Themsen – Den nionde dagen: Oxford och Pitt Rivers

– Astaaa! Asta!!

Det var alldeles för tidigt för någon att skrika ”Asta”. Natten hade varit lugn, men kvart över sex kungjorde mannen i grannbåten att han och framför allt hans hund var vakna. Sedan minns jag inget förrän klockan ringde strax före åtta.

På vägen tillbaka från brödbutiken passerade jag en grupp människor som upprört stod och pratade. De pekade längsefter gatan med radhusen och nu såg jag sophinkarna och soppåsarna som stod på trottoaren framför varje hus. Eller rättare sagt vad som var kvar av dem. Alla var omkullslagna eller upprivna med mjölkpaket och matrester kringströdda. Från grannbåten hördes inte ett pip eller ens ett gläfs.

Hela världens vindskammare finns i Oxford. Den som tycker att det är småroligt att nostalgiskt bröta bland bråten på sin egen vind kommer att skratta ihjäl sig i Pitt-Rivers-museet i Oxford. Herr Rivers var en av de där som aldrig slängde något, men medan vi andra förr eller senare tvingas till en plågsam utgallring, så fick han ett museum uppkallat efter sig.

De flesta som kommer till Oxford missar antagligen Pitt Rivers samlade verk. Det finns mycket att titta på i universitetsstaden och genomsnittsbesökaren har bråttom vidare till Churchills Blenheim och Shakespeares Stratford. För dem som vänt upp och ned på sina priorieringar och börjar med det finstilta i guideboken återstår ändå en stötesten att snubbla på. Pitt-Rivers-museet ligger dolt innanför Universitets-museet och har bara öppet två timmar varje eftermiddag (utom söndag). Turligt nog sammanfaller dessa två timmar med det yttre museets tre gånger så långa öppethållande. Den typen av koordinering är inte självklar i England.

Här finns de flesta bevarade delarna av den utdöda dronten (dodon), en fågel som var större än en kalkon, med blå-grå fjäderdräkt och stort huvud försedd med 23 cm lång svart näbb som slutade i en röd spets. Mer eller mindre kompletta skelett ägs av flera museer i världen, men bättre bevarade kroppsdelar är sällsynta. I Köpenhamn finns ett huvud och i British Museum en fot, men det är bara Universitets-museet i Oxford som har både en fot och ett huvud.

Resten av Universitets-museets samlingar (med syftet att ”förklara all världens organiska varelser”) är kanske lite väl perifera för genomsnittliga diletanter och -farbröder, men själva byggnaden är en märklig skapelse. Det höga rummet, en venetiansk gotik i stål och glas, för tankarna till en katedral med mitt- och sidoskepp.

Varje pelare i galleriet är utförd i olika stenarter, utsmyckningarna i järn eller sten är naturtrogna kopior av växter, frukter, gräs och djur. Alla aspekter av byggnaden skulle förmedla kunskap. Men när de irländska bröderna O’Shea högg i sten gick de lite för långt. Deras blandning av karikatyrer över Oxfords berömda män med papegojor och ugglor på den yttre portalen väckte anstöt och man har försökt sudda ut och släta över.

Längst in i ”kyrkan” går en trappa ned till Pitt Rivers-museet, en ”krypta” som inte liknar någon annan. Pitt föddes 1827 i Hope Hall i Yorkshire och blev så småningom general, bland annat genom att slåss på Krim, men han insjuknade och skickades hem. Hans manual för gevärsskytte användes in på 1900-talet.

Det var hans naturliga intresse för skjutvapen som blev startskottet. Han började samla gevär och pistoler och arrangerade dem i en kronologisk sekvens för att utvecklingstendenserna tydligare skulle synas. Härifrån var inte steget långt till andra typer av vapen och så småningom verktyg överhuvudtaget.

Strax efter Darwins Origin of species (1859) kom Pitt med sin egen teori, Evolution of culture. Hans arbete nådde de etablerade vetenskapsmännens öron, Thomas Huxley, Herbert Spencer och John Lubbock. Darwin själv stödde Pitts medlemskap i Royal Society 1876.

När stugan blev för trång ställdes hans samling ut i Bethnal Green-filialen till South Kensington-museet enligt hans egna ”klassifikationsprinciper”: ”Utveckling är som ett dominospel… allt vi vet är att spelets grundläggande regel är sekvens.” Senare lämnades de 14000 föremålen till universitetet i Oxford.

Att komma in i Pitt Rivers-museets stora sal är en överväldigande upplevelse med föremål staplade på varandra i montrarna som i gamla tiders skyltfönster. De som minns antikvariatet Samlaren på Korsgatan i Göteborg kan ta det som utgångspunkt, mångdubbla ytan och inkludera hela världens alla tänkbara föremål.

Det tar flera dagar att komma igenom museet systematiskt, och för dem som inte nöjer sig med att gå på måfå bland montrarna och låta sig överraskas, utan vill göra mer målmedvetna studier i ett visst ämne, finns en handritad karta som visar vägen till de olika områdena.

Längs väggarna i bottenvåningen kan man följa klädedräktens utveckling bland olika folk, från Afrika och Palestina till indianer och eskimåer. Bland de 150 montrarna i labyrinten på golvet kan nämnas pipor, tobak, betel, snus och opium, sadlar, musikinstrument (gong gong, zittror, näsflöjter, klockor, röstförvrängare, visslande pilar), skriv- och räkneinstrument, hårkonst, spetsar och sömnad, heliga figurer, amuletter, trollmedel mot onda ögat, behandling av döda (inklusive recept på krympt skalle).

Den första balkongen innehåller bland annat: hårnålar, kosmetika, tand- och klo-utsmyckningar, arm- och vad-band, huvud-, hals- och bröst-utsmyckningar, speglar, fjäderbonader, fiske-utrustning, vikter, tidmätare, förvaringskärl, plogar, spel, leksaker, primitiva kirurgiska instrument, dockor, leksaksvapen, byteknologi från Anderna, matskålar, barnuppfostran, paraplyer, drakar. Den andra balkongen är tyvärr oftast stängd, men där hittar man annars alla ämnesområden som saknas på de två första planen.

Rivers logiska tänkande ledde honom till att börja med systematiska utgrävningar och han har i efterhand kallats för ”den vetenskapliga arkeologins fader”. Det nya i hans metod var: 1) fler platser var värda grundligare utgrävningar; 2) fynd och fyndplats dokumenterades exakt; 3) analyserna var noggrannare, till exempel jämfördes funna djurben med moderna djurben och 4) informationen publicerades för att spridas. Vid hans död föll hans metoder i glömska och det var först på 30-talet som det arkeologiska studiet nådde upp på samma vetenskapliga nivå igen.

”Massorna måste förkovras” var hans målsättning. Larmer Grounds uppfördes som ett kunskapscentrum med exotiska djur, teaterscen, pick nick-platser, indianhus från den stora utställningen, golfbana och hotell. Han betraktades av vissa som en excentriker som kunde fälla yttranden i stil med: ”Cykling är en institution som inte får glömmas bort i något projekt som syftar till massornas förkovran.” Hur den nu än var med excentriciteten, så var han i varje fall en förbaskat ovanlig general.

Vi stannade i Oxford en knapp dag, alldeles för kort tid med tanke på att Europas största bokhandel finns här. Blackwell’s, har, från den ursprungliga affären, expanderat uppåt, i sidled, under jorden och genom delning tills de nu består av åtta olika affärer.

Oxford är en universitetsstad och följaktligen full av besynnerliga traditioner och egendomligheter:
Society for the Destruction of Keble College har fortfarande en livlig verksamhet med medlemmar som stjäl tegelstenar från college-murararna.

Tom Tower i Christ Church College, slår fortfarande 101 slag (ett för var och en av de ursprungliga studenterna) fem minuter efter nio eftersom colleget befinner sig på longituden fem minuter efter Greenwhich-tiden.

Vid 83 St Aldgate finns en affär ägnad helt åt Alice i underlandet (traditionellt identifierad som den Tenniel illustrerat i Alices möte med fåret i uppföljaren Through the looking glass), men vi fick inte fotografera den, rykten om att konkurrerande affärer planerades i utlandet hade nått ägarnas öron.

Radcliffe Camera är uppkallat efter en fashionabel doktor som övervakade drottning Anne’s födslar, trots att alla sjutton barnen dog.

Det minsta colleget, Corpus Christi, har en årlig sköldpaddstävling.

Det största, St John’s, äger landområden i London och stora delar av Schweiz.

Av pubarna kan vi rekommendera stadens äldsta vattenhål, the Bear (1242), som har väggarna fulla av 7000 slipsar från hela världen (ägaren klipper aldrig en slips utan tillstånd och donatorn får ”one on the house”), Turf Tavern (omnämnd i Hardys Jude the Obscure) som med alla sina smårum och kringbyggda gårdar är en utmärkt oas varma sommarkvällar och kommissarie Morses favoritställe, King’s Arms
.

Themsen – Den åttonde dagen: Abingdon – Oxford

En bit ovanför Abingdon Lock passerade vi Lock Wood Island, en perfekt plats för pirater. Det var en av Alice Liddels favoritutflyktplatser och här hörde hon antagligen flera kapitel av Alice i underlandet.

När Horace Walpole såg floden från Nuneham Park (ovan) konstaterade han att det var ”the most beautiful place in the world”. Det förklarar varför Lord Harcourt på 1700-talet lät flytta en hel by för att få bättre utsikt mot floden från sitt Nuneham House. Arkitekten Stiff Leadbetter uppdrogs att bygga ”ett enormt hus i gyllene sten”.

Capability Brown ansvarade för parken med tempel, statyer och follies. Den gamla bykyrkan förvandlades till herrgårdens kapell. Harcourt sa om sitt nya hem: ”Så fördelaktigt och förtjusande man kan önska, omgivet av kullar som bildar en amifiteater och vid foten floden Themsen.”

Alla tyckte inte om att flytta till de moderna husen i modellbyn Nuneham Courtenay. På en träbänk bredvid ett träd i parken finns anslaget: ”Detta träd planterades av en Babra Wyatt som var så fäst vid det att hon vid flyttningen av byn Nuneham Courtney innerligen bad att hon måtte förbli i sitt gamla habitat. Hennes önskan villfors och hennes stuga revs inte förrän efter hennes död. Anno 1760.”

Idag används Nuneham House som konferenscenter för Oxford University. I parken står Carfax Conduit, en utsirad vattenfontän (1615) som ingick i Oxfords vattensystem. Kvar i Oxford finns bara den berömda vägkorsningen uppkallad efter fontänen.

Aktiviteterna kring Radley College båthus gav oss en liten föraning om vad som väntade oss närmare Oxford, men bara en liten. Men först, Sandford Lock, inte bara djupast och en av de äldsta (omkr 1633), utan också ovanligt stor för att ligga så här långt upp, vilket antagligen hänger ihop med åldern. Inte så att den har hunnit växa mer, utan därför att fraktvolymen kanske var större på den tiden.

”Dammen inunder fördämningen vid Sandford, precis bakom slussen, är en mycket bra plats att dränka sig i. Undervattensströmmarna är fruktansvärt starka, och kommer man bara i så ska det sedan inte vara några problem. En obelisk markerar platsen där två män redan drunknat, när de badade; och trapporna till obelisken brukar vanligtvis användas som en trampolin av unga män som vill veta om det verkligen är farligt.”

En av männen var Michael Llewelyn Davies, myndling och en av de tre bröder som J M Barrie baserade Peter Pan på.

Efter Iffley Lock (omkr 1633) bröt helvetet lös.

”Mellan Iffley och Oxford ligger den svåraste Themsen-sträcka jag vet. Man måste vara född på det här vattnet för att förstå det. Jag har farit över det ett antal gånger, men jag har aldrig lyckats komma underfund med det. Den man som kan ro i en rak kurs från Oxford till Iffley borde kunna leva bekvämt, under samma tak, tillsammans med sin hustru, svärmor, äldsta syster och den gamla trotjänaren som varit i familjen sedan han var barn.”

Hela Oxford var ute på Themsen och rodde omkring huller om buller. Åttor och treor och kvartingar. De var överallt. Och mitt i allt ihop anslöt bifloden Cherwell, som har sin källa i källaren hos en bonde. Det är sant. Han byggde tak över källan för att slippa gå ut efter vatten. Det är härifrån uttrycket ”källare” kommer.

Det otäckaste med åttorna är att alla åtta sitter med ryggen i färdriktningen och att deras för är vass. Visserligen är det en rättvänd i aktern, men han eller hon är helt inställd på att hetsa upp de andra åtta till att ro snabbare. Man har upptäckt att åtta killar med tätt åtsittande kortbyxor blir mer påverkade av en kvinna i aktern och tvärtom.

Vi tänkte att den bästa strategin är nog att lägga sig i samma hastighet som roddarna. Då skulle vi i varje fall inte riskera att bli påkörda bakifrån. Efter ett tag hörde vi vilda skrik om att vi körde alldeles för fort, men då var vi praktiskt taget igenom gatloppet. Vi hade faktiskt varit uppe i det dubbla varvtalet mot vår normala hastighet.

Plötsligt tog Themsen slut vid ett hus i samma ögonblick som en puntare upptäckte att han drivit ut från den lilla skyddande bäcken mitt framför vår vilt frustande farkost. Vi slog omedelbart back och tänkte över situationen. Medan puntaren i panik tog sig in mot land igen försökte vi komma underfund med vad som hänt med floden. Långsamt tog vi oss runt husknuten och upptäckte en bro, passande kallad Folly Bridge. Lättade gav vi gas och i nästa ögonblick hade vi lämnat allt stojet bakom oss.

Närmare Oxford än så här kommer inte Themsen. Nästan bortglömd flyter den igenom industriområden i den västra förorten, bortom järnvägsspåren. De som sett Kommissarie Morse vet att Oxfords järnvägsstation ser riktigt lantlig ut.

Strax bortom Osney Lock (1790) var vår övernattningsplats. Med god fart gick vi in strax bakom en äkta, lång kanalbåt och skrämde slag på den gamle mannen i aktern. Trots att han var ganska packad hade han inte förlorat något av sin reaktionsförmåga.

När han lugnat sig ville han aldrig sluta prata, så lite skrämd kanske han hade blivit, eller också berodde det på att han hade befunnit sig på kanalerna i flera månader, väntande på besked om när han skulle opereras. Då och då vrålade han ”Asta!” med en andedräkt som påminde om en eldsprutande drake som fått slut på tändvätska. Asta var hunden förstås, en olydig byracka med oändlig initiativförmåga.

Fortsätter det så här, tänkte vi, så borde vi kanske flytta på båten för att få sova ostörda. Närmare bron skulle nog trafiken överrösta honom. Men vi blev kvar…

London, torsdag 9 maj – Citypromead 2: Beating-the-bounds.

De två männen i skåpbilens förarhytt satt och halvsov. När processionen stannade på trottoaren alldeles intill tittade de upp, fnyste lite föraktfullt åt vad som helt tydligt var något religiöst jönseri och slöt ögonen igen. Föga kunde de ana vad som väntade.

Den lilla församlade gruppen av präster, lekmän och åskådare bad en kort bön och sjöng en psalmvers. Därefter lyfte de tolv skoluniformsklädda pojkarna sina spön. Vid det här laget hade vi sett ceremonin några gånger, och jag tittade istället på de två männen i bilen. De hade försjunkit i dvala igen. I nästa ögonblick började pojkarna slå med spöna, allt vad de orkade, i backen.

Männen for upp med ett hickande och stirrade tvivlande ut genom vindrutan. De hade, antagligen för första gången, lite ofrivilligt fått vara med om den gamla traditionen ”beating the bounds”.

Kristi Himmelfärdsdag är ingen helgdag i England, men i några småbyar och städer upprätthåller man den här dagen den något märkliga seden att gå omkring och ”slå gränserna”. City-kyrkan All Hallows-by-the-Tower återupptog traditionen för några år sedan och vart tredje år går man (eller småspringer skulle vi nog vilja påstå efter ha varit med om det) runt hela församlingsområdet och har en kort ceremoni, med käppiskningen som höjdpunkt, vid olika stationer längs med vägen.

I år åkte man för första gången ut på Themsen eftersom församlingen gränsar till floden. Ska det göras ordentligt så bör man markera den sidan också, och i en något halsbrytande manöver höll man en av pojkarna upp-och-ner över relingen, så att han kunde komma åt att piska vattnet, en gång vid London Bridge och en gång vid Tower Bridge.

Seden uppkom under Elizabeth I:s och hade då, förutom den religiösa aspekten, en praktisk funktion. Det var ett bra sätt att slå in i barn och byidioter var byns gränser gick. I början var det faktiskt pojkarna som fick stryk, eller blev doppade i ett vattendike, vid de olika stationerna, så att byns marker riktigt skulle inpräntas i dem.

Numera är det pojkarna själva, ofta korgossar, som får stå för piskandet, och det är med en sann förtjusning som de går in för sitt jobb. Det är inte mycket kvar av spöna när rundvandringen är över. I Oxford har man hela 22 gränsstenar som alla måste slita spö. En av dem ligger under golvet på puben Roebuck Inn, men det hindrar inte processionen från att strömma in bland de öldrickande.

Det finns varianter på ceremonin i olika delar av landet. I Lichfield är det stadssheriffen som den 8 september ser till att ett gammalt kungligt påbud blir utfört och i Skottland kallar man det hela ”riding the marches”.  (”March” är ett gammalengelskt ord för Englands gränstrakter till Wales och Skottland.)

De återkommande krigen med England gjorde det nödvändigt att ständigt definiera bygränserna. I många sydskotska städer har traditionen utvecklats till färgglada processioner följda av festligheter under sommarmånaderna, bland andra Lanark, Linlithgow, Lockerbie, Peeble ocb Sanquhar. Det existerar ingen gemensam dag, men i Hawick, Selkirk och Galashiels, där man kallar det för “common riding”, brukar ceremonin äga rum i början av juni.