Dag 134 – Italien: Pesaro.

Pesaro (35 km söder om Rimini) brukar inte användas av svenska researrangörer. Visserligen finns här allt man förknippar med en adriatisk badort, men i så blygsam skala att de flesta med håll-i-gångförväntningar antagligen skulle bli besvikna. Hotellen ligger på en smal remsa utefter stranden. Innanför kommer ett område med stora villor i vilda trädgårdar, vilket övergår i en vidsträckt charmerande gammal stadsdel med smala gränder, stort torg, livlig marknad och vackra hus. Allt är inom gångavstånd och enligt mitt tycke är det den trevligaste och mest vilsamma av de tre adriatiska orterna.

Urbino (45 km väster om Pesaro och med 18 000 innevånare) borde nämnas i samma andetag som Siena och Pisa, men det lite otillgängliga läget på Italiens baksida gör att staden ofta glöms bort trots att den har lika mycket att erbjuda som de mer kända städerna på andra sidan i Toscana. Den har sina trogna pilgrimer som kommer för att uppleva Raphaels födelsestad.

Det korta sidospåret mellan Pesaro och Urbino är numera nedlagt, så idag är det buss som gäller. De avgår ungefär var 90:e minut ifrån Pesaros busstation vid Piazza Matteotti och resan upp genom det kulliga landskapet tar en timme.

Urbino är antagligen det mest givande utflyktsmålet i Rimini-trakten. Den har samma majestätiska placering på en höjd (485 m) som San Marino, men utan den glättiga kommersialismen. Ravennas mosaiker är utan tvivel det konsthistoriskt intressantaste i trakten, men den staden saknar Urbinos sköna utsikter. När man stiger av bussen i Urbino reser sig den majestätiska stadsmuren framför en och för att komma in i staden går man upp för spiraltrappan i ett av tornen. Det är som att komma och hälsa på slottsherren personligen.

Palazzo Ducale (1465-1474) är ett av Italiens finaste hertigpalats, en perfekt renässansskapelse. I övervåningen finns Galleria Nazionale delle Marche med bland annat Piero della Francescas Kristi gisslande – en målning som alla konststuderande känner igen på grund av sitt anmärkningsvärda perspektiv.

Utsikterna genom fönstren och från loggian gör vandringen genom palatset till en kombination av konst- och naturupplevelse. Botticellis och Baccio Pontellis intarsia-arbete i hertig Federicos arbetsrum är en fascinerande illusionsuppvisning. I ett öppet kabinettskåp står böcker huller om buller och på en bänk fram ligger två musikinstrument lite riskabelt halvvägs utanför kanten. Men illusionen bryts om man betraktar väggen från fel vinkel. Då blir allt tvådimensionellt platt.

Raphaels födelsehus kan besökas på via Raffaello, och för de som tycker om att använda fötterna rekommenderas en promenad till Fortezza. Därifrån har man en imponerande utsikt tillbaka över hela staden.

Italien – ETT sätt att resa till Italien

Jag skulle aldrig ha vågat om det hade varit första gången, men eftersom jag redan gjort alla misstag, och därför var sprängfylld med egna erfarenheter, under min premiärresa till Italien många år tidigare, så tänkte jag, trots att charterresan, som var det billigaste och snabbaste sättet, även om jag inte tänkte utnyttja det ospecificerade hotellet, gick på kvällen, och trots att charterresor är kända för sina förseningar, och trots att marginalen till det sista kvällståget från Rimini till filmfestivalen i Pesaro inte var alltför stor, så vågade jag ändå chansa på att jag i den becksvarta medelhavsnatten skulle lyckas ta mig fram till det hotell festivalen bokat åt mig, och vars namn jag med en viss möda och fantasifull språkhantering lyckats få festivalens strängt förvirrade hotellkansli att avslöja i telefon, innan jag kastade mig på flygbussen till Landvetter, för att till min förvåning omedelbart upptäcka att avfärden bara var lite försenad, men den ovanliga situationen blev genast mer normal när det vid framkomsten till 1) flygplatsen i Rimini  upptäcktes att ett par passagerare fått sitt bagage skickat till Las Palmas av misstag, om man nu kan prata om misstag när en företeelse är så regelbundet återkommande, och transferbussarna kunde inte avgå förrän alla blanketter var ifyllda, och klockan tickade obevekligt närmare avgångstiden för kvällens sista tågförbindelse, men till slut kom vi iväg, och vid det första hotellet hoppade jag av, 2) kände genast igen mig, jag hade något år tidigare bott på ett hotell i närheten, och ställde därför stegen rakt mot den kvällsöppna, allting är kvällsöppet i Rimini, däremot är det stängt en lång stund mitt på dagen, tobaksaffären för att inhandla den bussbiljett som krävdes och som med italiensk logik inte går att uppbringa på själva bussen, om man inte vädjar till sina medpassagerare, och med färdbeviset triumfatoriskt i handen äntrade jag den buss som strax efter påpassligt stannade vid hållplatsen på andra sidan gatan, för att en kvart senare, och med ett par minuter till godo, storma in på 3) Rimini järnvägsstation och framfusigt tränga mig fram till biljettluckan, det normala alternativet till köer i Italien, för min ritorno till Pesaro, och innan jag hann fatta det befann jag mig ombord på tåget, som konstigt nog inte var försenat, och tjugo minuter senare, ungefär vid midnatt (mezzanotte), stod jag i ett kolsvart och folktomt Pesaro, italienarna lägger sig tidigt, utan en taxi eller något annat fordon inom synhåll, så det fanns inget annat val än att släpa den tunga bullrande resväskan i en halvtimme genom 4) de tysta gatorna ned till hotellet vid havet där en halvsovande nattportiere förklarade att jag inte alls var väntad, men till slut motvilligt gav mig 5) ett rum, som inte såg ut att ha öppnats sedan förra säsongstängningen, men där fanns i alla fall en säng.

Nästa dag gick jag till festivalens hotellkansli för att hämta min hotellvoucher och fick veta att jag checkat in på fel hotell. Man kan inte begära att allt ska fungera.

1)

2)

3)

4)

5)