Efter ett par veckor av stekhet sol över Istanbuls dammiga gator stod jag på ett båtdäck och såg hur svarta moln tornade upp sig bakom minareterna. När vi lämnade kajen på den asiatiska sidan och långsamt gled ut på Bosporen kom regnet och tankarna gick till mannen i kartongen.
Under en av mina vandringar i de mer avlägsna kvarteren hade jag kommit till en liten öppen plats mellan husen. Bland allt möjligt skräp fanns en stor pappkartong inredd med en säng och en pall. Nu på dagen var ena sidan öppen. Locket, som bostadens ägare antagligen la på när natter kom, kunde omöjligt stå emot ett ihärdigt regn särskilt länge. Från min plats på däck undrade jag om han skulle få problem med att hitta en ny kartong som var lika stor, eller om han blev tvungen att sänka sin bostadsstandard.
Det här blev sista minnet av Istanbul. Framför mig låg fyra dagars kryssning innan båten var framme i Venedig. Att jag befann mig här var en slump. På turistmässan i Göteborg några månader tidigare hade jag upptäckt den här nya varianten av Orientexpressen som redan för två år sedan var på väg att göra sin debut.
Eftersom Italien var mitt resmål efter veckan i Istanbul så kom British Ferries satsning på reguljärtrafik mellan Italien, Grekland och Turkiet mycket lägligt. Det enda ekonomiska alternativet på tvären i östra Medelhavet, det att ta tåget genom Jugoslavien, är inte särskilt lockande. När atmosfären förknippad med den gamla Orientexpressen inte längre finns kvar, varken på Sirkeci-stationen i Istanbul eller på tågen, återstår endast en lång och bökig transportsträcka genom ett av världens långtråkigaste länder.
Det speciella med M.V. Orient Express är att båten försöker kombinera två världar, lyxkryssningens och bilfärjans. Det är en av Silja-linjens gamla båtar som rustats upp, och varje lördag kväll under sommaren lämnar den Venedig för att anlöpa Atens hamn i Pireus på måndag morgon. Tjugofyra timmar senare kommer båten till Istanbul och det var här som jag på tisdagseftermiddagen såg fram emot att få gå ombord och göra min kryssningsdebut. Det visade sig vara lättare sagt än gjort och inte alls så festligt som jag hade väntat mig.
Eftersom båten avgår från den asiatiska sidan gäller det först att ta sig över Bosporen. För detta ändamål ställer bolaget upp med gratis färja, som går i skytteltrafik från en av de många pirerna. Taxichauffören envisades med att vilja köra mig till en annan pir eftersom han aldrig hade hört talas om att man kunde komma över till den andra sidan från Kabataş Isklesi.
Vid piren vimlade det av till synes sysslolösa män, men de väntade bara på första chans att kasta sig över intet ont anande bagage och dra det tio meter till färjan och begära 1 000 lire för besväret. Om du inte lyckas slita till dig bagaget igen, och det är antagligen inte troligt, så håll i pengarna i alla fall och betala bara 200-300 lire for två väskor.
Det var när det skulle vara som högtidligast, vid själva ombordstigningen på båten för första gången, som bristen på fest blev som påtagligast. Vi fick helt enkelt inte komma ombord, trots att vi var där på utsatt tid. Att själva ingången var en förrådslucka i skrovet och inte någon pampig landgång kunde vi gott ha översett med, men att vi i närmare en timme tvingades att stå och se på när besättningen kom tillbaka från landpermisen var mindre förståeligt.
Huvudhindret verkade vara den lilla mannen från passpolisen som envisades med att göra en egen lista på de nya passagerarna trots att han redan hade fått en tryckt från rederiet. Som tur var var vi bara tio stycken. Man får hoppas att de fått bättre rutiner allt eftersom erfarenheterna och passagerarantalet ökade.
All mat ombord ingår i priset, och det är mycket mat. Servitören höjde inga ögonbryn när jag inte kunde väIja mellan två förrätter, utan jag fick in båda. Efter ett par dagar i samma mattempo började jag ta det lite lugnare, och jag tror att jag kunde skönja ett stänk av ironi i servitörens röst när han undrade om det var allt. Kocken var italiensk, men då och då klampade engelska influenser in.
Matsedelns svulstiga utformning, nästan som en bok, gick helt i stil med det påtagliga sätt som vi hela tiden ombord påmindes om att vi var med om något lyxigt. Antagligen trodde man att vi alla var så ovana vid lyxkryssningar att vi ständigt måste få det påpekat för oss, så att vi inte av pur okunnighet skulle missa att njuta av den.
Från Edinburgh till Istanbul 