närheten av järnvägsstationen påminde om italienska badorter. Det var inte menat som något nedsättande, mina minnen från Pesaro, Cattolica och Rimini är mer förknippade med deras livliga filmfestivaler än med badstränderna. Faktum är att de trädomgärdade gatorna med sin livliga trafik och breda promenadytor och de tröskellösa dörrarna och de platta hustaken och andra otaliga detaljer gjorde att Würzburg (för mig) hade en betydligt starkare italienkänsla än alla romerska lämningar i Trier.

I Würzburgs historiska centrum ser det ut som Tyskland på riktigt. Kanske är den här staden den mest kosmopolitiska av de jag besökt under mina resor. Man tillhör faktiskt Bayern, men gör inte så stort väsen av det, eftersom det kan förstöra ryktet som vinstad. Här hittade jag resans enda riktiga biergarten, nere längs stranden och fullpackad i den varma vårkvällen. Och här finns en irländsk pub, det definitiva beviset på att en stad har ett nöjesliv.

wurz bier

Dag 96 – Tyskland: Aachen, m.m.

Wurzburg war

Det kommer ett ögonblick, då den tänkande resenären stannar upp och funderar: Bomberna? Hur var det med bomberna? Andra världskrigets bombräder måste ha förstört en hel del av Tysklands historiska byggnader och miljöer. Ändå kan jag vandra igenom romerska Trier, karolingiska Aachen och barocka Würzburg, nästan som om ingenting hade hänt.

Würzburg (ovan) var en av de mest förstörda städerna, nästan helt utplånat, inte ens Dresden blev så illa åtgången. Praktiskt taget allt måste vara, åtminstone delvis, nybyggt efter kriget. Ändå kallar man fortfarande centrum för Altstadt (nedan) och skiljer på det gamla universitetet (1592) och det nya (1896). Balthasar Neumann anges som byggherre till det ståtliga residenset (1744) och restaurerarna förbigås med tystnad.

Wurzberg

Det är nybyggt, men ändå gammalt. Det är som om man ville placera hela kriget i en parentes. Antagligen är det det enda vettiga sättet att hantera en total förstörelse av ens miljö, att utplåna utplåningen. I Dresden har träden börjat växa i slottsruinen (nedan) i väntan på att man ska få råd att restaurera. I Berlin rev DDR sin slottsruin trots omvärldens protester och byggde Palats der Republik, som senare måste  rivas på grund av asbestrisken. Och nu bygga slottet upp igen. Parentesen måste slutas.

Dresden

Resenärer fascineras av det gamla. Trier undgick förstörelse till mer än 50%, så det är stor chans att Tysklands äldsta apotek klarade sig, men om det skulle visa sig att det är återuppbyggt efter kriget, kan det då fortfarande göra skäl för namnet? Har det någon betydelse?

I ”Det andra Heimat” återkom människorna ständigt till kriget och skuldfrågan. Tjugo år senare är det fortfarande en del av vardagen. För åttio år sedan, i januari-februari 1943, gav de sista av de inringade tyskarna upp utanför Stalingrad. En av mina guider berättade att hennes pappa hade överlevt slaget. Han pratade aldrig om det och han lämnade fortfarande rummet om TV:n visade krigsscener eller explosioner.

En annan av mina guider hade simmat över Elbe och gett sig till amerikanerna, men överlämnats till ryssarna och tillbringat fyra år i fångläger. När våra minnen av kriget oftast är Clint Eastwood i Örnnästet, så är deras en släktings berättelser eller tystnad.

wurz residen

Den barocka 1950-talsstaden Würzburg anses som en av Tysklands vackraste. Residenset är ett av många kultur- och naturmonument i hela världen som av UNESCO utvalts till världsarv. Det är ett uttryck för en ny dimension hos FN-organet där kulturen (det som skapats av människor) och naturen (det som håller på att förstöras av människor) har fått en organisation som ser till monumentens rättigheter och värdighet; Würzburg har uppmanats sluta använda Residensets förgård som parkeringsplats.

Aachen_Cathedral_North_View_at_Evening

Andra UNESCO-världsarv i Tyskland är Lübecks gamla stadsdel, vallfartskyrkan Pfaffenwinkel, slotten Augustusburg och Falkenlust i Brühl, Michaeliskirche och domen i Hildesheim, de romerska minnesmärkena, domen och Liebfrauenkirche i Trier samt domkyrkorna i Speyer och Aachen (ovan).

Aachen var en av de första tyska städer som bombades av engelsmännen i början av kriget. Det var också en av de första som erövrades av amerikanerna i slutskedet. Det är inte så konstigt då att upptäcka att Aachen är Tysklands västligaste stad. Belgien och Holland ligger alldeles intill och gränsmötet mellan de tre länderna uppmärksammas med Europas största och modernaste labyrint (symbol för Europasamarbetet?).

aachen

Romarna var resenärer även i Aachen (Aquae Grani), men det är Karl den store och de varma källorna (hetast i Europa, 37-75◦) som sätter den historiska prägeln på staden. Man är så trött på alla sina källor att man nyligen, trots protester, pluggade igen en nyupptäckt för att bygga ett hus ovanpå.

Jag undrade varför man inte kunde behålla den i källaren, som vi göteborgare gör, men fick till svars att en svavelkälla luktar mycket mer än en stadsmur. Några romerska pelare i närheten var utbytta mot kopior eftersom man använde dem för att skriva slagord på.

Den lilafärgade texten skvallrade att feminister stod för de senaste budskapet. Det historiska känns inte lika angeläget i Aachen, kapitalister och politiska aktivister har andra prioriteringar.

Aachens offentliga utsmyckning är lika imponerande och inspirerande som den i Hannover. Helt naturligt har fontänerna fått en särställning: Karlsbrunnen på marknadsplatsen, Sparvfontänen och Vinzenzbrunnen på Münsterplatz och Geldbrunnen med den omdiskuterade framställningen av penningens kretslopp.

TyskAachen

Den populäraste fontänen är Puppenbrunnen (Dockfontänen). Den skapades av Bonifatius Stirnberg 1975 och består av bronsfigurer med rörliga leder. Vem som helst får pilla och vrida hur mycket som helst på konstverket. Hästen är en symbol för den internationella ryttartävling som äger rum i Aachen varje år; professorn representerar universitets 60000 studenter; att Aachen är en handelsstad kan man se i marknadskvinnan och fotomodellen står för konfektionsindustrin. Prästen representerar den berömda katedralen och tuppen visar hur kloka Aachen-borna är. Harlequin till slut symboliserar karnivalen och ”Ordern mot det alltförmycket seriösa”, som utdelas till en värdig person varje år.

Puppenbrunnen är förstås populär bland barnen. I deras engagerade vridande och omflyttande av figurerna märks inga funderingar kring om fontänen är ett original, en rekonstruktion eller ett falsarium. Den bara är – det räcker. Så småningom blir det mer komplicerat.

aachen2