Kring Smithfield Market finns allt man kan begära av livet. Här är marknaden med färskt kött, här ligger de morgonöppna pubarna som serverar den största engelska frukost vi har sett, här finns sjukhuset St Bartholomew och kyrkan med samma namn. Alla existentiella behov (kött, öl, frukost, medicin och religion) kan tillfredsställas inom några hundra meters radie.
Sedan både grönsaker och fisk utlokaliserats från Covent Garden respektive Billingsgate, till mindre trånga områden, är det bara köttmarknaden vid Smithfield Market som finns kvar i centrala London. Besökare tolereras i den långa, låga byggnad som, uppförd 1851-66 av Horace Jones, sträcker sig över flera kvarter, men fotografer utan tillstånd slängs ut. Bästa tiden för besök är måndag-fredag mellan fem och åtta på morgonen.
Den morgontrötte har chans att få se åtminstone lite kött släpas omkring, bara hon kommer före tolv.
Smithfield har ett typiskt brokigt förflutet med en hästmarknad på 1100-talet, och då kungliga tornérspel var på modet fanns här en lämplig öppen plats, precis i kanten av City. De tidigare så populära offentliga avrättningarna har under historiens gång kunnat bjuda på ett omväxlande program: häxor och avfällingar grillades eller kokades levande medan katoliker brändes i järnburar.
Hästhandeln övergick så småningom i boskaps-, får- och grismarknad och från 1614 pågick verksamheten året om. I början drevs djuren genom gatorna till slakten, men vid mitten av 1800-talet hade det blivit så trångt på tillfartsvägarna att korna orsakade trafikstockningar. Vid flera tillfällen greps de av panik när blodlukten från de djur som gått före strömmade mot dem och det hände att de stormade in i butikerna. Dickens skrev om det i Oliver Twist.
1885 flyttade handeln med levande djur norrut till Caledonian Market i Islington. Utbyggandet av järnnvägsnätet gjorde att det småningom blev lättare att transportera döda, styckade djur på hjul, än att driva dem till fots. Under saluhallen fanns järnvägsspår som underlättade transporterna till och från, men numera använder man lastbilar, som i tidigaste morgontimmarna stör sömnen för dem som bor längsmed tillfartsvägarna.
Det bästa sättet att börja ett Smithfield-besök är med en tidig frukost på en av pubarna i trakten. Redan innan pubtiderna avreglerades hade pubarna kring marknaden dispens för att utskänka öl under de morgontimmar då ”the bummarees” (som arbetarna vid Smithfield kallas) bäst behövde något stärkande. På den tiden rekommenderades turisterna att se ut som de hade burit något tungt för att vara säkra på att bli serverade.
Fox and Anchor, Charterhouse Street 115, sägs ha den bästa engelska frukosten i London. Om det är fullsatt där så finns Sir Loin runt hörnet, vid Cowcross Street 94. Bered er på den största engelska frukost ni sett. Det stora fatet är fyllt med inte bara ägg, bacon, korv och tomater, utan också stek, njure, lever, black pudding, svamp och något mer som vi inte kunde identifiera. Som tur är kan alltsammans sköljas ner med öl istället för te. Sedan är det bara att gå över vägen in i saluhallen för att titta på halvfabrikatet.
Från Edinburgh till Istanbul 