Det är lika bra att säga det direkt. Någon Manx-katt hittade vi aldrig på hästålderdomshemmet. Vi började kunna reaktionen nu: ”Är inte dom utdöda?” Med en av våra tre dagar på Isle of Man förbrukad fanns det dock fortfarande hopp, även om vi ännu inte hade hittat ens ett katthår. Och vad det gällde Manx-fåren och Manx-whiskyn, så hade varken ett bä studsat mot våra trumhinnor eller en droppe fuktat våra läppar.
Öns huvudstad Douglas bjuder på ett inslag unikt i den brittiska övärlden, den hästdragna spårvagnen. Det var en pensionerad ingenjör från Sheffield, Thomas Lightfoot, som 1875 från sin villa såg ut över Douglas’ tre kilometer långa bukt med strandpromenad och insåg att här behövs det en spårvagn. På den tiden var hästen den naturliga energikällan och så är det fortfarande mer än 100 år efter att linjen invigdes.
Under årens lopp har 50 vagnar använts. Den äldsta fortfarande i bruk är Nr 12 byggd 1882. Ingen av dagens 16 vagnar, som slamrar fram längsmed bukten från den ena änden till den andra på 20 minuter, är byggd efter 1895. Fram till 1947 fanns två dubbeldäckare (Nr 14 och 18) som kunde ta 46 passagerare var. För sex år sedan restaurerades Nr 18 och är nu åter i bruk, men med passagerarantalet begränsat till 20 för att inte överanstränga hästen.
Det krävs 42 hästar varje säsong. Varje häst gör högst fyra turer fram-och-tillbaka om dagen. Vid den norra ändstationen, Derby Castle, finns ett vattentråg, som en ny häst när den väl lärt känna vägrar passera innan den fått tanka. Samma snabba inlärning av rutinerna gäller vid avbyte. Om en häst står och väntar utanför stallarna behövs inga ord eller kommandon för att den tjänstgörande hästen ska fatta att det är dags för rast. När säsongen är över väntar sju till åtta månaders vila på en äng någonstans på ön, tills det är dags att dra igen, och så fortsätter det så länge hästen orkar och sedan är det slakthuset.som gäller…
Tills för en tid sedan. Då öppnade Dorothy Jones sitt ålderdomshem. Hon tyckte synd om hästarna. Efter ett liv i drag var de värda ett bättre öde. Det var motigt i början. Slakthuset bjöd över, så att hennes ideellt ihopsamlade pengar inte räckte till. Nu är hon nästan halvofficiellt accepterad, så hästarna kan vara säkrare på att slippa sluta som pålägg.
Bondgården med hemmet ligger strax söder om Douglas, längsmed vägen till flygplatsen. I de gamla stallarna är inrett ett kafé och souvenirbutik, men där var folktomt när vi hälsade på, för säsongen började inte förrän i mitten av maj. Inkomsterna från turistbesök är viktiga för att verksamheten ska fortleva.
Genom att adoptera en häst för £5 ser man till att den har mat för dagen. Ladan med de höga berget av hö tyder på att det går åt en hel del. Över 200 hästar har bitit i gräset sedan Mrs Jones började öppna sitt hem för dem. Ett 30-tal är vad som får plats per gång. Spiltornas väggar är fyllda med brev och teckningar från barn som tagit intryck av de hästöden som korsat deras vägar.
Mrs Jones tog oss med på en rundtur i hagarna för att vi skulle få träffa åldringarna. Det var med en viss oro som vi följde i hennes fotspår. Marken var inte särskilt jämn och vi vet att det kan gå riktigt illa om en åttioåring snubblar och faller. Hästarna lystrade till hennes rop eller kände igen henne på håll och kom fram till oss.
Mr Jones är åttiofem och vi hälsade på honom när han vandrade över gårdsplanen med en katt som sällskap (en vanlig katt med svans). Hur det ska gå med ålderdomshemmet när de dör kunde vi aldrig med att fråga. (Hästfarmen lever vidare.) Det var knappt vi vågade undra om det fanns en begravningsplats för hästarna på området. Svaret var en bekräftelse på hennes emotionella bindning till djuren.
– Hästarna fraktas härifrån när de dör och jag vill inte veta vad som händer med dem.
Några åsnor gick omkring i en hage. De har tillbringat sina liv med att gå omkring på stranden med barn på ryggen. En av dem heter Comanche. Han tror att han är häst, enligt Mrs Jones.
En av ynglingarna kallas för Mischief eftersom han gjorde sin mamma med föl.
Från Edinburgh till Istanbul 