Skärvor i en stad. Förändring. De gamla symbolerna ger fel minnen. Står Marx-Engels-statyerna ännu på Marx-Engels-Forum? Finns graffitin kvar på dess sockel: ”Wir sind unschuldig”. Existerar själva platsen fortfarande? Har mina gamla vänner en ny adress trots att de bor på samma gata som förr?
Efter kriget låg Berlin, Dresden, Hamburg och andra tyska städer i ruiner. I DDR stod det klassicistiska och intima för traditionen och det gamla. Breda paradgator och vindpinade torg utan relation till och känsla för omgivande byggnader blev kännetecknet för den nya socialistiska framtiden. Då som nu döptes platser, gator, byggnader, parker om; hus och minnesmärken som gav fel minnen raserades.
Berlins nyaste ruin var Palast der Republik, en konstruktion nästan helt i glas som inrymde Volkskammer, kongresshall, restauranger och kaféer. Lagom till sammanbrottet upptäckte man att byggnaden var asbestförgiftad och förseglade den. Verkligheten generar sig inte för att ibland skapa överdrivna liknelser.
På den här platsen stod Hohenzollernas stora palats, byggt av Schlüter mellan 1698 och 1706 och färdigställt av Eosander von Göthe 1813. Det låg i ruiner efter kriget, men inte värre än att en restaurering var möjlig. Trots protester från öst och väst valde DDR att riva, endast Eosanderportalen bevarades genom att inkorporeras i den nya Parlamentsbyggnaden söder om torget, och därmed försvann en av Tysklands viktigaste barockbyggnader för alltid – eller?
Ett av alternativen till den kostsamma avlusningen av glaspalatset som diskuterats är att riva alltsammans och bygga upp det ursprungliga palatset igen. Symbolvärdet i denna barocka handling skulle bli så enormt mycket större än det arkitektoniska värdet. (Byggnaden revs 2008. Det rekonstruerade slottet beräknas vara invigningsklart 2016.)
Några kvarter från Palast der Republik ligger Platz der Akademie, fram till 1950 Gendarmen-Markt. (Har den fått tillbaka sitt gamla namn än? Ja, det har den.) Här gör inramningen med de franska och tyska katedralerna och Schauspielhaus, Schinkels vackraste byggnad (1819-21; restaureringen efter kriget klar först 1984), att torget får den rumskänsla som modern arkitektur så ofta misslyckas med.
Ingen som sett Fantomen på Operan kan sitta oberörd under Schauspielhaus’ fjorton lampkronor. Konsertsalen är en korsning av kyrkorum och grekiskt tempel, en hybrid som passande utmärkte DDR:s hållningslösa relation till historien. När Sjostakovitj tionde symfoni, där han beskriver Stalin-terrorn, spelas i Öst-Berlins förnämsta konsertsal, blir det ytterligare en rituell bekräftelse på tidens förändring.
*
I restaurang Spree Athenas små rum går en kvinna omkring och sjunger sånger från det gamla Berlin för att locka fram en nostalgisk stämning mellan maträtterna. Inte ens hennes utmärkta tolkning av Brecht/Weill får de tre affärsmännen vid ett av borden att hålla upp för ett ögonblick med sitt samtal – trots att hon ibland riktar sig direkt till dem.
Hur bevarar man minnet av det man helst vill glömma, men inte får? Hur undviker man att ett monument över nazismen blir en hyllning? (Blir det kvar något som minner om kommunismen?)
Trakten kring Potsdamer Platz har alltsedan kriget varit bortglömd av stadsplanerarna, ett ingen-mans-land med muren som gräns. Vid Prinz-Albrecht Strasse 8 låg högkvarteret för Geheime Staatspolizei (Gestapo) och i kvarteren runt om fängelseceller och kontor för den omfattande verksamheten.
När en arkitektävling utlystes 1983 krävde man av förslagen att de på något sätt skulle påminna oss om att det här var centrum för judeförföljelsen och -utrotningen. Det vinnande alternativet föreslog att platsen täcktes av järnplattor utformade som kopior av Gestapo-dokument. Tanken var väl att minnena skulle förnedras tillräckligt mycket av att vi gick över dem och våra hundar sket på dem. Som tur var rann allt ut i sanden och nu när muren är borta måste planeringen av trakten kring Potsdamer Platz börja om från början igen. Så här blev det.
Ett sätt att minnas utan att ära det onda är att hylla offren och motståndet. Vid Plötzensee, intill Westhafenkanalen och Berlins grossistmarknad, avrättades mer än 3000 människor efter orättvisa rättegångar. De två små rummen är skrämmande kala och ger en påträngande påminnelse om vad som hänt innanför dess väggar. Eller? Är de kulisser för en TV-serie? Det vore enklare.
I dokumentet som utgör dödsdomen mot medlemmarna i motståndsgruppen Rütli-Schule redovisas noggrant deras yrkestitlar: bagarlärlingen Hans, arbetaren Wolfgang, metallsvarvaren Bernhard, kontorsanställde Emmerich, musikanten Alfred och stenografen Dagmar. Bara en av dem var jude.
En stor stenurna innehåller jord från samtliga koncentrationsläger.
Berlins kanske mest berömda föremål, det egyptiska museets mest prisade ägodel, är den kalkstensbyst från 1350 fKr som föreställer Nefertiti. Från sin centrala, upplysta plats mitt i ett nästan mörkt rum stirrar hon emot dig när du kommer upp för trappan. Vad säger hon? Har hennes budskap förändrats när år lagts till år och regimer och ideologier störtats?
*
I nästa fas ska jag titta in bakom kulisserna i DEFA:s filmateljéer, en gång i tiden Europas största, efter murens fall på ruinens brant.
Från Edinburgh till Istanbul 