Dag 79 – Belgien: Poperinge – Westvleteren.

https://i0.wp.com/upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/0/05/Poperinge_1914.jpg/450px-Poperinge_1914.jpg

Tolv kilometer väster om Ieper i västra Flandern ligger Poperinge. Under första världskriget, medan fronten låg stilla i Ieper, fungerade Poperinge som engelsmännens högkvarter. Tusentals soldater, kanoner, lastbilar, cyklar, ambulanser och hästar trängdes på de smala gatorna. Dubbeldäckarbussar från London fyllde ständigt på med nya soldater.

Staden blev helt engelsk med engelska dagstidningar, egg & chips, filmer, varieteer och bordeller. De som överlevde fyra dagar vid fronten fortsatte ytterligare två-tre dagars tjänst vid de bakre linjerna innan de kunde se fram emot två-fyra dagars vila i Poperinge. Då gällde sömn, tvål och vatten, mat och dryck samt kvinnor – i den ordningen.

https://i0.wp.com/www.webmatters.net/txtpat/images/2355.jpg

En sista påminnelse om kriget får vi i Poperinges stadshus där man restaurerat två dödsceller som användes för desertörer. Krigföringen bedrevs efter gammalmodiga metoder som inte var anpassad till de nya vapnen. Den meningslösa slakten gjorde att allt fler soldater deserterade, och till slut gjord hela förband uppror mot sina officerare. Sammanlagt mer än tusen soldater avrättades som straff av sina egna, och de utgör ändå bara 10% av alla de som dömdes till döden, de övriga domarna verkställdes aldrig. På gården utanför dödscellerna är en av avrättningspålarna rest till minne.

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/03/hopmuseumcourtyard.jpg

Vi hade kommit till Poperinge därför att staden är centrum för humleproduktion ända sedan 1400-talet. Det gamla våghuset (stadsschaal) där humlen fram till 1968 vägdes, sorterades, torkades och pressades har i dag förvandlats till ett museum – ett humlemuseum, det lär inte finnas så många i världen.

http://fotoalbum.seniorennet.be/incl/getimage2.php?imageid=1908104&albumid=32088&typeid=4

Ett av de mer rörande utställningsföremålen var en plukstuhl (en plockstol alltså), som tydligt visar att det inte var ett lätt jobb. Det billiga ölet som gavs till humleplockarna kallades för dödssvett.

http://lambikstoemper.files.wordpress.com/2012/03/watous-witbier.jpg

Vid museet samplade vi resans Öl 9: Watou’s Wit, ett koriandersmakande vitt öl och Öl 10: Hommelbier (7,5%) med särskilt mycket humlesmak, båda från familjebryggeriet Van Eecke i Watou väster om Poperinge.

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/03/poperingshommelbier3.jpg

Som det tredje elementet i öl, efter vatten och malt kommer humlen, som har en både aromatisk och konserverande funktion. Den tillhör Cannabis-familjen, och har i historien använts som lugnande medel, till och med balsamering (lugnare än så kan det inte bli).

Man kan tycka att med bara de tre ingredienserna vatten, malt och humle, så borde all öl smaka ungefär likadant, men variationerna verkar vara oändliga. På samma sätt som det finns olika typer av malt, så är humlets bidrag till helheten mycket skiftande: olika bitar av plantan kan användas, de kan torkas på olika sätt och de kan tillsättas vid olika stadier i processen, en eller flera gånger. Det som ger många av de engelska ölsorterna sin karaktäristiska “bittra” smak (och upphov till namnet “bitter”) är att humlet tillsatts på ett sent stadium, så att mycket av humlesmaken blir kvar i ölet.

Den belgiska humleodlingen är koncentrerad till västra Flandern, men den utgör bara 1% av världsproduktionen. I Bayern, Böhmen och Kent finns de riktigt stora odlingarna med export till andra ölproducerande länder. Plantorna finns i han- och honform, men det är bara tillåtet att odla honor i Flandern. Hur de förökar sig lyckades vi aldrig lista ut.

https://i0.wp.com/www.dagjeweg.nl/img/afb/1/d/8/r0-4b-300-225-5350-dagjeweg-poperinge-hopmuseum.jpg

Även de som har svårt att känna igen växter och träd bör klara av humle. De mycket höga växterna slingrar sig uppför ett nätverk av stolpar och vajrar som ser ut som en ekologisk variant av ett kommunikationssystem med yttre rymden.

Bortom humlefälten, norr om Poperinge, kom vi ut på den platta, tomma slätten med sol utan skugga så långt de plågade ögonen kunde se. Ödsligheten bröts av några låga klosterbyggnader skyddade från omvärlden av en mur. Mitt emot, på andra sidan vägen, låg kaféet In De Vrede i ett ihopsnickrat ruckel som påminde om något man har större chans att stöta på längs Route 66 i den amerikanska mellanvästern än i belgiska Flandern. Vi hade kommit till Vestvleteren, hemort för det minst kända trappistölet.

https://i1.wp.com/www.gentlemenofleisure.net/blog/wp-content/uploads/2009/09/IMG_1317.jpg

Trappistölen är ölvärldens kejsare. De tillverkas av munkar vid bara fem kloster i Belgien (Chimay, Orval, Rochefort, Westmalle och Westvleteren) och ett i Holland. Till skillnad från de andra trappistölen, så säljs Westvleteren bara från en lucka i klostermuren och i kaféet på andra sidan gatan. Vissa barer och affärer i andra delar av Belgien kan sälja ölet genom att de själva åker dit och handlar som privatpersoner.

Det tycks fungera lite olika vid de olika trappistklostren hur besökare är välkomna. I Westvleteren är det tillåtet att delta i andaktsstunden i kapellet, men resten av byggnaderna är strikt privata. Vi slank in samtidigt med några som var på väg till kapellet i tron att vi skulle kunna “gå vilse” när vi väl var inne, men hejdades av en munk som presenterade sig som den yngste munken i klostret (“om inte i klosterår”). Han var konstant vänligt leende och avvisande, trots våra enträgna böner att få se åtminstone bara en liten bit av interiören.

https://i1.wp.com/www.travelandbeer.com/wp-content/uploads/2010/12/westvleteren-trappist-beersfrombelgium.jpg

Vi fick nöja oss med att betrakta klostret från ett bord på kaféet med ett glas av Öl 11: Westvleteren 12 (10,5-11,5%). Flaskan är slank och svart, helt naken med bara en gul kapsyl på toppen. Klostret är från 1830-talet och munkarna började omedelbart göra öl. Man varken filtrerar eller centrifugerar ölet så jäst och proteiner blir kvar och bidrar till den komplexa smaken. Att styrkan varierar beror på att ny jäst tillsätts vid buteljeringen för att processen ska fortsätta, ett oskick tycker den svenska tullen som kräver exakthet för att kunna fastställa skattesats.

https://i1.wp.com/www.classiccitybrew.com/belgium05_wv_joris.jpg

Den som är van med den spritiga smaken i Elephant-öl (7,2%) blir förvånad över hur milt en Westvleteren 12 smakar. De andra varianterna heter Westvleteren 8 (8% och blå kapsyl) och 6 (6% och röd kapsyl). Vi drack dem för säkerhets skull lite senare i veckan, men för att inte krångla till det så bockar vi av dem redan nu som Öl 12 och Öl 13. Munkarna själva dricker ett ljusare öl på 4,5% med grön kapsyl.

Klostret har en telefonsvarare som berättar om ölproduktionen. De dagar tolvan är nybryggd bildas det långa bilköer utanför luckan i muren. Varje bil får köpa högst tio backar.

https://i1.wp.com/forum.touteslesbieres.fr/userimages/audi-westvleteren.jpeg

Annonser

Dag 79 – Belgien: Ieper.

http://theswisswatchblogdotcom.files.wordpress.com/2012/08/dsc_0485.jpg

Västerut. Vidare västerut. Efter vår första kväll i Belgien, på ölfestival i Oudenaarde, äntrade vi tåget och fortsatte längre in i Flandern. Vi ville förstå öl, inte bara drabbas av det.

Tre saker krävs för att det ska bli öl: vatten, malt, humle och jäst. Vatten finns överallt och det finns ingen anledning att göra någon större affär av det, men nästan varje lokalt bryggeri i Belgien vårdar sin egen brunn, vissa öl lär bara gå att tillverka på rätt sätt med ett visst vatten.

Korn är det sädeslag som är minst lämpat att baka bröd av, vilket är tur, för samtidigt är det den bästa grunden för öl. Vete används för flera ljusa sorter och det händer ibland att råg blir öl, till och med ris och majs, men det allra, allra mesta ölet kommer från korn.

Söder om Bryssel och öster om Antwerpen ligger de områden som producerar det inhemska kornet, men större delen importeras, från Frankrike, Tyskland, Danmark, Holland och England.

Det är bara de allra största bryggerierna som Stella, som gör sin egen malt. De andra får förlita sig på de dryga halvdussinet malterier som finns i Belgien. Processen är enkel, man lägger kornet i vatten och låter det börja gro. Sedan torkar man det. Den sörja som uppstår är malt, som kan användas antingen för öl eller whisky.

Färg och karaktär på malten styrs genom bland annat fuktighet och temperatur. Precis som med whisky, så finns det öl som görs på en enda malt, men de flesta kombinerar två-tre olika, och specialöl kan i sällsynta fall använda sig av ända upp till åtta.

Något malteri låg inte i vår väg, däremot ett humlemuseum, mitt i Belgiens humleintensivaste odlingsdistrikt i västra Flandern. Efter en timme på tåget nådde vi Ieper, en ort som man inte kan komma till utan att återvända till första världskriget.

https://i0.wp.com/farm1.staticflickr.com/159/367326954_148d2e344f.jpg

Ieper (Ypres) jämnades med marken under de fyra år som allierade och tyskar slogs om de strategiskt viktiga kullarna, den sista biten belgisk mark som var oerövrad. Några större förändringar av frontlinjerna ägde aldrig rum. Totalt 68 miljoner män inkallades under första världskriget. Av dem dog 9 miljoner, vilket är nästan lika många som Belgiens befolkning i dag. Kring Ieper dog eller “försvann” en halv miljon. De 170 begravningsplatserna i trakten vittnar med sina strikta rader av vita kors om vansinnet. Vid många av dem finns små minnesmuseer. Störst är Tyne Cot med 11 871 gravar.

http://www.robots.ox.ac.uk/~derek/Images/Ypres/lakenhalle.jpg

Hela den återuppbyggda staden är ett monument, men det är i det nya interaktiva museet In Flanders Fields i helt återuppbyggda Lakenhalle (ursprungligen från 1304) som första världskrigets vardagsliv tränger in genom besökarens alla sinnen med hjälp av senaste interaktiva museiteknologi.

https://i2.wp.com/www.euro-t-guide.com/See_Photo/Belgium/NW_Ypres/In_Flanders_Fields_Museum_2011_10.jpg

Den 21 oktober 1914 inleddes striderna kring Ieper. Tyskarna skickade otränade, unga  volontärer in i staden och på Langenmarkt dödades de i hundratals i vad som kom att kallas Studentenschlacht (studentslakten, egentligen ska det översättas studentslaget).

Fraterniseringen i ingen-mans-land under den första krigsjulen är ingen myt. Den ägde verkligen rum. På julaftonen ställde tyskarna upp små julgranar med tända ljus på skyddsvärnet och julsånger började ljuda från båda sidorna. Efter ett tag tog man de första försiktiga stegen upp ur skyttegravarna och möttes på slagfältet. Julhälsningar och julgåvor utbyttes: tobak, konserver, korv, tidningar. Freden höll i sig till slutet av annandagen, på vissa håll en bit in i januari. Det var inte alla frontavsnitt som deltog, på vissa håll fortsatte striderna som vanligt och ibland kunde det skilja på bara 200 meter.

Den 22 april 1915 användes för första gången gas i striderna. Den mest fruktade gasen, senapsgas (eller yperite efter Ypres) togs i bruk i juli 1917. I december 1915 inleddes det andra slaget om Ieper. Det upphörde i maj 1916 på grund av brist på ammunition och soldater.

Den tredje sammandrabbningen, slaget om Passendale, inleddes under andra halvan av juli. Efter 14 veckor var engelsmännen uppe i 300 000 stupade. Fler brittiska soldater dog här per kvadratmeter än någon annanstans i världen. Fronten flyttades fram bara 10 km.

Sommaren 1918 kom amerikanerna till undsättning och den 11 november var kriget över. Tyskarna hade förutom en enda dag 1914 aldrig satt sina fötter inne i själva Ieper.

Vi kom till Belgien för att dricka öl, men i Ieper kom vi av oss. Det gick inte att bara åka igenom och låtsas som ingenting. Väster om staden ligger Popperinge med ett humlemuseum och på slätten i norr, bortom krigskyrkogårdarna, står ett trappistkloster med ölbryggande munkar. Detta var den egentliga anledningen till att vi befann oss i Belgiens nordvästligaste del och därom handlar nästa avsnitt.