Att bo i lägenhet i Italien är ingen dans på rosor. Det påminner mer om urtidsmänniskans kamp för överlevnad. När värdinnan stolt visade upp det som skulle bli mitt hem de kommande fyra veckorna lät hon vattnet i kökskranen rinna för att demonstrera hur bra varmvattensberedaren var. Det var nog då det tog slut.
Under de kommande dagarna kom och gick det varma vattnet oftare än vad jag gjorde. En gång kom det precis när jag duschat färdigt, ett par morgnar senare kom det precis när jag var på väg ut genom dörren. Det berättade inte var det hade varit, men det verkar som det föredrog att hålla sig undan medan jag var hemma.
Varje dag fick värdinnan en lägesrapport och ibland dök hon upp på sin scooter och gjorde omstart på varmvattensberedaren. Jag föreställde mig hur hon dagligen pilade omkring på Bolognas gator för att göra omstarter och andra insatser i hennes olika uthyrningslägenheter. Efter nio dagar kallade hon in experthjälp, en elektriker som konstaterade att kontakten i väggen satt upp och ned, så han vände på den. Och då började beredaren spinna.
Dagen efter stängdes gasen i huset av för underhållsarbete. Så nästa dag var det dags för scooter och omstart igen. Och sedan var det busstrejk en dag.
På ett tidigt stadium började jag kasta ögon på tvättmaskinen och undrade lite skämtsamt för mig själv hur många dagar det skulle ta att få igång den. Tre – eller var det fyra, tog det. Det fanns inte många knappar att trycka och jag provade alla – i olika sekvenser och kombinationer. Varje dag kom jag hem med nya idéer. Till slut tog jag fötterna till hjälp. Och då, började tvättmaskinen också att spinna. Det var luckan som behövde sig en speciell knuff för att gå i lås.
Det här med datorn och vägguttagen ska jag kanske hoppa över för att inte upprepa mig alltför mycket, men det kan vara bra att veta för den som funderar på att hyra lägenhet i Italien att vägguttagen finns i två versioner med olika tjocklek på piggarna, ingen av dem passar svenska kontakter.
Den första dagen fanns det inte särskilt mycket husgeråd och andra praktiska ting som förgyller ett lägenhetsliv, som brödkniv och sopborste, men för varje dag dök det upp något nytt. Jag hade fortfarande, efter två veckor, inte fått någon propp till diskhon, trots att diskmedel plötsligt stod på diskbänken den tredje, eller fjärde, dagen. Och trots att jag med hjälp av lexikon lyckats lista ut att det borde heta något i stil med tapo di zinco.
Det är aldrig ensamt i lägenheten, trots att jag bor här själv. Gatulivet tränger in och grannarnas bordssamtal på andra sidan gatan får mig att känna mig som en del av familjen. Passerande scootrar tar vägen förbi köksbordet innan de gasar lite extra när de passerar sängbordet. Om de inte kommer från andra hållet förstås.
Min gata är lite speciell. Den mynnar ut i via Saragozza under en arkadbåge som tillhör världens längsta sammanhängande arkad, nästan fyra kilometer lång. Den måste jag vandra.
Från Edinburgh till Istanbul 