Med bara två dagar kvar på Isle of Man såg det onekligen inte bra ut. Vi hade forfarande inte sett skymten av de tre Manx-specialiteerna: den svanslösa katten, de dubbelhornade fåren och – den vita whiskyn, men i dag skulle något hända. Det kände vi på oss.
I dag var det söderut som gällde, så långt det gick att komma, utan att bli blöt.
Den 1 juli 1873 öppnade den första järnvägslinjen på Isle of Man, från Douglas till St John och Peel i väster. Det var pompa och ståt och bengaliska lanciärer åkte med och spelade lämplig musik vid varje station.
Året därpå smögs turerna igång på den längre och besvärligare linjen ned till St. Erin. Ramsey i norr kände sig utanför, den bergiga kuststräckan ned till Douglas verkade omöjlig att besegra med ångkraft. Ramseys köpmän gav sig inte, utan lät bygga en linje längsmed den andra kusten, runtom Snaefell, ned till St John, som blev en trafikknutpunkt, när gruvdriften liten längre söderut, i Foxdale, krävde att linjen förlängdes. Vagnarna på den senare sträckan var de första på de brittiska öarna med elektriskt ljus.
Isle of Man hade upptäckts av överklassen när den inte längre vågade sig ned på kontinenten under den franska revolutionen. Efter andra världskriget blev länderna kring Medelhavet återigen ett populärt resmål för britterna, nu i massturismens form. Isle of Man hamnade på baksidan och verksamheter som levde på besökare fick en tillbakagång. Den enda av ånglokslinjerna som fortfarande är i bruk är den till St. Erin, men bara från april till oktober
Vi tycker om tåg och den charmanta tegelbyggda järnvägsstationen i Douglas gav en försmak om de restaurerade upplevelser vi kunde vänta under turen, men vi valde ändå bilen, för att lättare nå den sydligaste udden och andra otillgängliga platser.
Medan vi noggrant studerade kartan över Douglas för att inte onödigt förlänga vår biltur upptäckte vi av en slump orden ”Manx cattery” i en park. Men det var falskt alarm. Guideboken förklarade att sedan kattuppfödningen i Douglas upphört var Manx-katterna ett sällsynt inslag på ön.
Castletown var huvudstad från historiens början till 1869. Den lilla staden gör skäl för sitt namn. Mitt ibland de små husen och smala gatorna ligger det massiva slottet. Så fort man ska någonstans måste man gå runt det. Labyrinten av gränder var tidigare större, men kvarteren närmast havet har rivits för en parkeringsplats.
Den enda byggnad som sparats är öns äldsta hus, Old Grammar School (från början St Mary’s Chapel), byggt vid mitten av 1200-talet. Det är det kyligaste turistkontor vi besökt, och vi avundas inte de fyra studenter som gick här fram till 1930, trots att de fick gratis undervisning och bostad i slottet.
Vi tyckte om Castletown. Under vår timme långa rundvandring hittade vi åtminstone fyra kaféer och vi behöver bara ett för att motivera en fikarast. Vi valde ett växthus intill gräsbowlingbanan och snart mumsade vi på scones med jordgubbssylt och grädde medan vi filosoferade över resande i största allmänhet.. De två första timmarna på morgonen är de bästa, innan intrycken blivit för många, tröttheten satt in och motgångarna hopats.
Isle of Man smalnar av i söder till en trubbig udde. Vägen dit är ännu lantligare, kullarna morskar upp sig, för att till slut i en bred sluttning tona av mot sundet som skiljer huvudön frän The Calf of Man.
Det här är Isle of Mans Land’s End. (Uttrycket kalv kommer frän Skandinavien och har samma betydelse som i vår skärgård, det vill säga en liten ö som ligger intill en större.)
Det är en hissnande och samtidigt rogivande utsikt, den envisa vinden viftar bort alla tankar på sentimentalitet. Mitt i sundet ligger två små kobbar, Thousla och Kitterland. Mot den senares klippor slängde sig en säl och vi tänkte hur praktiskt naturen måste vara funtad. Om vi skulle försöka göra samma sak skulle det inte vara mycket kvar av våra bröst.
Fläckar som rörde sig på Kalven skulle kunna vara manxfår, de har sin hemvist där på säkert avstånd från nyfikna besökare. Dubbelhornen gick inte att urskilja, men enligt guideboken tillhörde de Loghtanrasen och hade släktingar på Island och Yttre Hebriderna. De kan till och med ha trippelhorn. I dag finns de bara i små privatägda flockar.
En bit innanför udden ligger Cregneash, en by skapad genom att olika traditionella hustyper samlats från öns alla hörn. Vi vandrade ned från bilvägen i dalsänkan där huskropparna trängdes i gammaldags intimitet.
Den lilla halmtäckta stugan var öns vanligaste byggnad till slutet av förra seklet. Nya yrken och boendeformer ledde till att det gamla höll på att dö ut och försvinna. Redan 1938 började man samla husen för att bevara dem i en traditionell miljö, den första insatsen av det slaget i hela brittiska övärlden. På en gräsmatta bakom ett hus gick några fyrbenta djur omkring. Benen var inte det enda de hade fyra av. Vi hade hittat våra får.
Vi försökte få dem att komma närmare, så att vi också skulle kunna säga att vi klappat ett manxfår, eller rycka av en bit av ullen som bevis. Men de var inte särskilt intresserade av två svenska turister, inte ens när vi sa att de skulle få publicitet.
På kvällen, på vägen upp till rummen, kom vi plötsligt ihåg ett av våra andra två mål när vi hörde sorlet frän hotellbaren. Vi stegade fram och beställde två glas manxwhisky. Bartendern vände sig utan att blinka mot sprithyllan, för att hälla upp, men återvände med ett tomhänt ursäktande.
– Whiskyn har precis tagit slut.
Och mycket riktigt gapade ett hål bland flaskorna på hyllan. Drev han med oss? Var den vita manxwhiskyn ett stående skämt som turister utsattes för? Vi visste inte vad vi skulle tro. Skulle vi någonsin få veta det?
Från Edinburgh till Istanbul 