Dag 138 – Italien: Riminis fest och Bolognas Chaplin.

Emilia Romagna är landet mitt emellan. Den italienska regionen sträcker sig nästan från Milano till Adriatiska kusten i öster. Den gamla romerska vägen Via Emilia går som avskiljare rakt igenom. Söder om den börjar Appenninerna som en försmak till det böljande Toskana. Norr om vägen breder slätten kring Po-floden ut sig i ett enformigt landskap, som inga guideböcker försöker locka till.

Bologna, som ligger nästan mitt i regionen, är kanske historiskt och kulturellt den mest intressanta stad i Italien som de flesta turister hoppar över. Det är inte lätt när Florens ligger på ena sidan och Verona, Venedig och Ravenna på den andra. Men på den tredje, ute vid kusten, hittar vi alla turistresors moder, Rimini och det kompenserar en hel del när det gäller antalet resenärer till regionen.

Sista lördagen i juni inleder man badsäsongen med en gemensam smäll, från Cattolica i söder till Beallaria Igea Marina i norr.

I resten av världen är skärt en symbol för homosexuella. Ändå döpte man arrangemanget till La notte rosa. Närvarande bögar måste ha känt sig ovanligt uppskattade, allt gick i rosa, människor, ballonger, girlanger – och Riminis ärevördiga Grand hotell badade i ett rosa ljus.

Under dagen gick det kulturellt och sansat till med utställningar och andra evenemang som inte låter så mycket. På kvällen brakade det loss överallt med konserter, från Patti Smith till italienska grupper som jag aldrig hört talas om, vilket inte behöver betyda så mycket. Först när solen gick upp vid femtiden slutade den skära natten.

Under kvällen seglade en flock med båtar ut på havet i mörkret och därifrån kunde vi vid midnatt, medan fullmånen steg upp i söder, se ett synkroniserat fyrverkeri stiga upp från nio av badorterna. Badsäsongen hade börjat.

Samtidigt i Bologna inleddes filmrestaureringsfestivalen Il cinema ritrovato. Sverige representerades  av Hasse Ekmans Flicka och hyacinter och den nyupptäckta Stiller-filmen Madame de Thèbes från 1915. Men det var alla varianter av Chaplin som dominerade Bolognas sommar och höst.

Här var det inte skärt som gällde, utan hatt, mustasch, käpp och skor. Bilden av Chaplin fanns på många ställen i staden.

L’Immagine ritrovata fick i uppdrag av Chaplins arvingar att restaurera hans filmer. Filmerna utgör bara slutprodukterna av en konstnärs arv. I Bolognas Sala Borsa pågick en utställning som visade bilder från både privatlivet och den kreativa processen, bilder som inte setts offentligt innan.

Ett inledande brev i utställningen visar på hur lätt allt kunde ha försvunnit. Efter att Chaplin hindrats av de amerikanska myndigheterna att återvända till USA från en resa i Europa sålde han sin studio i Hollywood. Vännen Wheeler Dryden skrev i november 1953 ett brev där han förutsåg att Chapliana i framtiden skulle bli lika viktig som Shakespeariana. Därför hade han räddat dokument och rekvisita från studion. Han ber Chaplin att inte tycka att han är sentimental och naiv. Det bevarade kommer att vara till glädje i framtiden tror han, inte bara för kommande generationer, utan också hans barn.

Utställningen visade bilder som aldrig publicerats tidigare, bl a fotografier från individuella filmer som vid den tiden monterats  tillsammans för att dokumentera filmens handling, en story board i efterhand. Där fanns klippböcker som var dubbelt så stora som dagstidningarna var innan de blev tabloider.

Vid nitton videostationer visades inte bara klassiska sekvenser, utan också tematiska montage som Chaplins koreografi och hans komiska tajming (illustrerat på tre dukar bredvid varandra). Chaplin blev mycket snabbt en figur som var känd över hela världen och därför kunde refereras till i vilka sammanhang som helst. Bilden av honom kunde brytas ned till de minsta beståndsdelarna. Han förekommer t ex i avant-gardefilmen Ballet mecanique.

Chaplin var också kompositör och musiker. Han kunde inte läsa noter utan improviserade fram melodierna vid pianot. 2003 blev nära 20 timmar av privata ljudinspelningar räddade till eftervärlden. På banden kan man höra Chaplin prova olika vägar för att ”få ihop det”. Ofta småsjunger eller nynnar han. En stor del av arbetsmaterialet rör Stadens ljus, men där finns också passager som inte fick plats i Moderna tider eller Diktatorn. Det kanske mest spännande är fjorton hela kompositioner som inte förekommer någon annanstans, inte ens nedtecknade.

Timothy Brock, som har rekonstruerat Chaplins musik för de restaurerade filmerna, har på Chaplin-familjens uppdrag arbetat med att kartlägga Chaplins musikaliska arv. Det är inte helt lätt. Chaplin ändrade ständigt sina filmer inför nypremiärer. Det mest radikala var kanske att ta bort mellantexterna till Guldfeber och ersätta dem med en berättarröst. Båda versionerna av filmen finns på DVD-utgåvan, men den rekonstruerade musiken fick sin världspremiär i Bologna på Piazza Maggiore kvällen när Il Cinema Ritrovato avslutades.

Dag 131 – Italien: Rimini.

När solen skiner är det bara ett väderstreck som gäller på den italienska Adriakusten – österut. För där ligger stranden och vattnet och den förhyrda vilstolen. Men så fort molnen hopas, skuggorna växer, och regnet hänger i luften försvinner hela meningen med badresan. Den långsträckta stranden ligger öde och turistbutikerna har förlorat sin lockelse. Då gäller det att hitta på något, för en badort som släckt ljuset kan vara ytterst trist. Så här kommer några tips om de okända väderstrecken – norr, väster och söder.

Rimini är alla badorters moder. Här uppstod det moderna badlivet på 50-talet. Hotellen, restaurangerna och affärerna sträcker sig oavbrutet längsmed stranden tio kilometer söderut till Riccione. Däremellan ligger Bellariva, Marebello, Rivazzurra, Miramare och Fogliano. Ibland kallas alltsammans lite slarvigt för Rimini, så det kan vara vits att kontrollera i förväg var hotellet ligger.

Centrum är längst i norr, med början i närheten av Grand Hotel, och i princip kan man säga att ju längre söderut hotellet ligger desto längre bort från den så kallade smeten har man hamnat. Att bo i Riccione är ungefär som att bo i Mölndal när man åker till Göteborg. Det är förstås lika långt ned till stranden överallt, men om man vill ta sig in till den gamla stadskärnan i Rimini, och det vill man, så kan det ta upp till en timme med bussen om det är trafikstockningar, och det är det.

Knappast någon åker till Rimini för att i första hand se på sevärdheterna. Men den mest hängivna soldyrkare gör en dumhet om hon inte tar bussen in till gamla Rimini, effektivt isolerad från badorts-Rimini genom utbredda järnvägsspår, åtminstone en gång. Här finns en av Italiens stora ”okända” sevärdheter, Tempio Malatestiano (med en samling märkliga reliefer av Agostino di Duccio som blandar ”skolastik, antiksvärmeri och astrologi”, för att citera Gregor Paulsson); och här äger en gatumarknad rum två förmiddagar i veckan.

Filmregissören Federico Fellini är född i Rimini. För att komma till hans kvarter följer du gågatan Corso d’Augusto västerut från Piazza Tre Martiri, torget där bussen stannar. På andra sidan Ponte Tiberio ligger Borgo San Giuliano och vid en av tvärgatorna i denna lilla stadsdel finns en obetydlig restaurang där jag ätit mitt livs godaste räkor på spett. Att sitta här en sommarkväll är som att vara med i en Fellini-film. Man kan nästan höra Nino Rotas musik bortom sorlet från bordsgrannarna, och närsomhelst väntar man att en spårvagn ska dyka upp, så att man måste flytta på bordet för att släppa fram den. (Det finns egentligen inga spårvagnar i Rimini – utom under trolska nätter.)

Italien – ETT sätt att resa till Italien

Jag skulle aldrig ha vågat om det hade varit första gången, men eftersom jag redan gjort alla misstag, och därför var sprängfylld med egna erfarenheter, under min premiärresa till Italien många år tidigare, så tänkte jag, trots att charterresan, som var det billigaste och snabbaste sättet, även om jag inte tänkte utnyttja det ospecificerade hotellet, gick på kvällen, och trots att charterresor är kända för sina förseningar, och trots att marginalen till det sista kvällståget från Rimini till filmfestivalen i Pesaro inte var alltför stor, så vågade jag ändå chansa på att jag i den becksvarta medelhavsnatten skulle lyckas ta mig fram till det hotell festivalen bokat åt mig, och vars namn jag med en viss möda och fantasifull språkhantering lyckats få festivalens strängt förvirrade hotellkansli att avslöja i telefon, innan jag kastade mig på flygbussen till Landvetter, för att till min förvåning omedelbart upptäcka att avfärden bara var lite försenad, men den ovanliga situationen blev genast mer normal när det vid framkomsten till 1) flygplatsen i Rimini  upptäcktes att ett par passagerare fått sitt bagage skickat till Las Palmas av misstag, om man nu kan prata om misstag när en företeelse är så regelbundet återkommande, och transferbussarna kunde inte avgå förrän alla blanketter var ifyllda, och klockan tickade obevekligt närmare avgångstiden för kvällens sista tågförbindelse, men till slut kom vi iväg, och vid det första hotellet hoppade jag av, 2) kände genast igen mig, jag hade något år tidigare bott på ett hotell i närheten, och ställde därför stegen rakt mot den kvällsöppna, allting är kvällsöppet i Rimini, däremot är det stängt en lång stund mitt på dagen, tobaksaffären för att inhandla den bussbiljett som krävdes och som med italiensk logik inte går att uppbringa på själva bussen, om man inte vädjar till sina medpassagerare, och med färdbeviset triumfatoriskt i handen äntrade jag den buss som strax efter påpassligt stannade vid hållplatsen på andra sidan gatan, för att en kvart senare, och med ett par minuter till godo, storma in på 3) Rimini järnvägsstation och framfusigt tränga mig fram till biljettluckan, det normala alternativet till köer i Italien, för min ritorno till Pesaro, och innan jag hann fatta det befann jag mig ombord på tåget, som konstigt nog inte var försenat, och tjugo minuter senare, ungefär vid midnatt (mezzanotte), stod jag i ett kolsvart och folktomt Pesaro, italienarna lägger sig tidigt, utan en taxi eller något annat fordon inom synhåll, så det fanns inget annat val än att släpa den tunga bullrande resväskan i en halvtimme genom 4) de tysta gatorna ned till hotellet vid havet där en halvsovande nattportiere förklarade att jag inte alls var väntad, men till slut motvilligt gav mig 5) ett rum, som inte såg ut att ha öppnats sedan förra säsongstängningen, men där fanns i alla fall en säng.

Nästa dag gick jag till festivalens hotellkansli för att hämta min hotellvoucher och fick veta att jag checkat in på fel hotell. Man kan inte begära att allt ska fungera.

1)

2)

3)

4)

5)