Dag 102 – Tyskland: Europas adels avelsvagga i Coburg.

Utsikten från borgen var exalterande. Det är bara ett problem med vyer, ju bättre de är desto högre upp ligger de, och det är inte alltid det finns hiss.

Men så mycket av staden gick det inte att se att se från bröstvärnet. Till skillnad från fästningen Marienberg, som vakande hänger direkt över Würzburg (se föregående avsnitt), så är Coburg Veste (Veste = fästning), trots att det är en av Tysklands största borgar,  mindre dominerande i lantliga omgivningar i stadens utkant.

Coburg ligger i Oberfranken nordost om Würzburg, i en dalgång till en av Mains tillflöden. En gång i tiden vakade fästningen över handelsvägen mellan Italien och Nürnberg, men efter andra världskriget hamnade staden i en återvändsgränd med gränsen till DDR på tre sidor. Den äldre stadskärnan kring marknadstorget trängs med floden, järnvägen och motorvägen mellan de omgivande kullarna.

Svensken Georg Christoph von Taupadel lyckades hålla slottet vid Wallensteins attack under trettioåriga kriget, men tre år senare föll det efter en fem månader lång belägring. Dess mest kände gäst var Martin Luther, som tog skydd här några månader 1530. För pilgrimer i Luthers fotspår utgör Veste ett viktigt mål.

I likhet med Würzburg har Coburg ett andra, nyare slott, inne i själva staden. Det är palatset Ehrenburg med en märklig gotisk fasad och tidiga vattentoaletter, importerade från England 1860.

Det lilla hertigdömet Saxe-Coburg-Gotha har sått sina frön i Europas alla kungahus. Två av hertigen Franz Friedrich Antons (1750-1806) och grevinnan Auguste Caroline Sophies barn gifte sig och fick barn i sin tur. Det är inget konstigt med det, utom att hertigen Ernst II:s (1784-1844) son med grevinnan Luise, prins Albert (1819-1861), 1840 gifte sig med prinsessan Victorias (1786-1861) och den engelska hertigen av Kent Eduards (1767-1820) dotter Victoria (1; siffrorna hänvisar till bilden)(1819-1901).

De två kusinerna Alberts och drottning Victorias giftermål var början på det engelska kungahuset Saxe-Coburg (senare Windsor).  De fick nio barn, fyra pojkar och fem flickor.

Den första dottern, Victoria (2), gifte in sig i det tyska kejsarhuset, med kejsar Friedrich III (1831-1888) Han hann regera i 99 dagar innan sonen, kejsar Wilhelm II (3)(1859-1941), tog över. När Wilhelm abdikerade 1918 upphörde det tyska huset.

Wilhelms syster Sofie gifte in sig i det grekiska kungahuset, med kung Konstantin (1870-1932). Deras två söner, Georg II (1890-1947) och Paul I (1901-1964), regerade en varsin stund innan den senares son, Konstantin II (född 1940) tog över kronan bara för att störtas 1967.

Tillbaka till huset Windsor. Alberts och Victorias son Edward VII (11)(1841-1910) blev kung 1901. Med prinsessan Alexandra av Danmark fick han bland annat dottern Maud, som 1896 gifte in sig i det norska kungahuset, med kung Haakon VII (1872-1957). Deras son, kung Olaf V gifte sig 1929 med den svenska prinsessan Martha och deras son, kung Harald (född 1937) är den som regerar nu.

Men tillbaka till huset Windsor. Edward och Alexandras son, George V (1865-1936) tog över kungaskapet 1910 och förde stafettspiran vidare till Edward VIII (1894-1972), som föredrog änkan Wallis, abdikerade, och lät brorsan George VI (1895-1952) styra istället tills den äldsta dottern (i brist på söner) Elisabeth II tog vid och där är vi nu.

En annan av Victoria och Alberts döttrar, Alice, gifte sig 1862 med storhertigen av Hessen, Ludwig IV (1837-1892). Deras son Ernst Ludwig  abdikerade 1918 och deras dotter Alix (6) gifte 1894 in sig i det ryska tsarhuset, med den jämngamle Nikolaus (5)(1872-1918), bara för att med make och fem barn mördas 1918.

Victoria och Alberts son nr 2, Alfred (28) (1844-1900), som förde vidare titeln hertig av Saxe-Coburg-Gotha, gifte sig med Marie-Alexandrowna, storhertiginna från Ryssland. De fick bland annat dottern Maria som 1893 gifte in sig i det rumänska kungahuset, med Ferdinand I (21) (1865-1927). Deras son Karl (Carol) II (1893-1953) abdikerade 1940 och deras dotter Maria gifte 1922 in sig i det jugoslaviska kungahuset, med Alexander I (1888-1934). Deras son Peter II (1923-1970) störtades 1945.

En tredje son av Victoria och Albert, Arthur (16), hertig av Connaught (1850-1942), gifte sig 1897 med den preussiska prinsessan Luise (15). En av deras döttrar, Margaret, gifte 1905 in sig i det svenska kungahuset, med Gustaf VI Adolf (1882-1973). Deras son, Gustaf Adolf (1906-1947) gifte sig 1932 med Sybilla, prinsessa av Saxe-Coburg, och deras son, Carl XVI Gustaf (född 1946) regerar fortfarande.

Margaret och Gustaf VI Adolfs enda dotter, Ingrid, gifte in sig i det danska kungahuset, med Friedrich IX (1899-1972) och deras äldsta dotter, Margrete (född 1946), fortsätter att styra och ställa än i dag.
Prins Alberts och drottning Victorias dotter Beatrice (12) gifte sig 1885 med Heinrich, prins av Battenberg. Deras dotter gifte 1906 in sig i det spanska kungahuset, med Alfons XIII (1886-1941). Två generationer senare regerar Juan Carlos I, efter ett uppehåll mellan 1931 och 1975.

Det är inte slut med detta. Både huset Saxe-Coburg-Braganza i Portugal och tsarhuset Saxe-Coburg-Kohary i Bulgarien var på den manliga sidan i direkt nedstigande led släkt med Franz Friedrich Anton och Auguste Caroline Sophie (det var där vi började), men regenterna i båda husen störtades, 1910 respektive 1946. Och så har vi kungahuset Belgien, men det är alldeles för krångligt att reda ut.

Av de tretton hus som Saxe-Coburg-Gotha haft förbindelse med har sju störtats eller avslutats genom abdiiktion , fem återstår: England, Norge, Sverige, Danmark, Belgien och Spanien. Att banden till Coburg betraktas som viktiga bekräftas av de europeiska kungafamiljernas vallfart till den lilla staden. Den svenske kungen och drottningen gjorde ett fyra dagar långt besök 1982, prins Charles av Wales och kung Konstantin av Grekland skrev sina namn i den gyllene boken 1987.

Och hur gick det då för släkten Saxe-Coburg-Gotha, den stora hovleverantören? En annan av Victoria och Alberts söner, Leopold, hertig av Albany (1853-1884) fick en son, Carl Eduard (1884-1954), som 1905 övertog hertigtiteln efter att hans farbror dött. Några generationer senare finner vi i dag huset Saxe-Coburgs ende son, prins Andreas (född 1943), bosatt i Coburg som administrator över egendomarna. Han gifte sig 1971 med Carin Dabelstein och de har två söner och en dotter, så släkten lever vidare.

Dag 93 – Tyskland: Worms.

Jacob dog år 1076. Han var ungkarl. Hans gravsten är den äldsta på Europas största och äldsta judiska begravningsplats i Worms. Den stängdes 1911, men den sista graven är från 1930-talet eftersom släktingar till tidigare begravna fortfarande släpptes in. 1942 hade nazisterna tömt Worms på levande judar. Att de döda på begravningsplatsen fick vara ifred berodde inte på ett under – det berodde på list.

Det var tanken på att få vandra omkring i denna tidsmaskin som fick mig att resa till Worms. Men det var en stad märkligt levande i sin historia som tog emot mig. Till skillnad från turiststaden Trier med sina stora, påtagliga monument, som lätt kan få en Disneyland-atmosfär kring sig (badet, basilikan och resten är till för att vi ska kunna komma och titta på dem), så kräver Worms fysiskt blygsammare byggnader ett större personligt engagemang.

En besökare i Worms är mer en pilgrim än en turist, och det är inte bara judar som vallfärdar till staden, katoliker och protestanter har också historiska band.

Mindre än en prick på marken kan ett minnesmärke knappast bli. Pricken markerar den plats där Martin Luther stod när han inför kejsaren och den romerska kyrkan vägrade ta tillbaka vad han skrivit. Av den medeltida riksdagsbyggnaden finns inga spår, men man kan ana dess väggar i parkanläggningen intill domkyrkan.

För den som satt sig upp mot myndigheter av olika anledningar blir pricken en sinnebild för motstånd och seger, en punkt att stanna till vid och fundera över ens egen relation till helheten. Ett mer traditionellt monument över Luther står ett par kvarter därifrån. Det är lättare att fotografera.

Jacob hade långt till begravningsplatsen när han levde, de judiska bostadskvarteren låg i motsatta änden av staden. Enligt judisk tro är det bra att ha de döda så långt ifrån sig som möjligt, att deras hus stod alldeles intill en tidigare romersk kyrkogård tycks inte ha haft någon betydelse.

Judengasse finns kvar, men upphörde som ghetto 1801. Gatan följer stadsmuren, med husen byggda så nära muren att bröstvärnet vid ett tillfälle går igenom rummen på den övre våningen.
Känslan av Worms som en ekumenisk vallfartsort gjorde sig påmind flera gånger under mitt besök.

Utanför synagogan, rekonstruerad i romansk stil efter kriget, stod ett tjugotal katolska män och kvinnor och lyssnade på sin guide. När de gick in i byggnaden tog de som var utan dok eller annan huvudbonad varsin lånekalott från en låda innanför dörren innan de slog sig ned på bänkarna för att höra om den konkurrerande religionens mysterier och ritualer.

Ett av mysterierna finns runt hörnet. Kvinnor kommer fortfarande till den tusenåriga, underjordiska Mikvahn, men numera tar de bara symboliska bad. Enligt lag och tradition krävs det 800 liter ”levande”, det vill säga rinnande vatten, för att rena en kvinna efter menstruationen.

Reningen av livets, och dödens, alla aspekter har en stor betydelse för judarna. Vid entrén till kyrkogården finns en liten byggnad och en fontän, båda är förknippade med rening. I byggnaden tvättades kroppen på vägen in till begravningsplatsen. Vid fontänen tvättar besökaren sig på vägen ut, ett besök bland gravarna kan leda till att man blir oren.

Att komma in på Worms judiska begravningsplats är som att vandra in i en skogsglänta. De enkla, likformiga gravstenarna står utan någon ordning mellan träden på grässluttningen. Inga gravar är särskilt markerade och det finns inga gångvägar mellan dem. Några av stenarna har med tiden sjunkit djupare eller börjat luta, att rätta till dem vore att störa de dödas frid. Blommor förekommer inte som utsmyckning, det skulle vara att härma den kristna traditionen.

Begravningsplatsen har formen av en likbent triangel. Entrén är vid basen och där står två stenar alldeles intill varandra, helt mot traditionen. Deras smala övre kant är alltid fylld med papperslappar som hålls på plats med små stenar. I den ena ligger rabbi Meir av Rothenburg. Han var medeltidens mest vördade rabbin och sattes 1286 i fängelse av kejsaren i ett försök att hindra en massutvandring till Jerusalem; den särskilda judeskatten var alldeles för inkomstbringande.

När Meir dog 1293 hölls hans kropp som gisslan. Först fjorton år senare kunde man begrava honom genom att en rik köpman, Alexander ben Salomon Wimpfen gav hela sin förmögenhet i utbyte. Det enda han begärde var att bli begraven intill rabbi Meir. Stenarna (som besökarna för med sig på sin resa till Worms) och papperslapparna är uttryck för vördnad.

I triangelns spets, i Rabbinernas dal, som enligt traditionen har sand från Jerusalem, ligger Worms mest kända rabbiner. En av dem, Jacob, insisterade på att han skulle ligga i ostlig riktning, mot Jerusalem, och följaktligen är hans grav den enda som ligger åt rätt håll. Hur alla de andra hamnat fel är det ingen som vet.

1900-talets gravar har moderna gravstenar med inskriptioner på tyska istället för hebreiska. Judar integrerade i det tyska samhället anade inte i början av 30-talet att förföljelserna även skulle drabba dem. Att undertrycka de etniska traditioner naoch särdragen var ett sätt att distansera sig. Så kan en gammal begravningsplats bli vittnesbörd till en samhällsutveckling.

Att den fick vara ifred för nazisterna beror på en wormsarkivists slughet. När Himmler under 30-talet besökte Worms lyckades Dr F Illert berätta så livligt om kyrkogården att Himmler blev mycket intresserad. Så när nazisterna senare beslutade att bygga hus på platsen hänvisade Illert till att Himmler hade tyckt om kyrkogården och att man därför borde inhämta hans tillstånd i Berlin. Tydligen var det ingen som vågade ta upp saken med honom.

Wormsarna menar att man bott vid Rhenstranden i 6000 år och därför är Worms Tysklands äldsta stad med anor in i Nibelungenmyten. Trierna menar att man inte kan kalla vad som helst för stad och under Romarriket var Trier traktens enda riktiga stad. Båda städerna erbjuder resenären en vandring tillbaka i tiden, till romarnas fysiskt storslagna New York eller till det andligt intima Nibelungen Jerusalem.