Det var järnvägen och de stora hotellen som erövrade den amerikanska västern i den andra omgången. Affärsmän, advokater, handelsresanden och andra som gav sig ut till de nya territorierna inrättade mer eller mindre permanenta kontor och bostäder i hotellen. Med den ständiga tillströmningen av folk österifrån var det hela tiden en brist på hus.
Européer förvånades över storleken på de amerikanska hotellen. Foajéer, sällskapsrum och matsalar var enorma och hade oftast betydligt större kapacitet än vad som behövdes för att ta hand om övernattande gäster. Många hotell förlorade på uthyrningen av rummen, men tog igen det genom att hotellets faciliteter utnyttjades av tillfälliga dagbesökare.
Barerna, matsalarna och spelrummen användes som mötesplatser för att göra upp affärer. Läsrummet med dagstidningar och affärsnytt var gratis för gästerna, men tillgängligt mot en liten avgift för andra.
De lyxiga pullmanvagnarna satte standarden. Det var ingen vits att resa lyxigt för att komma fram till ett medelmåttigt hotell. De första lyxhotellen i vilda västern byggdes på 1870-talet i San Francisco och vid Klippiga bergen.
Hotel Del Monte vid Monterey Bay uppfördes 1880 av Southern Pacific-järnvägen och blev omedelbart en succé och en förebild. De kunde erbjuda botanisk trädgård, labyrint, idrottsanläggning, havsbad och utflykter till de natursköna omgivningarna.
Den bostonbaserade resebyrån Raymond & Whitcomb imponerades av den starka responsen och gav sig själva in i hotellbranschen. Mitt bland apelsinlundarna i Pasadena uppförde de Raymond Hotel, en mastodont till hotell (1886) med egen järnvägsstation längs Los Angeles & San Gabriel-järnvägen. Under det första halvåret kom 35 000 gäster.
Mängden av immigranter och priskrig mellan konkurrerande järnvägsbolag ledde till en våldsam inflyttning till södra Kalifornien. Mellan 1887 och 1889 skapades 60 nya städer i området, 36 av dem i San Gabriel Valley.
Nya första klass hotell växte ständigt upp i Los Angeles, Santa Monica och Santa Barbara, men det mest spektakulära nybygget var Hotel del Coronado (1888) i närheten av San Diego. (Thomas Edison övervakade personligen den elektriska installationen.) Trakten hade länge varit isolerad på grund av frånvaron av järnväg, och när den slutligen kom 1885 bröt en vild mark- och spekulationsjakt ut.
Fem månader innan hotellet var klart bokade de första gästerna rum med vägledning av arkitektens ritningar. Det fanns plats för 1 000 gäster, men där var ändå en avspänd atmosfär. Den amerikanske författaren Henry James avsky för USA var välkänd, och han föredrog att bo i Europa. Men efter en vecka på Hotel del Coronado skrev han sina första berömmande ord om Amerika:
Södra Kalifornien har fullständigt bragt mig ur fattningen. …blommornas skönhet riktigt rasar med sin strålglans över landskapet… jag lever på apelsiner och oliver, färska direkt från träden, och jag ligger vaken på nätterna och lyssnar, medvetet, till den lugnande slagsidan från Stilla havet, vilket mitt fönster hänger över.
Under de första sju åren kom 350 000 gäster för att ta del av allt som hotellet hade att bjuda: inomhusspel, föredrag, teater, illustrerad information om investeringsmöjligheter i Kalifornien, dans, minstrelshower, undervisning i teckning, sång och musik. Utomhus kunde man bada, fiska, ro, segla, skjuta pil, spela tennis, jaga harar och fåglar eller spela polo.
Hotel del Coronado är i stort sett oförändrat idag. Det är det äldsta överlevande viktorianska storhotellet på västkusten och den största träbyggnaden i hela USA.
Från Edinburgh till Istanbul 