Turisthistoria: Afrika 1920

Upptäcktsresanden och handelsmän hade rest i det inre av Afrika sedan 1700-talet, men för turister var det en outforskad kontinent fram till början av detta sekel. Allt de hade sett var hamnarna längs kusten när skeppen behövde gå i hamn på sin färd runt Afrika.

Den första penetreringen av det inre skedde med utgångspunkt från Nilångarna. Vid Assuan kunde man byta till Sudan-regeringens ångare och längre upp till mindre båtar för att så småningom nå fram Viktoria-sjön. Storviltjakten på den här tiden tog sig sådana proportioner att researrangörerna avsade sig allt ansvar för att stoppa upp och transportera hem djuren.

Edgar Rice Burroughs Tarzan-böcker, Edgar Wallace fantasifulla beskrivningar av vildar och djur och journalfilmer av Cherry Kearton och Martin och Osa Johnson spred en djungelfeber runt världen och ökade intresset för Afrika. Romantiska idéer om det oförstörda Eden bidrog till att många gav sig ut på resor.

1896 byggdes en järnväg från Mombasa på östkusten till Viktoriasjön. Det var ett billigare alternativ än Nilenvägen och den var nästan lika imponerande med sin sträckning: från havsytan gick spåren upp till Nairobi (1 661 m), vidare till Limoru (2 237 m), ner i Rift-dalen (2 124 m), upp till Mau-toppen (2 499 m), innan man slutligen nådde den långa backen ned till Port Florence (Kusumu) vid sjön. Därifrån kunde man ta en ångare till Entebbe varifrån färden gick vidare med oxkärror, senare lastbilar, till Kampala. Tågsträckan blev så populär att skeppen som lade till i Mombasa brukade vänta medans passagerarna tog sig en tripp.

Den första organiserade turen genom hela Afrika ägde rum 1922. Nio passagerare lämnade London i december och färdades på en P & O-ångare till Alexandria i Egypten. Efter en kort tågresa till Kairo gick man ombord på en Nilångare som på sin väg upp till Assuan gjorde strandhugg för besök vid sevärdheterna. Med tåg fortsatte man genom Nubien till Khartoum och vidare till Kosti.

En regeringsägd sudanångare tog dem uppför Vita Nilen, genom den sumpiga Sudd-regionen med sina tallösa små bifloder, till Rejaf. Hittills hade det varit en lyxresa, men nu ersattes luftkonditioneringen av fläktar, hjälmar och slöjor togs fram som skydd mot insekterna, och båtdäcket draperades med vit presenning för att hålla solen borta. Växt- och djurlivet blev tropiskt med flodhästar, antiloper, zebror och elefanter inom räckhåll, så gevären packades upp.

I Rejaf fortsatte man med bil till Nimule i Uganda där det åter var dags att gå ombord på en ångare, Samuel Baker, uppkallad efter guvernören av Sudan, tillika upptäcktsresande. En 266 km lång flodfärd ledde till Butiaba vid Albertsjön (en av Bakers upptäckter) där man medelst lastbil och vandring nådde fram till Plasindi Port. En ångare tog vid över Chioga-sjön och när turisterna nådde Namasagali var det dags för tåg igen och i Jinja vid Victoriasjön (nästan lika stor som Skottland) var det dags för ångare igen, till Entebbe.

Som omväxling åkte man bil till Kabalo där en tre-fyra veckor lång safari tog vid. Framme vid Uvira, mellan Kivu- och Tangajika-sjöarna kunde man se fram mot en ångbåtstur till Albertville och tåg till Kabalo och ytterligare en veckas båt på Lubala-floden till Bukama, som var slutstation för linjen från Kapstaden, Så nära resans mål kunde man kosta på sig en avstickare till Victoriafallen eftersom det trots allt var en av de största sevärdheterna i Afrika. Sedan återstod förstås sjöresan tillbaka till England.

Turisthistoria: Nilen

Suezkanalens öppnande 1869 gjorde att Egypten hamnade mitt på den livliga rutten till kolonierna. Tiotusentals tjänstemän, militärer, affärsmän och emigranter passerade på sin väg till Indien, Malaysia, Burma, Kina, Australien eller Nya Zeeland. Thomas Cook insåg påpassligt att turister skulle följa och redan samma år började han med ångbåtstrafik på Nilen.

På den här tiden tillhörde Egypten det Ottomanska riket och styrdes av khediven i Istanbul. Inom några år blomstrade verksamheten och Cook lyckades få ensamrätt till alla Nilångare. Lokalbefolkning anställdes som besättning, uppassare och städare. Deras hårdaste arbete bestod i att dra båtarna upp till den andra katarakten vid Assuan.

De tidigaste båtarna var enkla hjulångare, men efter den första pionjärtiden kom kravet på lyx. Möbler, badrumsinteriörer, köksredskap och liknande inventarier kom från England, och det var inte alltid lätt i en tid med bristfälliga kommunikationer att få det att fungera över det långa avståndet.

John Mason Cook och hans son Thomas var ansvariga på plats och deras korrespondens med huvudkontoret i London visar på vidden av problem:

Eftersom det inte finns något anslag som definierar damernas badrum och WC som reserverat för damer, så går männen dit ideligen.

Det verkar som det har blivit någon hopplös sammanblandning med kexen. Lord Waterford klagade med eftertryck på dem… jag är benägen att tro att Huntley and Palmer har sänt oss ett gammalt lager.

Trots alla problem ökade verksamheten, och när den var som störst fanns närmare 50 ångbåtar i drift. Under det arabiska upproret i mitten av 1880-talet hamnade båtarna i militärtjänst. Vid undsättningen av general Gordon i Khartoum användes 28 ångare för att transportera 40 000 ton kol från Tyne i England till Alexandria och 6 000 järnvägsvagnar mellan Alexandria och Boulac/Assiout. För att frakta militär utrustning krävdes ytterligare 7 000 vagnar, 800 valfångare, 27 Nilångare och 650 segelbåtar. 11 000 engelska soldater, 7 000 egyptiska, 70 000 ton förråd inklusive kameler och andra fraktdjur transporterades. Och ansvaret för alltsammans låg hos Thomas Cooks resebyrå.

1886 kom turistresandet igång igen på Nilen. Nya fartyg byggdes för att ersätta dem som förstörts under kriget. Nu inreddes de med luftkonditionering och elektricitet. De var faktiskt handikappvänliga eftersom Egyptens luft ansågs hälsosam för invalider och tuberkelossjuka.

Vid kriget 1939 blev ångarna åter indragna i krig och vid Suez-krisen 1956 stoppades all utländsk verksamhet i Egypten och tillgångar beslagtogs. Båtturer på Nilen är fortfarande en populär sysselsättning, men Thomas Cooks monopol tillhör det förflutna.