Det här var båtens åttonde runda och det fanns 80 passagerare ombord när vi lämnade Istanbul, de flesta engelsmän som gjorde hela rundturen, men flera europeiska länder var representerade. Jag var dock ensam från Skandinavien. I Kusadasi på turkiska västkusten, vårt första stopp på vägen till Venedig, kom fler resenärer ombord.
Båten måste vara ett alldeles utmärkt alternativ för bilister som vill slippa köra hela vägen till och från Turkiet eller Grekland. Ett sätt att använda rutten är att hoppa av en vecka i till exempel Aten och ta båten till Istanbul på nästa runda, stanna ytterligare en vecka, kanske med en tur ner kring turkiska kusten förbi Troja och Efesos för att stiga ombord i Kusadasi.
Vid varje anläggningsplats arrangeras utfärder, vilka förstås blir lidande om båten är försenad som den var när vi kom till Kusadasi. Efesos (överst), som ligger strax intill, lär vara ett av världens största arkeologiska lämningar och redan tilltaget att åka och titta på dem med bara några timmar till förfogande är överilat, för att inte tala om hur absurt det blir när man rusar igenom en hel ruinstad på en timme som i vårt fall.
Bara ett par timmar efter att vi lämnat Kusadasi var det dags för den grekiska ön Patmos. Här åkte vi upp till det lilla klostret på berget strax ovanför hamnen och för en gångs skull var storleken på sight seeing-målet anpassat till den anslagna tiden. Utsikten från murarna var formidabel. Långt därnere dominerade båtens överdrivna dimensioner i den minimala hamnen på ett nästan obscent sätt.
Det kändes lite frustrerande att behöva lämna den sympatiska ön så snabbt, och tydligen är det fler som tyckt sammalunda för senare blev uppehållet förlängt så att större delen av onsdagskvällen kan tillbringas på Patmos.
När jag inte åt eller gjorde utflykter satt jag den mesta av tiden och skrev, så jag kan inte rapportera särskilt mycket från det sociala livet ombord, men det verkar som de vanligaste kryssningsaktiviteterna erbjöds. Det dagliga programbladet var späckat med hålIpunkter för motionslekar, skattjakter, frågesporter och maskerader. En diplomatfamilj på väg hem till England från Iran vann de flesta av tävlingarna, inklusive maskeraden, där de hade förvandlat sig till beduiner med hjälp av sängkläderna, fast jag tyckte att mannen i nackkragen såg roligast ut, särskilt när han fick serpentiner i håret. Men jag är inte så säker på att han egentligen var utklädd. Vissa aspekter av kryssningen kändes som en repris av Lasse Åbergs Sällskapsresan.
Sista stoppet före Venedig är i Katakolon på Peloponnesos västkust. Här är det Olympia, sätet för antikens olympiska spel, som ägnas några timmar. Faktiskt tillräckligt många för att man ska hinna bli trött, vilket tydligen inte är meningen om man är turist på lyxkryssning.
När jag ifrån mina egna strövtåg kom tillbaka till bussen på den utsatta avfärdstiden, möttes jag av en otåligt väntande grupp med blickar som skulle ha kunnat mörda, bara de inte hade varit så utmattade. Senare kortade man uppehållet i Katakolon.
Hela fredagen tillbringas till sjöss på väg upp genom Adriatiska havet. Men ytterligare en upplevelse väntar. Jag hade läst att Venedig skulle man nalkas från havet i gryningen. Självfallet försov jag mig och vi var redan på väg in mellan de yttersta öarna när jag slog upp de melerade, men jag fick vara med om den sista biten, och kunde medan jag klädde på mig se igenom mitt hyttfönster hur alla de välkända byggnaderna, torgen och kanalerna dök upp. Och när vi lade till vid kajen, då kom faktiskt den store landgången fram.
Några av passagerarna skulle fortsätta med Venice Simplon-Orient-Express, privatägda gamla vagnar som trafikerar sträckan Venedig—Calais, som anknyter till båtens tider. Här kan man tala om exklusiv lyx, men så kostar det också. Jag satt i en kupé i ett vanligt tåg på spåret intill, och när vi gled ut från perrongen lapade jag ivrigt i mig de nostalgiska detaljerna från den riktiga Orientexpressens interiör. Nästa gång kanske …
Från Edinburgh till Istanbul 