Rundvandringen i Marlow och den hemmagjorda lunchen ledde till att vi längtade efter att få kasta loss igen. Efter bara ett dygn på vår egen båt kände vi redan att den stillaflytande floden var vårt rätta element. Tolerensen för den täta biltrafiken på de smala gatorna i städerna och byarna längsmed Themsen minskade ju längre uppför floden vi kom. Den enda riktiga incidenten vi var med om på vattnet inträffade strax söder om Oxford när en svan tungt flaxande försökte lyfta från vattnet med kurs rätt mot oss. De må vara graciösa på vattnet, men de är fasligt klumpiga när de flyger. I sista stund väjde vi båda – åt samma håll – som tur var väjde svanen kraftigare.
Temple Lock (överst – 1773), antagligen uppkallad efter Tempelriddarna, de första ägarna till Bisham Abbey, och Hurley Lock (ovan – 1773), ligger bara 800 m från varandra, men vi var tacksamma för intensivträningen i slussning. (”Hurley” betyder förresten ”skog eller glänta i avlägsen trakt bland kullarna” vilket måste ses som ett bevis på att det engelska språket tidigare var mer ekonomiskt.)
Vi fick också träning i att snabbt lägga till och ifrån när vi strax efter Hurley kom in mot en bred brygga och en välskött gräsmatta framför, som vi trodde, Medmenham Abbey. En välskött dam som låg och solade meddelade oss att detta var privat mark. Att vi samtidigt kunde konversera en dam i bikini och göra undanmanöver från bryggan utan att slå emot den tog vi som ett bevis på att vi hade gjort framsteg.
Det finns tyvärr inte mycket kvar av Medmenham Abbey. Vi hade utgått från att ruinen var resterna av klosterkyrkan, men den visade sig vara en folly byggd på 1800-talet i ena ändan av privathuset. Den ursprungliga cistercienska byggnaden från 1200-talet har genomlidit metamorfoser under de flesta av de arkitektoniska epokerna: med elisabetansk dominans i botten kan vi hitta variationer från georgiansk gotik till viktoriansk fin de siècle. Tyvärr har alla pornografiska och blasfemiska byggnadsdetaljer försvunnit. Det här var högkvarter för Sir Francis Dashwood och hans Hellfire Club, en sorts Hell’s Angels utan motorcyklar på 1700-talet. All tänkbar synd med sataniska riter och jungfrur förekom i deras klubbprogram.
Det här med att lägga till med båten är ingen impulsiv akt. Det krävs noggrann planering med studier av kartor och guideböcker. Även ute på landet är bebyggelsen ganska tät längsefter floden och det anses som oartigt att slå ner förtöjningspålarna på någons gräsmatta. Men eftersom England saknar allemans-rätt kan man aldrig vara helt säker på om det är fritt fram att lägga till ens när man är utom synhåll för bostadshus.
Livet för båtfolket kompliceras av att Themsens vatten på många ställen är så grunt att det inte är möjligt att komma in till stranden. När alla faktorer sammanfaller till det värsta kan det hända att en hel by är omöjlig att besöka ifrån floden. Man kunde tycka att byns affärsmän vore intresserade av att få lite fler kunder, men engelsmän kan ha en märklig inställning på den här punkten. Det finns till och med pubägare som jagar bort båtar som försöker lägga till trots att det innebär att de förlorar gäster.
”Vi hade precis påbörjat den tredje rätten – bröd och sylt – när en gentleman i skjortärmar och kort pipa kom förbi och ville veta om vi visste att vi hade gjort intrång på privat mark. Vi sa att vi inte hade tagit saken tillräckligt mycket under övervägande för att kunna komma med en slutgiltig uppfattning i frågan, men att vi, om han garanterade oss på sitt ord som gentleman att vi hade gjort intrång på privat mark, utan vidare tvekan, skulle tro honom.
Han gav oss den begärda försäkran, och vi tackade honom, men han dröjde fortfarande kvar, och verkade missnöjd, så vi frågade honom om det var något ytterligare vi kunde göra för honom; och Harris, som har en vänskaplig läggning, erbjöd honom en bit bröd och sylt.”
Tre män i en båt fortsätter att filosofera kring kampen mellan markägare och båtfolket. Tydligen fanns det till och med skurkar som gick omkring och sa att de var markägare, bara för att lura till sig lite pengar. Jerome tycker att man borde göra något åt situationen:
”Markägarnas själviskhet växer för varje år. Om dessa män fick som de ville skulle de stänga Themsen helt och hållet. De gör faktiskt de längs de mindre bifloderna och i småvikarna. De slår ner pålar i flodbädden och hänger kedjor tvärsöver, från strand till strand, och spikar upp enorma skyltar på vartenda träd. Åsynen av dessa skyltar väcker alla djävulska instinkter i min natur. Jag känner att jag vill riva ned varenda en, och slå den i huvudet på den man som satt upp den, tills jag har dödat honom, och sedan skulle jag begrava honom, och sätta upp skylten som en gravsten.”
Från Edinburgh till Istanbul 