Mot de aningslösas dal – Första fasen: Porten.

Mitt Berlin finns inte mer.

Vem känner en stad? Måste jag ha tillbringat min barndom i en stad, som någon påstått, för att uppriktigt kunna säga att jag känner den? Måste jag ha sett samma gata i regn, i sol, på morgonen, på kvällen, i alla sinnestillstånd och alla årstider innan jag kan yttra mig? Kunskap – och känsla – summor av alla tidigare möten. Och nästa sammanträffande kan med ens förändra ekvationen.

Mitt Berlin finns inte längre. Mitt Berlin började i transitvisakön på färjan mellan Trelleborg och Sassnitz. Varje år återkom samma ritual, steg för steg en bekräftelse på att jag återvände till staden med den modernaste stadsmuren: de nattliga kontrollerna på tåget, det tristaste av morgondis i Öst-Berlins nordöstra förorter, de timmeslånga uppehållen vid Ostbahnhof och Friedrichstrasse, vakterna med automatvapen på perrongen och hundarna som sniffade mellan tåghjulen. Till slut, godkänd och initierad, färdades jag de sista tio minuterna längsmed Spree in till friheten och dekadensen i Väst-Berlin.

Muren är borta, men för dem som såg den kommer den alltid att finnas kvar. Luftkorridorerna mellan Väst-Tyskland och Väst-Berlin, tidigare reserverade för enbart de allierades flygbolag, är numera bortdunstade. En förstagångsbesökare som flyger med en direktlinje från Sverige närmar sig staden obehindrat, ovanifrån, utan konstigheter och utan förutsättningar att jämföra med hur det var förr.

Det blir allt svårare att hitta muren, att se var den drog fram, att fatta dess betydelse. Men den finns kvar, osynlig. I berlinarnas medvetande existerar fortfarande en skiljelinje mellan öst och väst, en mental mur. För den tillfällige besökaren är den omöjlig att finna, så istället söker man sig till den nyöppnade port som blivit symbolen för både delningen och helningen – Brandenburger Tor.

Min allra första promenad på Unter den Linden slutade vid Brandenburger Tor. Slutade därför att ett kravallstaket spärrade vidare framfart över den stora, öppna, tomma platsen framför portalen. Då upphörde världen här för östtyskarna, vid Pariserplatz, ett hånfullt namn.

Staketet var inte högre än att det gick att kliva över det. Vid slutet av östberlins paradgata ville man ge ett så sympatiskt intryck som möjligt, ingen taggtråd eller andra obehagliga hinder. Muren gick i en båge bortom porten, där den var extra tjock som om man väntade sig att någon skulle ta sats längsmed hela långa, långa Strasse des 17. Juni genom Tiergarten för att spränga förseglingen.

Vid sidan av staketet framför Pariser Platz stod en liten vaktkur som den aningslöse kunde ta för en turistinformation. Jag var för första gången i Öst-Berlin och det var min första direktkontakt med muren. Avspärrningen och den tomma platsen gick mot allt förnuft och en känsla av trots och faan också steg i mig. Vad skulle hända om jag helt stilla började gå mot porten? Skulle jag bli skjuten i ryggen? En lång stund stod jag fångad i den vidsträckta, hypnotiska ytans absurda utstrålning, innan jag vände och gick tillbaka nedför Unter den Linden.

Tolv år senare kom jag en måndagskväll i februari på Otto Grotewohl Strasse. Från tunnelbanestationen vandrade jag i mörkret mellan halvfärdiga hyreshus. Jag hade varit med om premiären på filmen om rockkonserten som firade murens fall. På en av Berlins äldsta biografer, Babylon, i närheten av Alexanderplatz, höll Väst-Berlins borgmästare ett tal före filmen.

Muren var fallen, men utlänningar kunde fortfarande bara passera gränsen vid de gamla övergångarna – Check Point Charlie och Bahnhof Friedrichstrasse. Just den här måndagskvällen planerade man att börja riva sträckan mellan Brandenburger Tor och riksdagshuset och jag hoppades kunna smita ut i viller-vallan.

Pariser Platz var fullt av folk. Trängseln vid den övergång som tidigare öppnats för berlinare var så stor att passpolisen hade gett upp all kontroll och förresten slank människor fram och tillbaka genom mindre murhål som uppstått efter alla murknackare. För sista gången lämnade jag DDR, men enligt passet är jag fortfarande kvar.

På den västra sidan var det folkfest. Ovanpå det bredare partiet av muren, mitt framför Brandenburger Tor, stod en skara människor, en fana i spetsen, vända mot den punkt där maskinerna förväntades börja angripa. Det drog ut på tiden och man skanderade otåligt: ”Arbeit! Arbeit! Arbeit!”

Jag såg Brandenburger Tor igen ett år senare. Muren var borta och porten öppnad för fotgängare. Pariser Platz var full av gatuförsäljare som sålde minnesskärvor från historien: ryska pälsmössor, armémärken, spännen, medaljer, murbitar, flaggor, ordnar, soldatrockar. Mycket var säkert nyproducerat, varför lämna tillgången till slumpen när efterfrågan är som störst, och för den tillfällige turisten är det ändå bara frågan om ett minne från inköpsstunden.

Varje plats, varje byggnad, varje föremål existerar samtidigt i all den tid som förflutit sedan dess tillkomst, precis som en människa är sin levnad ackumulerad. Och kanske finns där antydningar om framtiden. Att lära känna en människa eller en stad är att företa en tidsresa.

Kan man se på Brandenburger Tor att den var ett misstag? Arkitekten Carl Gotthard Langhans påstod att han baserat sin design på Atens stadsport, men man skickade fel ritningar och han fick några taskiga skisser över Akropolis istället. Eftersom han aldrig hade varit i Aten, eller sett någon film eller TV-program om staden, så upptäckte han inte felet. Förändrar detta ditt intryck av porten?

De preussiska tullofficerarna kvitterade tre bord, sex pallar, ett skåp och fyra nycklar till det vidhängande kontoret och öppnade grindarna (nu försvunna) den 6 augusti 1791. I början var det inte många som upptäckte den nya byggnaden där den låg i utkanten av centrum, men snart blev den en populär dekor vid iscensättningar av kungliga och kejserliga seger-, bröllops- och begravnings-parader.

Fyrspannet med segergudinnan vid tömmarna placerades ovanpå porten 1794, gjuten i brons av skulptören Johann Gottfried Schadow. Napoleon tog den som krigsbyte 1807, men den lämnades tillbaka 1814. Under andra världskriget blev skulpturen svårt skadad och 1950 förstördes resterna av DDR i ett angrepp på historien. Men redan 1956 hade man restaurerat både kvadrigan och minnet, fast utan järnkors och preussisk örn den här gången.

När muren byggdes blev porten en symbol för delningen – när muren revs blev den en symbol för återföreningen, och vid det entusiastiska nyårsfirandet 1989 skadades fyrspannet, som fick tas ned för reparationer. Precis till 200-årsjubileet kom den tillbaka. Kan du se på den nu utan att minnas nyårsafton 1989?

Vem äger Brandenburger Tor? Frågan blev aktuell när en reklambyrå sökte tillstånd för att få fotografera en modell på porten. De skickade sin förfrågan till rådhuset i Schöneberg, som inte ville veta av den och hänvisade till Inrikesministeriet, vars Berlinkontor trodde att det nog var staden som ägde porten, men i Bonn lutade man mer åt Finansministeriet, men ingen ville ta ansvaret för den. På presskontoret sa man:

– Så länge Brandenburger Tor står kvar på sin plats i Berlin tänker vi inte oroa ihjäl oss.

I andra änden av Unter den Linden, vid Marx-Engels Platz, låg Palast der Republik, stadens nyaste ruin. Där ska jag börja den andra fasen av min minnesresa.

Se även Berlinale 1990: Muren