Dag 63 – Isle of Man: Upp mot toppen.

Vi vaknade med ett ryck på morgonen den sista dagen, ja, det vill säga, hur fotografen vaknade vet jag inte, och det har egentligen ingen betydelse. Det viktiga nu var att vi bara hade en dag kvar på Isle of Man för att klappa svanslösa katter och dricka albinowhisky.

Efter några kvällar i Douglas insåg vi att vårt hotell låg i fel ända av strandpromenaden. Det var i söder på smågatorna innanför den gamla hamnen som håll-i-gånget fanns. Där hade vi skymtat en pub vid kajen och en lunchrestaurang på gågatan. Men uppe i norr var vi i alla fall i närheten av början på den elektriska järnvägen och det var den som väntade oss denna förmiddag.

Man kunde tycka att en elektrifierad järnväg skulle vara modernare än den ånglokslinje som vi berättade om i förra avsnittet, men på Isle of Man byter man inte ut något i första taget. De nyaste vagnarna är från 1904, och de två äldsta från 1893 är världens äldsta spårvagnar i drift.

Den bergiga kusten upp till Ramsey ställde till med problem för framtidsplanerarna på 1800-talet. Vägarna var så dåliga i den besvärliga terrängen att det var lättare att göra frakterna med båt. Backarna var för branta för ånglok. Elektriciteten blev lösningen.

Den 7 september 1893 invigdes den första sträckan på knappt 4 km till det populära turistmålet Groudle Glen. Ändstationen i Douglas, med biljettkiosk från 1897,  ligger vid Derby Castle, bara några fotsteg från hästspårvagnarnas norra slutstation.

I serien Toonerville Folks från 20- och 30-talen finns en skraltig spårvagn som studsar fram på vildsinta spår. Aldrig hade vi trott att denna fantasiskapelse existerade utanför den tecknade världen, men när vi skramlade uppför backen och ut på Onchan Head (Tolkien?), och havet blev alltmer avlägset under oss och., det är inte så konstigt att Buñuel gjorde en film som heter Fantasin åker spårvagn.

Som om vi befann oss i en välplanerad modelljärnväg dök ett litet ånglok och vagnar upp långt där nere i ravinen precis när vi kom runt hörnet på väg in i Groudle Glen. De viktorianska turisterna tyckte inte om alltför långa promenader, så i maj 1896 kunde  man inviga en liten smalspårig (2 fot) bana från hotellet vid Lhen Coan (vackra glen)  ut till kusten och längsmed den till pittoreska utsiktspunkter och ett numera nedlagt zoo vid Sea Lion Rocks. Idag är det mest på söndagar som turerna går, självfallet med det ursprungliga loket.

Vi rasslade vidare, nu på en sträcka som blev klar 1895. Efter totalt en halvtimme var vi framme vid Laxey. Det fortsatta spåret mot Ramsey invigdes 2 augusti 1898 och den slingrande banan anses vara en av världens vackraste järnvägslinjer. Bakom ett sådant påstående döljer sig ett mödosamt arbete i att dra spåret över berg och dalar, besvärligast var det vid Bulgham Bay där 1000 män arbetade med att frakta bort 250 000 ton natur för 4 pence i timmen. Två vida broar strax söder om Ramsey gjorde att den allra sista sträckan in i staden inte kom i bruk förrän 24 juli året därpå.

Allt detta kunde vi tyvärr inte se, för vi måste byta i Laxey (dvs Laxå), till bergsbanan upp mot toppen på Snaefell. Den var klar att invigas den 21 augusti 1895, efter bara sju månaders arbete. Den tänkande läsaren har insett vid det här laget att tåg är en betydande kommunikationsform på Isle of Man, och de mest fanatiska tågentusiasterna har antagligen redan bokat resan.

Det finns en speciell biljett som gäller för obegränsat resande på alla tåglinjer (längsta sträcka av sammanhängande smalspårig järnväg på de brittiska öarna) under 1 eller 3 dagar (dock bara en tur-och-retur till Snaefell).

Genom att utnyttja sluttningarna maximalt på längden, så blir inte stigningen värre än 1:12, men det behövdes ändå ett speciellt bromsspår i mitten, och kontakten med luftledningen är speciellt utformad för att motstå de starka vindarna i närheten av toppen.

De ursprungliga sex vagnarna används fortfarande, förstås, men motorer och kontrollpaneler byttes ut 1977 och 1979. Efter ett världsomfattande letande lyckades man lokalisera delar som passade i Aachen i Tyskland.

De första fem kilometer går uppför Laxey Valley. På andra sidan dalen syns ett stort rött hjul. Det är Lady Isabella, Europas största fungerande vattenhjul, nästan 70 m i omkrets och 22 m i diameter, som användes för att pumpa upp vatten ur gruvan. Driften har upphört och hela området har gjorts om till museum med vandringsleder både ovan och under jord. Besökets höjdpunkt är klättringen upp på plattformen ovanför hjulet. Det är inget för de nervklena, inte nog med att det är högt, allting under rör sig med 4 varv/minut.

Bortom gruvan glesnar bebyggelsen och den bortre sidan av dalen kommer allt närmare tills det slutligen inte finns någon dal längre. Vi hade nått upp till platån strax under själva Snaefell. Där banan korsar vägen ligger en hållplats och en bit bort står en byggnad som innehåller ett motorcykelmuseum. Det är allt som finns på denna ödsliga plats och som mystiskt och exotiskt kallas för Bungalow.

Sista biten skruvar sig tåget medsols runtom om berget tills det slutligen, utan någon större ansträngning, når toppen. Ett par minuter innan vi var framme slukades vi av ett vått och kallt moln och omvärlden försvann helt. Det var som att komma in i ett kylskåp.

Vi hade en halvtimme på oss och ville värma oss med dagens soppa, men det fanns ingen. Hur håller man en soppa varm i ett kylskåp. Sikten var några meter, så något av den hissnande utsikten märkte vi inte, men det sägs att man kan se hela ön.

Under resan upp hade vi sett toppen, klart och tydligt väntade den på oss, vi hade faktiskt sett toppen under alla dagar på ön. Så fort vi lämnade toppen såg vi den igen. Det var bara under halvtimmen där uppe som vi inte såg något

Tillbaka vid Bungalow bytte vi till väntande bil, för nu brådskade det. Vi var på väg till Curraghs Wildlife Park på andra sidan bergsmassivet. Det var vårt sista hopp att hitta en katt innan vi lämnade ön. Tanten i djurparkens biljettlucka tittade beklagande på oss.

– Vår katt är så gammal och trött att han inte tål några besökare. Han ligger antagligen i matsalen och sover nu.

När vi släntrade tillbaka mot bilen ropade hon efter oss:

– Vänta! Jag såg något i telefonkatalogen häromdagen.

Hon bläddrade och bläddrade och vi väntade och väntade. Till slut hittade hon det: Pishinyn Manniagh Manx Cats i Kirk Michael (Balley Keeill Vaayl), en by som låg på vägen tillbaka mot Douglas.
Efter lite letande hittade vi något bondgårdsliknande en bit bort från vägen. En kvinna stod vid uppfarten och målade grinden.

Något av en vild-gås-jakt, som engelsmännen träffade fått till det, kändes det nog som, men kvinnan bekräftade, att visst födde hon upp manxkatter, och att visst kunde vi få komma och titta på dem, fast de befann sig i ett kritiskt stadium just nu, så vi kunde inte få komma in i det allra heligaste.

Gårdsplanen mellan bostadshuset och uthuset var fylld med BMC i olika sönderplockade stadier. Det var sonens intresse. Mrs Glynn Shearman bjöd oss att stiga in i stugan och presenterade oss för maken Eddie. I alla vinklar och vrår låg det djur. I ett hörn myllrade små, små hundvalpar, på en diskbänk ovanför stod en fullvuxen katt (med svans) och fräste. I en skål på ett skåp låg en annan katt (med svans) och sov.

En av valparna vinglade ut över golvet och placerade sig mellan Mr Shearmans stora stövlar. När vi frågade honom lite senare om han hade varit medveten om valpen, och om de inte blir trampade på, så svarade han att den här gången hade han sett den, men de får vänja sig vid att få en fot på sig då och då.

Mrs Shearman, som försvunnit, kom tillbaka, till synes gravid. I värmen under hennes kofta låg ett helt fång med nyfödda manxkattungar. Hon föste bort katten från skålen och hällde upp. Och se, där låg de, en hel skål full, alla utan svans, och de skulle heller inte växa ut några, hur stora de än blev.

För Mrs Sherman använder vetenskapliga genetiska metoder i sin avel för att få fram en renare och renare ras. Hon hade börjat verksamheten för några år sedan när hon insåg att manxkatten höll på att dö ut och att det var lättare att hitta en katt i USA eller Japan.

– Det är en viktig symbol för Isle of Man, som inte får försvinna.

Dag 63 – Isle of Man: På den sydligaste udden.

Med bara två dagar kvar på Isle of Man  såg det onekligen inte bra ut. Vi hade forfarande inte sett skymten av de tre Manx-specialiteerna: den svanslösa katten, de dubbelhornade fåren och – den vita whiskyn, men i dag skulle något hända. Det kände vi på oss.

I dag var det söderut som gällde, så långt det gick att komma, utan att bli blöt.

Den 1 juli 1873 öppnade den första järnvägslinjen på Isle of Man, från Douglas till St John och  Peel i väster. Det var pompa och ståt och bengaliska lanciärer åkte med och spelade lämplig musik vid varje station.

Året därpå smögs turerna igång på den längre och besvärligare linjen ned till St. Erin. Ramsey i norr kände sig utanför, den bergiga kuststräckan ned till Douglas verkade omöjlig att besegra med ångkraft. Ramseys köpmän gav sig inte, utan lät bygga en linje längsmed den andra kusten, runtom Snaefell, ned till St John, som blev en trafikknutpunkt, när gruvdriften liten längre söderut, i Foxdale, krävde att linjen förlängdes. Vagnarna på den senare sträckan var de första på de brittiska öarna med elektriskt ljus.

Isle of Man hade upptäckts av överklassen när den inte längre vågade sig ned på kontinenten under den franska revolutionen. Efter andra världskriget blev länderna kring Medelhavet återigen ett populärt resmål för britterna, nu i massturismens form. Isle of Man hamnade på baksidan och verksamheter som levde på besökare fick en tillbakagång. Den enda av ånglokslinjerna som fortfarande är i bruk är den till St. Erin, men bara från april till oktober

Vi tycker om tåg och den charmanta tegelbyggda järnvägsstationen i Douglas gav en försmak om de restaurerade upplevelser vi kunde vänta under turen, men vi valde ändå bilen, för att lättare nå den sydligaste udden och andra otillgängliga platser.

Medan vi noggrant studerade kartan över Douglas för att inte onödigt förlänga vår biltur upptäckte vi av en slump orden ”Manx cattery” i en park. Men det var falskt alarm. Guideboken förklarade att sedan kattuppfödningen i Douglas upphört var Manx-katterna ett sällsynt inslag på ön.

Castletown var huvudstad från historiens början till 1869. Den lilla staden gör skäl för sitt namn. Mitt ibland de små husen och smala gatorna ligger det massiva slottet. Så fort man ska någonstans måste man gå runt det. Labyrinten av gränder var  tidigare större, men kvarteren närmast havet har rivits för en parkeringsplats.

Den enda byggnad som sparats är öns äldsta hus, Old Grammar School (från början St Mary’s Chapel), byggt vid mitten av 1200-talet. Det är det kyligaste turistkontor vi besökt, och vi avundas inte de fyra studenter som gick här fram till 1930, trots att de fick gratis undervisning och bostad i slottet.

Vi tyckte om Castletown. Under vår timme långa rundvandring hittade vi åtminstone fyra kaféer och vi behöver bara ett för att motivera en fikarast. Vi valde ett växthus intill gräsbowlingbanan och snart mumsade vi på scones med jordgubbssylt och grädde medan vi filosoferade över resande i största allmänhet.. De två första timmarna på morgonen är de bästa, innan intrycken blivit för många, tröttheten satt in och motgångarna hopats.

Isle of Man smalnar av i söder till en trubbig udde. Vägen dit är ännu lantligare, kullarna morskar upp sig, för att till slut i en bred sluttning tona av mot sundet som skiljer huvudön frän The Calf of Man.
Det här är Isle of Mans Land’s End. (Uttrycket kalv kommer frän Skandinavien och har samma betydelse som i vår skärgård, det vill säga en liten ö som ligger intill en större.)

Det är en hissnande och samtidigt rogivande utsikt, den envisa vinden viftar bort alla tankar på sentimentalitet. Mitt i sundet ligger två små kobbar, Thousla och Kitterland. Mot den senares klippor slängde sig en säl och vi tänkte hur praktiskt naturen måste vara funtad. Om vi skulle försöka göra samma sak skulle det inte vara mycket kvar av våra bröst.

Fläckar som rörde sig på Kalven skulle kunna vara manxfår, de har sin hemvist där på säkert avstånd från nyfikna besökare. Dubbelhornen gick inte att urskilja, men enligt guideboken tillhörde de Loghtanrasen och hade släktingar på Island och Yttre Hebriderna. De kan till och med ha trippelhorn. I dag finns de bara i små privatägda flockar.

En bit innanför udden ligger Cregneash, en by skapad genom att olika traditionella hustyper samlats från öns alla hörn. Vi vandrade ned från bilvägen i dalsänkan där huskropparna trängdes i gammaldags intimitet.

Den lilla halmtäckta stugan var öns vanligaste byggnad till slutet av förra seklet. Nya yrken och boendeformer ledde till att det gamla höll på att dö ut och försvinna. Redan 1938 började man samla husen för att bevara dem i en traditionell miljö, den första insatsen av det slaget i hela brittiska övärlden. På en gräsmatta bakom ett hus gick några fyrbenta djur omkring. Benen var inte det enda de hade fyra av. Vi hade hittat våra får.

Vi försökte få dem att komma närmare, så att vi också skulle kunna säga att vi klappat ett manxfår, eller rycka av en bit av ullen som bevis. Men de var inte särskilt intresserade av två svenska turister, inte ens när vi sa att de skulle få publicitet.

På kvällen, på vägen upp till rummen, kom vi plötsligt ihåg ett av våra andra två mål när vi hörde sorlet frän hotellbaren. Vi stegade fram och beställde två glas manxwhisky. Bartendern vände sig utan att blinka mot sprithyllan, för att hälla upp, men återvände med ett tomhänt ursäktande.

– Whiskyn har precis tagit slut.

Och mycket riktigt gapade ett hål bland flaskorna på hyllan. Drev han med oss? Var den vita manxwhiskyn ett stående skämt som turister utsattes för? Vi visste inte vad vi skulle tro. Skulle vi någonsin få veta det?