Themsen – Den första dagen 6

Strax bortom Greenwich, vid Deptford, svänger floden norrut igen. Den 4 April 1581 kom drottningen hit i spetsen för ”a stately procession of royal barges”. Francis Drake’s skepp, the Golden Hind, hade seglat över hela världen och den engelska stoltheten kände inga gränser. När skeppet tjänat ut på haven låg det länge kvar av vördnad i Deptford. Kaptenshytten, där drottningen och den nyadlade Drake hade dinerat, förvandlades till en bankettsal. Då fartyget så småningom började falla i bitar byggdes av dess virke en stol som förvaras i Bodleian Library i Oxford.

Deptford Creek var under 400 år Englands viktigaste varv. De båda berömda dagboksskrivarna Pepys och Evelyn hade ofta anledning att nämna Deptford. Pepys i sin egenskap av amiralitetssekreterare, Evelyn därför att han 1651 flyttade till ett hus i närheten. När Rysslands Peter den store kom för att studera skeppsbyggnad fick han låna huset. Reparationerna av hus och trädgård efter hans vilda fester gick på £350. Ändå döptes en gata till Czar Street.

Samuel Scott, Londons Canaletto, har i en målning som finns på Tate Gallery, förevigat Deptford som det såg ut på 1600-talet. En bit uppför bifloden går järnvägen till Greenwich över på en bro, som kan öppnas enligt samma principer som Tower Bridge. En gammal bestämmelse säger att tågen måste vänta medan tjugo man vevar det gamla antika spelet: ”rail must give way to sail”.

Limehouse Reach, som utgör slutet på den andra av de två stora flodkrökarna, leder rakt norrut upp till Limehouse, de gamla kineskvarteren från Sherlock Holmes dagar. Via Limehouse Cut kan man komma in på Regents Canal och Hertford Union Canal och resten av det omfattande kanalsystemet.

Bortom Rotherhithe-tunneln (1908) flyter Themsen nästan rakt i väst-ostlig riktning förbi hela City. Här börjar Pool of London, den gamla hamnen nedanför London Bridge. Wapping-kvarteren på norra stranden var ”den mest våldsamma, smutsiga, smittdrabbade platsen i England där livet var otäckt, rått och kort”. Sjömän som begått allvarliga brott avrättades genom att hängas invid floden så att tidvattnet steg över deras huvuden.

Puben Prospect of Whitby vid Wapping Wall fick sitt namn 1790 efter ett kolfartyg som låg för ankar i närheten, men den är mycket äldre. Turner och Whistler åt här mellan sina tavlor. Samuel Pepys tittade in på vägen till Deptford och domare Jeffries lunchade i väntan på att få se hur de han dömt på förmiddagen hängdes. Themsens speciella flodpolis har sitt högkvarter i närheten.

På södra stranden ligger puben Mayflower som 1611 bytte namn från Shippe Inn för att hedra pilgrimsskeppet. De har fortfarande rätt att sälja engelska (och amerikanska) frimärken, något som i princip bara postkontor och större hotell annars får göra. Orsaken var att sjömännen kunde ha svårt att hinna både till posten och puben mellan sina resor.

Längre fram på samma sida, i Bermondsey, såg vi Angel. Pubarna längsmed Themsen är många, gamla och fulla av historia. Bland stamgästerna här fanns Samuel Pepys, kapten Cook och Laurel & Hardy.

Nu var Tower Bridge inom synhåll. Den sista av de gamla hamnanläggningarna är den renoverade St Katherine’s Dock strax innan bron. Här ligger ett par segelfartyg av en typ som tidigare var vanliga på Themsen. För det båtfolk som vågar sig ned på tidvattendelen av floden utgör St Katherine ett populärt och billigt sätt att övernatta i London.

Det första en medeltida sjöfarare såg av staden var det lysande White Tower i Towern och bortom det, hustaken och kyrktornen i City och allra längst bort på kullen, gamla St Pauls.

frenzy London on Film

Tower Bridge är sjöporten till centrala London. Hitchcocks återkomst till England efter många års filmproduktion i USA illustrerades i inledningen till Frenzy när kameran flyger in mot Tower Bridge som öppnar sig välkomnande. På andra sidan bron smalnar floden något och sevärdheterna längsmed Themsen börjar trängas med varandra. Efter enformigheten tidigare tycktes vår sight seeing-båt med ens gå mycket fortare.

”Och på kvällen, strax efter solnedgången, kan man njuta av vad jag bedömer som den trevligaste upplevelsen i London – färden genom skymning från Wapping till Westminster. De finns inte många ljus i Poolen; magasinen är mörka, förvandlade till ståtliga och mystiska palats, fort eller tempel… Tower Bridge är en färglös kontur, en barnleksak, mot det svaga rosa ljuset på västhimlen, och St Pauls kupol, bortom, är bara en spökkupol… Broarna kommer tätt och snabbt – Cannon Street och Southwark, och St Pauls och Blackfriars. Det är mörkt och alarmerande under de vida valven där tidvattnet våldsamt rusar kring fästena, glittrande som snabba ormar i det svaga ljuset… Och du kommer till slut ut genom Blackfriars Bridge, in i ett sagoland av ljus och skugga, vattnet brusar och forsar, vattenebenholts och mjukt… Du har kommit tillbaka från kommersens råa trakter till Londons eleganta hjärta; och det är som om staden har lysts upp denna natt speciellt för dig. Men London hänger ut samma ljus varje natt för oss alla; bara några få av oss ser dem, för vi åker med omnibuss och spårvagn och automobil.” (Sir Alan Herbert på 1930-talet)

Det är omöjligt att nämna allt av intresse längsefter Themsen i centrala London. Vi skulle aldrig komma ut på andra sidan staden och vi vill se slutet (det vill säga början) av floden någon gång. Men London utgör en viktig del av Themsens historia och liv, så något måste vi nog berätta.
Från gångbron högt uppe på Tower Bridge (1894) är det en fin utsikt över Dockland och andra broar. Det finns en utställning inuti tornen. Towern (eller Tower of London som är det riktiga namnet) byggdes av William the Conqueror (Erövraren) för att ge London ett försvarsverk mot sjösidan. Det har fungerat som slott, palats och fängelse. Från floden kan man se Traitor’s Gate (Förrädarens port) varigenom brottslingen fördes med båt.

Tower Pier är en av de pirer som vissa av sightseeing-båtarna lägger till vid. Det finns en båtförbindelse med kryssaren HMS Belfast (1936), numera ett flytande museum, på andra sidan. Churchills kropp färdades på Themsen från Tower Pier till Parlamentet.

Vindflöjeln i form av en guldfisk markerar var Old Billingsgate Market låg, men som nästan alla andra grossistmarknader är fiskhandeln flyttad ut ur centrala London till mindre trånga utrymmen.

billingsgate

London torsdag 9 maj – Citypromenad 1: Genom de smalaste gränderna

I andra städer använder man lite löst uttrycket “city” som synonym till “centrum”. Gör inte det i London. Det skapar bara förvirring. Här är City den kvadratmile stora stadsdel, det ursprungliga romerska och medeltida London, som avgränsas av Temple i väster och Towern i öster. City har egen polis och många kuriösa lagar. Både drottningen och militären måste stanna vid gränserna till City och be om tillstånd för att få komma in. (Egentligen heter det City of London eftersom det finns ett City of Westminster också, men i dagligt tal används City, respektive Westminster om de båda stadsdelarna).

Bästa tid för vandring i City är måndag-fredag kring lunchtid när restauranger, kaféer och pubar fylls av kontors- och bankarbetande människor. På kvällar och helger är det ganska dött, pubarna stänger tidigt.

Alla gator i City är smala och vindlande, de bygger på det medeltida gatunätet, men mellan dem finns ännu smalare gränder, som bara är med i de mest detaljerade kartorna. Den här promenaden går igenom det mest sammanhängande systemet av smågränder öster om the Bank.

Centrum av City ligger framför Bank of England där ungefär tio gator strålar samman. Under jord speglas mångfalden i de otaliga utgångar som tunnelbanestationen Bank erbjuder. Det är en utmaning att hitta rätt från början, så att man inte behöver korsa gator med livlig trafik i onödan efter att man kommit upp.

EPSON scanner image

Vi ska upp på Lombard St, vilket är i syd-ost för dem som har kompass med sig. Den här delen av stationen ligger under Hawksmoors kyrka St Mary Woolnoth, kanske den enda kyrka i världen med en tunnelbanestation i källaren. En av kyrkoherdarna, John Newton (1725-1807) skrev Elvis Presley-låten Amazing Grace.

I en tid när folk inte kunde läsa och affärernas fönster var för små för att kunna exponera varor, så var skyltar med talande bilder det enda sättet att berätta för förbipasserande vad som såldes innanför. När Charles I gav sitt tillstånd ville varje affär ha sin skylt –  med sågar, handskar, grytor, nycklar med mera målade på eller utskurna i trä. Många av skyltarna sträckte sig över hela den smala gatan och man tror att de var en starkt bidragande orsak till att den stora branden 1666 spred sig så snabbt. Charles II införde bestämmelser om begränsningar av storleken.

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Kan vara en bild av en eller flera personer

Lombard Street har fått sitt namn från “lombards”, ett nedsättande uttryck som användes om de italienska finansiärer som tog över när judarna blev utvisade. Byggnaderna är från 1800- och 1900-talen, men de många färgglada skyltarna påminner om äldre tider: Lloyds häst (1677), gräshoppan (1563) som numera tillhör Bangque Paribas, National Westminsters krona och ankare med flera. På huset med de tre kronorna (Courts) sitter en skylt som berättar om att försäkringsbolaget Lloyds föddes på den här platsen i ett coffee house (1691-1785).

Alldeles i början av Lombard Street hittar vi, på vänster sida den första gränden, Pope’s Head Alley (man kan faktiskt se ett litet påvehuvud på väggen), men vi går inte in här, utan fortsätter till nästa, Change Alley, där vi svänger vänster. Halvvägs genom kvarteret tar vi av till höger (den heter fortfarande Change Alley) och fortsätter rakt fram tills vi kommer fram till en större gata. På andra sidan, snett till vänster, ser vi öppningen till Bengal Court, som leder till George Court.

Här är luften fylld av London historia, och kontorsarbetare om det, som nu, är  lunchtid. Den 600-åriga puben George & Vulture har brunnit ner två gånger och i sin senaste reinkarnation förknippas den med Dickens; the City Pickwick Club träffas här. Till vänster vid Castle Court ligger Jamaica Wine House, en pub från 1652, som var det första stället i London med tillstånd att sälja kaffe. Man kan fortfarande se en gammal filtreringsapparat.

st michaels.jpg

Om det är sommar och varmt så är platsen framför vinhuset fylld av livliga vin- och öldrickande lunchare; en skarp kontrast till St Michael Cornhills lugna trädgård runt hörnet. Åt andra hållet ligger den berömda restaurangen Simpson’s och strax intill den mycket smala Ball Court.

Slips och kostym är obligatorisk uniform i den brittiska affärsvärlden och knappast någon av gästerna i de nämnda etablissemangen avviker från normen. Är man för enkelt klädd är det troligt att man inte blir serverad, inte ens en öl vid bardisken. På några ställen sitter det varnande skyltar på dörrarna.

Men vi fortsätter vår promenad. Vid Jamaica Wine House tar vi till höger förbi trädgården och till höger igen, in i en kort passage som leder till Bell Inn yard. Framme vid den bredare Gracechurch Street kan vi välja mellan tre gränder på andra sidan gatan. De är alla värda att utforska, men vi rekommenderar den mellersta, Bulls Head Passage, den är det mest smygande alternativet att närma sig Leadenhall Market.

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Kan vara en bild av byggnader och text där det står ”PIZZAEXPRESS”

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Det är här är en av Londons mindre marknader (för vilt, höns, kött, frukt och ost) och den är nyligen renoverad, så det är också en av de finare, alldeles för fin egentligen eftersom hyran steg kraftigt och de trendiga affärerna tog över. Leta efter Citys silverfärgade gargoyler (vattenkastare) på Horace Hones pelare och arkadbågar från 1881.

Det finns flera restauranger inom marknadsområdet, men några av dem kan vara svåra att hitta, de döljer sig i slutet av anonyma baktrappor. I de små fönstren två-tre våningar upp skymtar ätande människor. En av pubarna är tydligen till för arbetarna vid marknaden. Vi hittade bara en slips där och ägaren såg inte ut att känna sig hemma.

På platsen för Leadenhall Market stod romarnas basilika och Forum, centrum för deras Londinium. För att uppleva en historisk kontrast, gå ut genom marknadens östra arm, till Leadenhall Place, och titta på Lloyds science fiction-inspirerade högkvarter. I allt stål och glas har man inte glömt sina rötter, utan byggt en coffee shop dit de anställda kan ta sina klienter för att göra upp affärerna på gammaldags sätt.

Vi har kommit till slutet av de smalaste gränderna men ännu återstår några kvarter till Towem. Vi fortsätter till vänster runt hörnet av Lloyd-byggnaden och tar första gatan till höger, Fenchurch Avenue. Den andra gränden till höger, Hogarth Court/Billiter Square, leder ned till Fenchurch Street och tvärs över gatan börjar den tunnelliknande Star Alley.

Bank 4

Citys många kyrkspiror stack tidigare upp högt över den låga bebyggelsen. Nu är det tvärtom och allra mest i skuggan står tornet (1400 talet) till den rivna All Hallows Staining. Det enorma Plantation House-komplexet i närheten ser ut som ett landskap i skyn.

Bank 3

På andra sidan Mark Lane leder en kort backe överraskande upp till en liten järnvägsstation, Fenchurch Street Station, med välbevarad fasad och ett litet torg framför. Pä högra sidan av torget går en kort trappa ned till New London Street. I fonden ser vi St Olave Church. Vi går runt kyrkan till vänster, nedför Seething Lane och in på kyrkogården. Men, se upp när ni kliver in genom porten, den är dekorerad med dödskallar.

olave

Londons mest kände dagboksskrivare, Samuel Pepys, bodde i närheten och St Olave var hans kyrka. En byst av honom blockerar en tidigare ingång och lite längre nedför gatan, i Seething Lane Gardens (på platsen för hans kontor), står en staty. När vi når slutet av Seething Lane kan vi se Towern till vänster.

Bank 2

Kyrkan på andra sidan gatan heter All Hallows-by the-Tower. Pepys stod i 1600-talstornet och betraktade oroligt hur den stora branden närmade sig under flera dagar. Den slocknade bara ett par kvarter härifrån.