Fredagen den 26 juni 1795 steg den engelska författaren Mary Wollstonecraft iland vid Onsala. I en tid när kvinnor av värld knappt gick över gatan utan eskort kom hon till Skandinavien i sällskap med sin ettåriga dotter Fanny och en fransk tjänarinna.
Medan resten av Europa låg i krig med Frankrike reste de igenom sjöblockaden till Göteborg, vidare upp till Halden, över Skagerack till Larvik där hon följde den vilda klippkusten till Risør innan hon vände åter till Göteborg via Christiania. Hemresan gick över Köpenhamn och Hamburg till Dover. Hon var på väg i tre och en halv månader genom trakter som inte såg många resenärer och där engelska och franska inte talades allmänt; hästskjutsar, båtlägenheter och övernattningar improviserades för varje etapp.
Den rika litteraturen kring hennes liv och diktning menade länge att hon skickades iväg på resan av Gilbert Imlay, barnets far, för att han skulle få vara ifred med sin nya kvinna. De tjugofem resebrev hon skrev publicerades som A short residence in Sweden och räknas bland reselitteraturens främsta verk. Poeter och romantiker påverkades av hennes beskrivningar av den vilda naturen, hennes journalistiska iakttagelseförmåga och filosofiska reflektioner. Där finns också passager indirekt vädjande till Imlay, men inget som får läsaren att misstänka ytterligare skäl för resan.
Ett dokument i Imlays hand i Bodleian Library i Oxford antyder att något mer låg bakom: ”…utser Mary Imlay, min bästa vän och hustru, att ensamt styra mina affärer och verksamheter som jag placerat i händerna på Herr Elias Backman, underhandlare, Göteborg...”
Mary och Gilbert var inte gifta, hon trodde inte på äktenskapet som ett rättvist uttryck för förhållandet mellan man och kvinna, men det hindrade dem inte från att kalla sig gifta när det passade dem. De hade träffats fyra år tidigare i Paris, där de studerat den franska revolutionen på plats. Mary hade året innan blivit en celebritet i Londons kulturella kretsar när hon i A vindication of the rights of woman, som konsekvens av revolutionens budskap om att varje man var jämlik, konstaterade att i så fall måste också varje kvinna vara det.
Gilberts fullmakt för Mary har fått sin förklaring genom Per Nyströms forskning i arkiverade affärshandlingar. I Mary Wollstonecraft’s Scandinavian Journey (publicerad i Göteborg 1980) berättar han att hon kom från Hull på ett skepp destinerat för Helsingør och hade hoppats stiga iland vid Arendal i Norge eller i Göteborg, men ogynnsamma vindar kom emellan. I närheten av en fyr, antagligen Nidingen, blev det stiltje och kapten signalerade för lots.
När ingen dök upp övertalade Mary kaptenen att, helt mot sjöreglerna, sätta i en båt med roddare som tog Mary, Fanny och barnjungfrun över till fyren, men de två gamlingarna som knappast var ”mänskliga till sitt utseende,… de hade ingen båt, och fick inte lämna sin post under några omständigheter.”
Mary mutade sjömännen att ro dem vidare mot fastlandet. Efter 11 km mötte de en båt med lotschefen (antagligen Malösunds) och de tre kvinnorna bytte farkost.
”Vid middagen gick min värd rakt på sagt och sade att jag var en observant kvinna, för jag ställde honom frågor som en man.” De initiativ hon visade när hon lyckades ta sig iland på den främmande kusten, och det intryck hon gjorde på lotschefen blir desto märkligare när man i hennes privata, desperata brev till Imlay lär att hon nästa dag på vägen till post-skjutsen mot Göteborg svimmade av utmattning och depression över det olyckliga förhållandet.
I bevarade dokument har Nyström upptäckt att Marys egentliga uppdrag var att handha ett rättsprocess som Elias Backman för Imlays räkning inlett mot den norska kaptenen Peter Ellefsen. I Strömstad, Larvik och Risør träffade hon olika människor inblandade i fallet innan hon slutligen i Köpenhamn tog upp saken med A P Bernstorff i den danska regeringen (Norge låg under Danmark vid den här tiden).
Om resten av världen applåderade hennes reseskildring, så togs den emot med irritation och ilska av göteborgarna. Hennes åsikter…
* om stadens värdshus: de var så undermåliga att hon bad om privat nattkvarter hos Elias Backman, för sin två-veckorsvistelse;
* om Gunnebo slott, där hon besökte skotten John Hall: ett uttryck för fåfänga med italienska kapitäl bland vilda klippor, en stentrappa som hotar att krossa träbyggnaden och Venusar och Apolloar som är dömda att ligga under snö större delen av året. Det enda meriterande var att slottet hade gett arbete åt ett stort antal arbetare;
* om de stora köpmanshusen: uttryck för en nyrikedom som hade skapats genom kriget, på medmänniskors bekostnad;
* om matvanorna: gästfriheten var förkrossande, med måltider upp till två-tre timmar långa. Med förvåning såg hon hur aptiten stimulerades med smör, bröd, ost, rå lax, ansjovis och snaps innan man satte sig till bords;
* om Göteborgs damer: de motionerade för lite och blev feta med dålig hållning. Kaffe, kryddor och bristande hygien förstörde deras tänder;
* om Göteborgs herrar: de var robustare, friskare, men hade mer vett och humor än kvickhet eller känsla;
* om tjänarna: deras situation var förtvivlad, särskilt kvinnornas. De var inte slavar, men kunde agas, och lönen var så låg att de tvingades till tjuvnad.
I de privata breven kan man märka att Marys hållning till Imlay stärktes av vistelsen i Skandinavien. Senare resenärer kunde vid besök hos Peder Anker utanför Oslo, i den engelska parken, på väggen till en liten timrad stuga, bland andra besökares namn, hitta Marys. Trots att hon i sitt introduktionsbrev gick under namnet Imlay valde hon att befästa sitt besök med ”Mary Wollstonecraft”.
Efter återkomsten till England och ett självmordsförsök i Themsen gifte hon sig med en annan stark anti-äktenskapskämpe, William Godwin, födde en dotter, Mary, och dog två veckor senare på grund av komplikationer.
Innan dottern hunnit fylla tjugo rymde hon med Percy Shelley till kontinenten och vid en resa på Rhen besökte hon i närheten av Worms ett slott vars namn hon skulle komma att göra känt i hela världen: Frankensteins slott. Om detta måste jag berätta mer i nästa avsnitt.
Från Edinburgh till Istanbul 