Dag 118 – Schweiz: Med Mark mot Zermatt.

https://i0.wp.com/www.lake-geneva-switzerland.com/wp-content/uploads//2012/02/leukerbad-burgerbad.jpg

Leukerbad (1404 m) har varit känt sedan medeltiden för sina hälsosamma källor (kalk och svavel), som lindrar hudsjukdomar och reumatism. Patienterna tillbringar flera timmar i sträck i vattnet med små flytande bord framför sig för tidningar, böcker och kaffekoppar. I dag är Leukerbad en så fashionabel turistort att vi passerade busstationen två gånger innan vi upptäckte den.

Twain stannade ett par nätter i Leukerbad och besteg bland annat en stegby. Vi hastade vidare. Förr i tiden ledde en smalspårig järnväg upp från dalbotten vid Leuk till Leukerbad, men den är ersatt med buss. Det var första gången vi åkte med buss på slingrande alpvägar, men vi hade läst i en av guideböckerna att de schweiziska busschaufförerna får en mycket noggrann utbildning.

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n23691/images/detail_gross/leukerbad_albinen.jpg

Den långa, breda Rhône-dalen är omgiven av djupa, vilda sprickdalar med otillgängliga högplatåer. De flesta av de gamla stegbyarna har numera fått kontakt med resten av världen genom linbanor eller utsprängda vägar, men det existerar fortfarande platser som bara kan nås genom att man klättrar upp på en serie av stegar. De har sina fördelar, när fienden kom var det bara att dra upp stegen, men det måste också ha funnits nackdelar, särskilt sena kvällar med ihållande snöfall.

https://i0.wp.com/www.sbb.ch/content/sbb/en/desktop/bahnhof-services/am-bahnhof/standort/mehr-bahnhof/mehr-bahnhof-in-visp/_jcr_content/contentPar/completeimage_1/image.spooler.completeimage.553.jpg/1300644984603.jpg

I Leuk (623 m) stannade bussen vid perrongen. Vi gick fem steg över till andra sidan och tog tåget till Visp (651 m), längre in i dalgången, där vi klev av och lämnade stationen för att vänta på Glaciärexpressen på gatan framför stationshuset. De låter tågen gå lite hur som helst i Schweiz. Särskilt om de är smalspåriga och har viktiga namn.

Glaciärexpressen tar sig igenom en stor del av Schweiz på tvären, från Davos och St Moritz i öster till Zermatt i väster. En japan på Internet frågade om tågen gick åt andra hållet också och fick till svar: Nej, de monteras ner i Zermatt och byggs upp igen varje dag i Davos

https://i0.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/53644277.jpg.

Mark Twain tog häst och vagn från Leukerbad till Leuk och sedan tåg till Visp för en sex timmar lång promenad i regn upp till St Niklaus (1127 m). Med tåg tar det 37 minuter, men järnvägen invigdes först tolv år efter Twains besök. Från fönstret såg vi lökkupolen på den kyrka som betytt så mycket för Twain: Kyrkklockan började ringa 4.30 på morgonen, och att döma av den tid den fortsatte att ringa så tar det en god stund för en schweizisk syndare att få in inviten i sin skalle.

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/26758/images/buehne/Taesch_im_Sommer-1.jpg

Det finns ingen bilväg till Zermatt. Den slutar i Täsch, fem kilometer innan. Det enda sättet att komma vidare är till fots, med tåg eller helikopter. Under högsäsongen har man femtio förbindelser om dagen och 1985 invigde man ett signalsystem som tillåter att tågen kan gå med 80 sekunders intervaller.

Vi kom till Zermatt (1631 m) ungefär samma tid som Mark Twain: Vi nådde Zermatt tre på eftermiddagen, nio timmar från St. Nicholas. Avstånd, enligt guidebok, tolv miles; enligt stegmätare, sjuttiotvå. Vi var i bergsklättrarnas hjärta och hembygd nu, vilket allt synligt vittnade om. Snötopparna höll sig inte förmer, i aristokratisk reservation; de kröp inpå på ett vänligt socialt sätt…

Nu skulle vi erövra vårt sista berg.

Zermatt-Village

Dag 118 – Schweiz: Med Mark rakt ner till Leukerbad.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/2/2c/Leukerbad2.jpg/265px-Leukerbad2.jpg

Om det inte var för den nästan tusen meter lodräta klippväggen ovanför Leukerbad, så skulle Gemmipasset ha varit den perfekta transportvägen över berget till grannarna i kantonen på andra sidan. Vår långa vandring var snart över. Vi hade gått i nästan ständig uppförsbacke, men lutningen blev aldrig särskilt ansträngande. Själva passet på 2348 meters höjd är som en liten port i bergskedjan, men en port utan fortsättning på andra sidan. Eller som Mark Twain uttryckte det:

“Vi var omgivna av en förskräcklig ödslighet. Vi steg framåt till en sorts avstampsplats och konfronterades med en häpnadsväckande kontrast: vi tycktes se ned i ett förtrollat land. Två eller tre tusen fot under oss låg ett lysande grönt plan, med en vacker stad i dess mitt, och en silverglänsande ström ringlade genom markerna; den charmanta platsen var omgärdad på alla sidor av gigantiska stup beklädda med pinjer; och ovan pinjerna, ur det stilla fjärran, reste sig de snöklädda kupolerna och topparna i Monte Rosa-regionen.”

Twain borde ha skrivit Valais-alperna istället för Monte Rosa, som ligger långt borta vid den italienska gränsen. Om man vill se dessa alper i hela sin bredd,.från Zermatt till Mont Blanc, så måste man, enligt vår Baedeker från 1922, klättra i trekvart uppför Vordere Plattenhorn öster om passet, “en lätt klättring”.

Mellan 1737 och 1740 hjälptes Valais och Berne åt med att hugga ut en smal stig uppför bergsväggen. Det enda stället vi sätt något liknande är i Kalle Anka-filmer. Mark Twain var imponerad:

S gemmi

“Vi började vår nedfärd, nu, på den mest anmärkningsvärda väg jag någonsin sätt. Den vred sig i korkskruvskurvor längs med fasaden på det enorma stupet – en smal väg, med den solida klippväggen alltid vid den ena armbågen, och en perpendikulär intighet vid den andra. Vi mötte en ständig ström av guider, bärare, åsnor, bårar och turister som klättrade uppför denna branta och leriga stig, och det fanns inte mycket utrymme över när man tvingades möta en tolerabelt fet åsna. Jag tog alltid insidan, när jag såg eller hörde åsnan komma.”

Vår Baedeker varnade: “…att rida nedför Gemmiwand är opraktiskt … De brantare partierna skyddas av ett staket (ruttet på sina ställen).” Och så var det redan på Mark Twains tid. De skarpaste kurvorna hade förstärkts med murbruk som vittrat i regnet:

“En ung amerikansk flicka kom ridande på en åsna, och när den tog kurvan fick åsnans bakre fot allt löst murbruk och en stolpe att falla överbord; åsnan tog ett våldsamt språng inåt för att rädda sig, och lyckades i sin ansträngning, men flickan hon blev vit som snön på Mont Blanc för ett ögonblick.”

Twain citerar sin Baedeker: “Nedfarten med häst bör undvikas. 1861 föll en Comtesse d’Herlincourt från sin sadel över stupet och dödades ögonblickligen.”

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n15965/images/img_3983.jpg

Från linbanans gondol såg vi människor som klamrade sig fast på olika ställen av bergssidan. Rent teoretiskt tyckte vi att det skulle ha varit en intressant upplevelse att vandra nedför den unika stigen, men bara rent teoretiskt. Vid foten av berget finns en liten begravningsplats för fallna turister.

Turisthistoria – Schweiz: Jemima Morrell.

Miss-Jemimas-Swiss-JournalMorrell 1

Jemima Morrell skrev en dagbok under sin resa till Schweiz 1863. Hennes beskrivningar ger en antydan om hur de första turisterna mötte de nya miljöerna med fräscha och oförstörda ögon; något som blir allt svårare i en tid med konstanta bilder från hela världen via television och tidningar.

Jemima’s 1863 itinerary:
Fri 26 Jun – London to Paris
Sat 27 Jun – Paris to Geneva
Sun 28 Jun – In Geneva

Gruppen ankom till Genève söndagen den 28 juni och efter kyrkobesöket slog de sig ned till en liten lunch:

* Grönsakssoppa (mild); * Lax med grädde; * Rostbiff i skivor med brynt potatis; * Kokt fågel på ris; * Kalvbräss; * Grillad fågel med sallad; * Kornärtskocka; * Plumpudding dränkt i konjak; * Mjuk kaka och frukt; * Söt pudding i iskyld vaniljsås; * Två sorters grädde; * Mogna körsbär.

Mon 29 Jun – Geneva to Chamonix

Morrell 2  På måndagen lämnade de staden i tre bilar för Chamonix. Vid ett uppehåll i Cluses underhöll den schweiziska tullen turisterna genom att fyra av sina kanoner. Måste vi utstå detta kanonavskjutande tills våra ben och nerver har shockats till döds?

Tue 30 Jun – Montanvert Tisdagen den 30 juni företogs den första bergsbestigningen, upp för Montanvert. Nedstigningen till glaciärbädden från Montanvert prövade till en början några av de kvinnliga deltagarnas nerver, ovana som de var med svindlande höjder.

Wed 1 Jul – La Tête Noire

Onsdagen den 1 juli bjöd på en 27 km lång promenad mellan La Tête Noire och Martigny. När vi satt i salle à manger, vår första dags långa vandring över, med vår hunger, kände vi oss utmattade.

Thu 2 Jul – Sion & Leukerbad

Morrell 3

I Leukerbad besökte de torsdagen den 2 juli de varma hälsobaden och upptäckte att herrar och damer satt tillsammans i samma tank. I ett bad såg vi en kvinna som intog föda, med vatten upp till skuldrorna; på en trädbricka stod en liten kanna med kaffe, en smörklick och brödskivor.

Fri 3 Jul – The Gemmi Pass
Sat 4 Jul – The Staubbach

Staubbachfallet hade beskrivits av Byron som tail of the pale horse ridden by Death in the Apocalypse, så det var förstås en obligatorisk sevärdhet. På vägen dit från Interlaken den 4 juli råkar Jemima Morrells sällskap ut för en storm: Våra hästar stegrade sig, skräckslagna, och backade med vagnen. Skakeln bröts av i närheten av en verkstad, vars cordonnier rusade ut för att hjälpa oss.

Sun 5 Jul – Interlacken [sic]
Mon 6 Jul – The Wengernalp
Tue 7 Jul – Grindelwald

Morrell 4

Wed 8 Jul – Brunig Pass to Lucerne
Thu 9 Jul – Sunrise on the Rigi

Under de kommande dagarna fortsätter de med att bestiga en serie av berg (Jungfrau-jökeln och Grindelwald-glaciären) med soluppgången på Rigi som höjdpunkten den 8 juli: Klockan tre hördes de vinande tonerna från hornet som väckte oss. Vi räknade till 150 morgontidiga. Tre eller fyra som tycktes strunta i alla andra uppträdde som hövdingar från Nya Zeeland, insvepta i röda filtar; de flesta av herrarna hade knäppta regnrockar, men damerna av olika nationaliteter var verkligen oklanderliga.

Fri 10 Jul – Neuchâtel
Sat 11 Jul – To Paris
Sun, Mon & Tue 12-14 Jul – In Paris
Wed 15 Jul – To Dieppe
Thu 16 Jul 1863 – Home…

Resan, som fortsatte via Neuchatel och Pontarlier till Paris, fyllde två volymer av Miss Morrells dagbok. Den varade tre veckor och kostade knappt £20.

Några korta råd till den som i dag vill göra om Jemima Morrells resa:

* Hotel des Bergues (det med 14-rätterslunchen) finns kvar i Genève, men ett alternativ är att äta på en av de fyra hjulångarna i Genève-sjön. Med bil kommer man snabbt på motorvägen till Sion där man kan stiga på postbussen till Leukerbad. Det går än i dag att äta i badet.

* De som inte tycker om att vandra för mycket kan ändå besöka de flesta av Jemimas bergstoppar och jöklar. Mer eller mindre branta järnvägar eller linbanor tycks gå huller om buller i naturen.

* Det är fortfarande populärt att betrakta soluppgången från Rigi. Numera går ett gammalt ånglok uppför berget då och då och man kan göra en kombinerad resa med hjulångare över Vierwaldstättersee. För att hinna upp till toppen bör man precis som Jemima sova över på hotell Kulm. Hennes namnteckning finns i besöksboken.
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/f/f0/Hotel_Rigi_Kulm_and_the_Alps_Rigi_Switzerland.jpg