San Marino 2.

Efter en dagsutflykt från Rimini till San Marino, och med kassen full av billig sprit och souvenirer, kan man lätt dra den förhastade slutsatsen att det lilla landet är ett turistjippo och inte ett självständigt land. Att man inte behöver visa passet vid gränsen eller växla valuta bara bekräftar våra misstankar om att San Marino nog inte är ett riktigt land.

Historien visar hur fel vi i så fall har. Under andra världskriget kom över 100 000 flyktingar till San Marino och dess neutralitet respekterades. Hundra år tidigare fick frihetshjälten Garibaldi en fristad i landet när han försökte undkomma tre arméer. Abraham Lincoln kallade San Marino för en av de mest ärade staterna i världen och Napoleon tyckte så mycket om landet att han erbjöd sig att utöka dess territorie. Med instinktiv vishet tackade dess invånare nej.

Två gånger har San Marino ockuperats av främmande makter, vid båda tillfällena under bara några månader. Dels 1503 av Caesar Borgia, dels 1739 av kardinal Guilio Alberoni. I det första fallet slogs aggressionen tillbaka av lojala allierade; i det andra verkade en kombination av civil olydnad och påvens ingripande. Under hela medeltiden behöll San Marino sitt oberoende och sina fria demokratiska institutioner.

De 61 km² grundades år 301 av stenhuggaren Marino på flykt undan kejsar Diocletianus. Under många år efteråt bidrog det isolerade läget till att världens första och minsta republik glömdes bort. Den kunde därför etablera sig i lugn och ro.

I consiglio grande e generale (parlamentet) består av 60 medlemmar som väljs genom allmänna val vart femte år. De innehar den lagstiftande makten och utser de två capitani reggenti, de tre sekreterare (utrikes, inrikes, finans) och de sju ministrar som utgör Il congresso di stato (regeringen), vilket är den verkställande makten. Innehavarna av capitani reggenti-posterna nyväljs två gånger om året och det måste gå tre år innan samma person åter kan utses. De presiderar över parlamentet och regeringen och är statsöverhuvuden samt överbefälhavare för den 1000 man starka armén.

Arengo består av samtliga familjeöverhuvuden i San Marino. Numera har de överlåtit den bestämmande makten till parlamentet, men man träffas två gånger om året, för att varje invånare ska ha tillfälle att lägga fram förslag.

I slutet av 70-talet höll kommunisterna på att vinna valet. Regeringen bestämde då att även de som emigrerat från San Marino var röstberättigade. Tusentals amerikaner fick gratisresa till San Marino för att rädda situationen.

Euron är gångbar valuta i San Marino, men man präglar även egna mynt, bland annat guldmynt, som enbart kan användas inom landet. De mynten tenderar dock att hamna hos samlare i stället för att cirkulera.

San Marino har ambassad i Italien, legation i Frankrike, Schweiz, Vatikanstaten och Malta, konsulat i ett flertal länder samt sändebud vid FN:s Europakontor och Unesco.

Dag 132 – San Marino 1.

San Marino ligger bara 10 km väster om Rimini – fågelvägen – men eftersom bilarna måste följa den slingrande vägen så blir det i praktiken 27 km. Det är lätt att komma dit på egen hand med en direktbuss från Piazzale Tripoli; den stannar vid järnvägsstationen också.

Republiken San Marino grundades på 300-talet och har 20 000 invånare på sina 61 km², medan det bor 4 500 människor i huvudstaden San Marino uppe på Monte Titano (739 m). Man har egen flagga, nationalsång, myntverk, polis, militär (omkring 1000 man). Det är inga tull- eller passformaliteter vid gränsen. Den största inkomsten kommer från frimärkes- och spritförsäljningen.

San Marino har lite grand av Disneyland-känsla kring sig. Restauranger och souvenirbutiker är helt turistinriktade och de smala branta gränderna och trapporna verkar spekulativt uttänkta för maximalt romantiskt intryck. Trots det så är det något av en triumfatorisk upplyftande känsla att börja färden nere på havsytans nivå i Rimini och att kontinuerligt fortsätta uppåt, först i bussen och sedan till fots – ständigt uppåt, tills man slutligen når borgen La Rocca på bergets högsta topp. Och om man inte ger sig förrän man står längst upp i tornet, så kan man se tillbaka på hela sin resa ända till utgångspunkten, åtminstone dagar med bra sikt.

San Marino har antagligen världens billigaste sprit, åtminstone de hemmagjorda varianterna av kända märken. Man kan gå runt i de många välfyllda butikerna och provsmaka på sorter som ligger bortom den vildaste fantasi. För säkerhets skull bör man nog göra besöket uppe i La Rocca först. Paolo har varit i Sverige – så han vet vad som gäller. Hans butik har både skyltar och visitkort med texten ”Paolo’s systembolag” och underrubriken ”Gotte butik för vuxna”.

Det är lätt att glömma bort resten av San Marino. Nio ”castelli” (slott) finns utspridda i det lilla landet. De är inte så mycket slott som olika centra; det närmaste, Borgo Maggiore ligger strax nedanför staden San Marino och nås med en linbana. Här finns flera museer och en torgmarknad varje torsdag.