Att följa med på organiserade promenader är ett bra sätt för en turist att lära känna en stad och träffa nya människor. Bussrundturer däremot är inte mycket mer än att titta på TV. Man sitter stilla på sin plats och ser ut genom rutan, utan att kunna byta kanal.
Under en promenad dyker många spontana tillfällen upp mellan guidens prat att bekanta sig med medvandrarna. Allra spontanast blir det på pubturerna. Redan på den andra puben var jag i full färd med att göra en svensk översättning åt en kanadensare som ville imponera på en au pair-flicka genom att skicka henne ett vykort med hälsningen på hennes hemlands tungomål.
Varje fredag under de senaste 21 åren har the Londoners arrangerat en pub-promenad från tunnelbanestationen Temple; utom långfredagarna, då utgår den ifrån en annan station eftersom Temple är stängd. Självfallet leds turen av en av dessa gamla män som tycks ha fått sin utbildning på music hall-estraden.
Längsmed Embankment vandrade vi fram och passerade det första huset med elektricitet i London (det finns ett annat som påstår att de var före, men där rörde det sig bara om någon enstaka glödlampa). In genom Temple Inn som är upplyst av 102 gaslyktor, tills för några år sedan tända för hand. Det tog en och en halv timme.
Pubarna varierar från gång till gång beroende på guidens humör och om han tror att gruppen ska få plats. Det är ingen förhandsanmälan och turen blir av oavsett hur få som dyker upp.
Nu skulle jag kunna skriva som i den gamla skoluppsatsen: ”MIN SKOLRESA: I förra veckan åkte vi till Stockholm. Där drack jag en sockerdricka. Sen minns jag inget mer.”, men jag har i varje fall fragmentariska bilder från vad som hände efter första puben.
* Kanadensaren som bekräftade nord-amerikanernas känsla av att vara historielösa: ”Det är fantastiskt! Den första puben (Ye Olde Cheshire Cheese) vi var på är äldre än mitt land.”
* Vi passerade, utan att besöka, The Cartoonist, tecknarnas egen pub, där skylten byts ut varje år genom en teckningstävling.
* Ye Olde Mitre når man via en vanlig dörr i en husvägg och genom en smal gränd in till en liten bakgård. Fortsätter man ut på andra sidan kommer man till Ely Place, som till helt nyligen var ett område som tillhörde Cambridgeshire. Självfallet hade de en hel del specialprivilegier. De flesta har försvunnit, men polisen kan fortfarande inte komma in på deras gata utan en inbjudan.
* Det finns inga ”roads” inom City of London. Farringdon Road t ex byter namn till Farringdon Street när den passerar in i City.
* Vi gick förbi Fox and Hunter, en pub som i likhet med många inom City och trakten runt om inte är öppen på kvällarna. Med å andra sidan öppnar den kl 6 på morgonen, när Smithfield Meat Market är igång. Deras frukost har valts till Londons bästa.
* Lite senare höll vi på att bli överkörda av en plötsligt uppdykande bil i kolmörkret på Charterhouse Square, medan guiden berättade en hemsk sannhistoria om pesten, läkare och några lik som hanterades på ett konstigt sätt. Jag minns inga detaljer, förutom att flera i sällskapet mådde illa, men det hade kanske andra förklaringar.
* Sutton Arms hette den näst sista puben, full av speglar, men namnet på den sista kan jag omöjligt komma ihåg. Att den låg i början av Central Street, mitt emellan tunnelbanestationerna Aldersgate och Old Street, har jag lyckats lista ut i efterhand. För den som tycker om pubunderhållning kan den vara värd att leta upp.
Från Edinburgh till Istanbul 