Hampstead Village är Londons trevligaste och mest omväxlande stadsdel. Nästan varje gata och gränd är en backe eller trappa. Atmosfären är den som man brukar hitta i en by på landet. Den berömda Hampstead Heath är den vildaste natur man kan hitta så här centralt.
Fler turister har börjat upptäcka Hampstead och en lördagseftermiddag påminner High Street med sina affärer, barer, kaféer, trottoarserveringar och antikvariat mer om Covent Garden—men bara lite. Det ytliga, bjärta och souverniriga hålls fortfarande tillbaka.
Dagtid på sommaren är bästa tid för den här promenaden, med tidig start. Men den kan också göras som en pubtur på kvällen om man inte tittar på så många hus.
Tunnelbanestationen vid Hampstead är den djupaste i London; en naturlig följd av att kullen som Hampstead ligger på är Londons högsta. Redan på tröskeln ut från biljetthallen kan du få svårt att välja väg: alla slingrar sig – uppåt eller neråt – och alla ser lika spännande ut. Min favoritpromenad går åt vänster och omedelbart åt vänster igen, ned för High Street.
Här är det genast frestande att komma av sig; att börja utforska antikvariat eller bli sittande på kafé. Det är kanske bäst att komma tillbaka till Hampstead en andra gång och ägna sig åt shopping – eller ta det i slutet av rundturen. Det är ingen god idé att lasta på sig bagage i början av en promenad.
Flask Walk – till vänster – och förlängningen – Well Walk – påminner om att även Hampstead har varit en brunnsort. På 1700-talet upptäcktes en järnrik källa vid Well Walk och snart flockades det fina London för att smaka på vattnet och dansa i Pump och Assembly Rooms.
1850 gav någon ut ett litet häfte med namnet En mikroskopisk undersökning av det vatten som Londons innevånare förses med där det avslöjades att det fanns en hel del småkryp och läskigheter i det sunda vattnet. Intresset sinade genast.
Vi har nu promenerat i nästan tio minuter, så det kan vara skäl att titta in och vila benen en stund på den viktorianska pub som ligger vid Flask Walk innan vi återvänder till High Street, korsar gatan, och går igenom den lilla gränden Oriel Street till Heath Street, som vi också korsar, snett åt vänster.
Nu är vi framme vid Church Row, den elegantaste gatan i Hampstead, blott ett kvarter lång. Här, eller i närheten, har många stora berömdheter bott: Alexander Pope, John Gay, Jonathan Swift, Samuel Johnson, Joshua Reynolds, David Garrick, Mrs Siddons, HG Wells, Sigmund Freud (museum), RL Stevenson, Anna Pavlova (museum). DH Lawrence, JB Priestley, John Le Carré, Peter ÓToole, Shirley Hafey, Constable, Keats. (Den senare bodde vid Keats Grove där Keats Museum nu ligger).
Husen på den södra sidan av Church Row är från 1720, de på den norra är i olika stilar från olika tider. De som har tid bör gå nedför Frognal Way (till vänster före kyrkan) dels för att titta på baksidan av husen vid Church Row – de är mycket mer individuella från det här hållet – dels för att vandra runt kyrkogården på utsidan.
Husen längsefter omvägen är i många roliga stilar, svängda fasader och ovanliga skepnader. Fortsätt runt och du kommer att hitta Kate Greenaways hus (nr 39) med klängande gavlar och balkonger i sann barnboksanda.
Kyrkogården är liten, men vild. Gräsmattan på kullarna mellan träd, buskar och gravar är en utmärkt plats för en picknick, för dem som vågar. Om du kommer hit när träden har löv, så finns det bara en plats där man har en vid utsikt över centrala London. Gräset är nött av alla som stått här. Vid mina tidigare besök fanns en bänk, men antagligen stod den för farligt romantiskt placerad, den här gången var den borta.
På andra sidan av den väg som går längsmed kyrkan ligger fler gravar. Till vänster om kyrkogårdsannexet leder backen Holly Walk uppåt . Ett par smala stigar till höger, strax efter kyrkogården, är faktiskt pyttesmå vägar som leder förbi en rad med små bostadshus.
Det är lätt att missa den lilla katolska kyrkan St Mary till höger, dess smala fasad är hopbyggd med husen på båda sidor. Den uppfördes 1816 av franska flyktingar.
Vid hörnet av Holly Berry Lane ligger huset där Hampsteads första polisstyrka hade sitt högkvarter på 1830-talet, och där Holly Walk slutar bodde Robert Louis Stevenson. Här tar vi till höger in på Mount Vernon och når strax en labyrintartad korsning där sluttningen är så brant att stigen måste sicksacka nedåt, precis som i Alperna.
Som en stadig ledfyr i virrvarret ser vi pubskylten till Holly Bush på andra sidan, en pittoresk bypub från 1796. Den har fått sitt namn från vanan att hänga ut en grön gren eller buske för att visa att man sålde vin och öl, vilket gav upphov till uttrycket a good wine needs no bush . Uppdatering: Förvandlad till en fin restaurang.
Det är något i atmosfären och skylight-ljuset som gör att jag tänker på svensk sekelskiftessommar när jag befinner mig i Holly Bush. Observera strecket på gatan utanför som visar hur långt man får gå med sitt glas för att inte de som bor i husen runtom ska bli för mycket störda. (Holly Bush är numera fashionabelt moderniserad.)
Styrkt vinglar jag vidare. När jag kommer ut från gränden med puben ser jag till höger de ståtliga grindarna till Fenton House, byggt 1693. Huset har vackert möblerade rum och en samling med sömnadsarbete från Europa och Kina samt en porslinssamling. Men deras stolthet är de gamla klaverinstrumenten, dubbelt intressant för musikstuderanden eftersom det är tillåtet att spela på dem (vill du göra det, så måste du skriva i förväg och anmäla ditt intresse).
Bortom Fenton House hittar vi Admiral’s Walk, uppkallad efter amiral Matthew Barton (1715-95). I slutet av den korta gatan ligger Admiral’s House med ett litet skeppsdäck på taket där amiralen avfyrade kanoner regelbundet för att skrämma bort eventuella fiender som nalkades London. Det måste ha varit här som P L Travers blev inspirerad till sin kanonskjutande amiral i Mary Poppins. I det mindre huset intill, Grove Lodge, bodde John Galsworthy, Forsytesagans författare.
Tillbaka till Hampstead Grove och i slutet av den kommer vi ut på en öppen, blåsig plats. Whitestone Pond, Londons högsta punkt, 133 m. Här möts bilvägar med livlig trafik från flera håll. På båda sidor om kullen kan vi nu för första gången se den berömda heden, Hampstead Heath. Som så ofta med engelska namn är det missvisande. Det är inte alls en hed, utan påminner mer om ett svenskt haglandskap, fast kulligare och vildare.
Strax bortom dammen, som alltid tycks vara tömd, står Jack Straw’s Castle, stort som ett slott, men med brädfodrad fasad, ombyggd på 60-talet. Man vet säkert att ett värdshus har stått på platsen sedan början av 1700-talet, men eftersom namnet kommer från en av ledarna för bondeupproret 1381, så det är troligt att det har funnits ett långt tidigare. Varma sommarkvällar kan man få vara med om morris dancing eller annan underhållning på den stora omgärdade gården.
Mitt utanför Jack Straw’s Castle är en Y-korsning. Vi ska vidare på den bortre armen. Spaniard’s Road. De som är trötta på att gå kan ta en buss två hållplatser till Spaniard’s Inn, den mest spännande puben i Hampstead-området. Det är alltid lika trevligt att komma till den här 1700-talspuben. På sommaren har man bord i en trädgård som inte står någon tysk biergarten efter; en kall vinterkväll är det skönt att värma sig vid de levande brasorna i de små rummen.
Missa inte rummet en trappa upp. Dess låga tak, fönsterluckorna, träpanelen och den öppna spisen är en tidsmaskin som förvandlar alla som stiger över tröskeln till karaktärer i en Dickensroman.
Mittemot puben, på andra sidan vägen, står en oansenlig sockerbitsformad stuga. Det är ett gammalt tullhus. Medeltidens vägsystem var dåligt underhållet och många klagade. Först 1663 blev det tillåtet enligt en ny lag att ta upp vägtullar. Inkomsterna användes till reparationer, som nu blev effektivare när ansvaret och kostnaden inte längre låg hos de olika byarna.
Man tyckte det var rättvist att de som använde vägarna också var de som fick betala för slitaget. Vad man inte hade räknat med var att även lokalbefolkningen måste betala för att driva sin boskap och varje gång de for fram och tillbaka. Uppretade bybor slog vid flera tillfällen sönder tullstugor och misshandlade väktarna.
Tidigt på 1700-talet var tusentals tullhus uppförda runt om i England. Det fanns exempel på vägar där man kunde få betala åtta gånger på 30 km. Bredden på hjulen bestämde avgiften. Ju smalare hjul, desto högre avgift. Resonemanget var att de smala skar ner mer i vägbeläggningen.
Nästan alla tullhus är borta, deras placering var av naturliga skäl alldeles intill vägen och i samband med breddning har de rivits. Hampsteadborna kämpar för att deras ska få stå kvar, trots att det egentligen inte har något större värde och trots att bilarna måste turas om att mötas i den lilla öppningen mellan tullhuset och puben. Fotgängare får slinka runt hörnet bäst de kan.
Om det vid det här laget inte är för sent på eftermiddagen, så rekommenderas ett besök vid Kenwood House på norra Hampstead-heden. Fortsätt Spaniards’s Road norrut (den byter namn till Hampstead Lane) och ta en mindre väg till höger.
Förutom de vackra rummen i Kenwood House (särskilt Robert Adams bibliotek) och den fina konstsamlingen är det roligt att se Bluff-bron över sjön (den är bara en utsågad träfasad, men den är vacker som en tavla) och det sällsynta badhuset. Samuel Johnsons trädgårdshus är flyttat hit 1968 från Streatham.
Vissa sommarkvällar har man konserter på sluttningen ned mot sjön. Om ni gör den här Hampstead-turen en konsertdag, så utgör den en strålande final på en av de bästa vandringar man kan göra i London.
Från Edinburgh till Istanbul 