Dag 118 – Schweiz: Med Mark rakt ner till Leukerbad.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/2/2c/Leukerbad2.jpg/265px-Leukerbad2.jpg

Om det inte var för den nästan tusen meter lodräta klippväggen ovanför Leukerbad, så skulle Gemmipasset ha varit den perfekta transportvägen över berget till grannarna i kantonen på andra sidan. Vår långa vandring var snart över. Vi hade gått i nästan ständig uppförsbacke, men lutningen blev aldrig särskilt ansträngande. Själva passet på 2348 meters höjd är som en liten port i bergskedjan, men en port utan fortsättning på andra sidan. Eller som Mark Twain uttryckte det:

“Vi var omgivna av en förskräcklig ödslighet. Vi steg framåt till en sorts avstampsplats och konfronterades med en häpnadsväckande kontrast: vi tycktes se ned i ett förtrollat land. Två eller tre tusen fot under oss låg ett lysande grönt plan, med en vacker stad i dess mitt, och en silverglänsande ström ringlade genom markerna; den charmanta platsen var omgärdad på alla sidor av gigantiska stup beklädda med pinjer; och ovan pinjerna, ur det stilla fjärran, reste sig de snöklädda kupolerna och topparna i Monte Rosa-regionen.”

Twain borde ha skrivit Valais-alperna istället för Monte Rosa, som ligger långt borta vid den italienska gränsen. Om man vill se dessa alper i hela sin bredd,.från Zermatt till Mont Blanc, så måste man, enligt vår Baedeker från 1922, klättra i trekvart uppför Vordere Plattenhorn öster om passet, “en lätt klättring”.

Mellan 1737 och 1740 hjälptes Valais och Berne åt med att hugga ut en smal stig uppför bergsväggen. Det enda stället vi sätt något liknande är i Kalle Anka-filmer. Mark Twain var imponerad:

S gemmi

“Vi började vår nedfärd, nu, på den mest anmärkningsvärda väg jag någonsin sätt. Den vred sig i korkskruvskurvor längs med fasaden på det enorma stupet – en smal väg, med den solida klippväggen alltid vid den ena armbågen, och en perpendikulär intighet vid den andra. Vi mötte en ständig ström av guider, bärare, åsnor, bårar och turister som klättrade uppför denna branta och leriga stig, och det fanns inte mycket utrymme över när man tvingades möta en tolerabelt fet åsna. Jag tog alltid insidan, när jag såg eller hörde åsnan komma.”

Vår Baedeker varnade: “…att rida nedför Gemmiwand är opraktiskt … De brantare partierna skyddas av ett staket (ruttet på sina ställen).” Och så var det redan på Mark Twains tid. De skarpaste kurvorna hade förstärkts med murbruk som vittrat i regnet:

“En ung amerikansk flicka kom ridande på en åsna, och när den tog kurvan fick åsnans bakre fot allt löst murbruk och en stolpe att falla överbord; åsnan tog ett våldsamt språng inåt för att rädda sig, och lyckades i sin ansträngning, men flickan hon blev vit som snön på Mont Blanc för ett ögonblick.”

Twain citerar sin Baedeker: “Nedfarten med häst bör undvikas. 1861 föll en Comtesse d’Herlincourt från sin sadel över stupet och dödades ögonblickligen.”

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n15965/images/img_3983.jpg

Från linbanans gondol såg vi människor som klamrade sig fast på olika ställen av bergssidan. Rent teoretiskt tyckte vi att det skulle ha varit en intressant upplevelse att vandra nedför den unika stigen, men bara rent teoretiskt. Vid foten av berget finns en liten begravningsplats för fallna turister.