London, lördag 11 maj – Hampstead 2: En rundvandring

Hampstead Village är Londons trevligaste och mest omväxlande stadsdel. Nästan varje gata och gränd är en backe eller trappa. Atmosfären är den som man brukar hitta i en by på landet. Den berömda Hampstead Heath är den vildaste natur man kan hitta så här centralt.

Fler turister har börjat upptäcka Hampstead och en lördagseftermiddag påminner High Street med sina affärer, barer, kaféer, trottoarserveringar och antikvariat mer om Covent Garden—men bara lite. Det ytliga, bjärta och souverniriga hålls fortfarande tillbaka.

Dagtid på sommaren är bästa tid för den här promenaden, med tidig start. Men den kan också göras som en pubtur på kvällen om man inte tittar på så många hus.

Tunnelbanestationen vid Hampstead är den djupaste i London; en naturlig följd av att kullen som Hampstead ligger på är Londons högsta. Redan på tröskeln ut från biljetthallen kan du få svårt att välja väg: alla slingrar sig – uppåt eller neråt – och alla ser lika spännande ut. Min favoritpromenad går åt vänster och omedelbart åt vänster igen, ned för High Street.

Här är det genast frestande att komma av sig; att börja utforska antikvariat eller bli sittande på kafé. Det är kanske bäst att komma tillbaka till Hampstead en andra gång och ägna sig åt shopping – eller ta det i slutet av rundturen. Det är ingen god idé att lasta på sig bagage i början av en promenad.

Flask Walk – till vänster – och förlängningen –  Well Walk – påminner om att även Hampstead har varit en brunnsort. På 1700-talet upptäcktes en järnrik källa vid Well Walk och snart flockades det fina London för att smaka på vattnet och dansa i Pump och Assembly Rooms.

1850 gav någon ut ett litet häfte med namnet En mikroskopisk undersökning av det vatten som Londons innevånare förses med där det avslöjades att det fanns en hel del småkryp och läskigheter i det sunda vattnet. Intresset sinade genast.

Vi har nu promenerat i nästan tio minuter, så det kan vara skäl att titta in och vila benen en stund på den viktorianska pub som ligger vid Flask Walk innan vi återvänder till High Street, korsar gatan, och går igenom den lilla gränden Oriel Street till Heath Street, som vi också korsar, snett åt vänster.

Nu är vi framme vid Church Row, den elegantaste gatan i Hampstead, blott ett kvarter lång. Här, eller i närheten, har många stora berömdheter bott: Alexander Pope, John Gay, Jonathan Swift, Samuel Johnson, Joshua Reynolds, David Garrick, Mrs Siddons, HG Wells, Sigmund Freud (museum), RL Stevenson, Anna Pavlova (museum). DH Lawrence, JB Priestley, John Le Carré, Peter ÓToole, Shirley Hafey, Constable, Keats. (Den senare bodde vid Keats Grove där Keats Museum nu ligger).

Husen på den södra sidan av Church Row är från 1720, de på den norra är i olika stilar från olika tider. De som har tid bör gå nedför Frognal Way (till vänster före kyrkan) dels för att titta på baksidan av husen vid Church Row – de är mycket mer individuella från det här hållet – dels för att vandra runt kyrkogården på utsidan.

Husen längsefter omvägen är i många roliga stilar, svängda fasader och ovanliga skepnader. Fortsätt runt och du kommer att hitta Kate Greenaways hus (nr 39) med klängande gavlar och balkonger i sann barnboksanda.

Kyrkogården är liten, men vild. Gräsmattan på kullarna mellan träd, buskar och gravar är en utmärkt plats för en picknick, för dem som vågar. Om du kommer hit när träden har löv, så finns det bara en plats där man har en vid utsikt över centrala London. Gräset är nött av alla som stått här. Vid mina tidigare besök fanns en bänk, men antagligen stod den för farligt romantiskt placerad, den här gången var den borta.

På andra sidan av den väg som går längsmed kyrkan ligger fler gravar. Till vänster om kyrkogårdsannexet leder backen Holly Walk uppåt . Ett par smala stigar till höger, strax efter kyrkogården, är faktiskt pyttesmå vägar som leder förbi en rad med små bostadshus.

Det är lätt att missa den lilla katolska kyrkan St Mary till höger, dess smala fasad är hopbyggd med husen på båda sidor. Den uppfördes 1816 av franska flyktingar.

Vid hörnet av Holly Berry Lane ligger huset där Hampsteads första polisstyrka hade sitt högkvarter på 1830-talet, och där Holly Walk slutar bodde Robert Louis Stevenson. Här tar vi till höger in på Mount Vernon och når strax en labyrintartad korsning där sluttningen är så brant att stigen måste sicksacka nedåt, precis som i Alperna.

Som en stadig ledfyr i virrvarret ser vi pubskylten till Holly Bush på andra sidan, en pittoresk bypub från 1796. Den har fått sitt namn från vanan att hänga ut en grön gren eller buske för att visa att man sålde vin och öl, vilket gav upphov till uttrycket  a good wine needs no bush . Uppdatering: Förvandlad till en fin restaurang.

Det är något i atmosfären och skylight-ljuset som gör att jag tänker på svensk sekelskiftessommar när jag befinner mig i Holly Bush. Observera strecket på gatan utanför som visar hur långt man får gå med sitt glas för att inte de som bor i husen runtom ska bli för mycket störda. (Holly Bush är numera fashionabelt moderniserad.)

Styrkt vinglar jag vidare. När jag kommer ut från gränden med puben ser jag till höger de ståtliga grindarna till Fenton House, byggt 1693.  Huset har vackert möblerade rum och en samling med sömnadsarbete från Europa och Kina samt en porslinssamling. Men deras stolthet är de gamla klaverinstrumenten, dubbelt intressant för musikstuderanden eftersom det är tillåtet att spela på dem (vill du göra det, så måste du skriva i förväg och anmäla ditt intresse).

Bortom Fenton House hittar vi Admiral’s Walk, uppkallad efter amiral Matthew Barton (1715-95). I slutet av den korta gatan ligger Admiral’s House med ett litet skeppsdäck på taket där amiralen avfyrade kanoner regelbundet för att skrämma bort eventuella fiender som nalkades London. Det måste ha varit här som P L Travers blev inspirerad till sin kanonskjutande amiral i Mary Poppins. I det mindre huset intill, Grove Lodge, bodde John Galsworthy, Forsytesagans författare.

Tillbaka till Hampstead Grove och i slutet av den kommer vi ut på en öppen, blåsig plats. Whitestone Pond, Londons högsta punkt, 133 m. Här möts bilvägar med livlig trafik från flera håll. På båda sidor om kullen kan vi nu för första gången se den berömda heden, Hampstead Heath. Som så ofta med engelska namn är det missvisande. Det är inte alls en hed, utan påminner mer om ett svenskt haglandskap, fast kulligare och vildare.

Strax bortom dammen, som alltid tycks vara tömd, står Jack Straw’s Castle, stort som ett slott, men med brädfodrad fasad, ombyggd på 60-talet. Man vet säkert att ett värdshus har stått på platsen sedan början av 1700-talet, men eftersom namnet kommer från en av ledarna för bondeupproret 1381, så det är troligt att det har funnits ett långt tidigare. Varma sommarkvällar kan man få vara med om morris dancing eller annan underhållning på den stora omgärdade gården.

Mitt utanför Jack Straw’s Castle är en Y-korsning. Vi ska vidare på den bortre armen. Spaniard’s Road. De som är trötta på att gå kan ta en buss två hållplatser till Spaniard’s Inn, den mest spännande puben i Hampstead-området. Det är alltid lika trevligt att komma till den här 1700-talspuben. På sommaren har man bord i en trädgård som inte står någon tysk biergarten efter; en kall vinterkväll är det skönt att värma sig vid de levande brasorna i de små rummen.

Missa inte rummet en trappa upp. Dess låga tak, fönsterluckorna, träpanelen och den öppna spisen är en tidsmaskin som förvandlar alla som stiger över tröskeln till karaktärer i en Dickensroman.

Mittemot puben, på andra sidan vägen, står en oansenlig sockerbitsformad stuga. Det är ett gammalt tullhus. Medeltidens vägsystem var dåligt underhållet och många klagade. Först 1663 blev det tillåtet enligt en ny lag att ta upp vägtullar. Inkomsterna användes till reparationer, som nu blev effektivare när ansvaret och kostnaden inte längre låg hos de olika byarna.

Man tyckte det var rättvist att de som använde vägarna också var de som fick betala för slitaget. Vad man inte hade räknat med var att även lokalbefolkningen måste betala för att driva sin boskap och varje gång de for fram och tillbaka. Uppretade bybor slog vid flera tillfällen sönder tullstugor och misshandlade väktarna.

Tidigt på 1700-talet var tusentals tullhus uppförda runt om i England. Det fanns exempel på vägar där man kunde få betala åtta gånger på 30 km. Bredden på hjulen bestämde avgiften. Ju smalare hjul, desto högre avgift. Resonemanget var att de smala skar ner mer i vägbeläggningen.

Nästan alla tullhus är borta, deras placering var av naturliga skäl alldeles intill vägen och i samband med breddning har de rivits. Hampsteadborna kämpar för att deras ska få stå kvar, trots att det egentligen inte har något större värde och trots att bilarna måste turas om att mötas i den lilla öppningen mellan tullhuset och puben. Fotgängare får slinka runt hörnet bäst de kan.

Om det vid det här laget inte är för sent på eftermiddagen, så rekommenderas ett besök vid Kenwood House på norra Hampstead-heden. Fortsätt Spaniards’s Road norrut (den byter namn till Hampstead Lane) och ta en mindre väg till höger.

Förutom de vackra rummen i Kenwood House (särskilt Robert Adams bibliotek) och den fina konstsamlingen är det roligt att se Bluff-bron över sjön (den är bara en utsågad träfasad, men den är vacker som en tavla) och det sällsynta badhuset. Samuel Johnsons trädgårdshus är flyttat hit 1968 från Streatham.

Vissa sommarkvällar har man konserter på sluttningen ned mot sjön. Om ni gör den här Hampstead-turen en konsertdag, så utgör den en strålande final på en av de bästa vandringar man kan göra i London.

Lördag 11 maj – Hampstead 1: Hemma hos Freud.

Intill väggen i ett rum på nedre våningen i en förortsvilla vid den lummiga gatan Maresfield Gardens i stadsdelen Belsize Park i norra London står 1900-talets mest inflytelserika möbel: Sigmund Freuds analyssoffa.

Det sista året av sitt liv levde Freud i landsflykt. In i det längsta hade han vägrat lämna sin mottagning i Wien. Men när Österrike annekterades 1938 och hans familj började trakasseras packade de och reste till London. Sonen Ernst och hushållerskan Paula Fichtl byggde upp en miljö i den engelska villan som återskapade arbetsrummet i Wien. Mästaren behövde optimal arbetsro. Han led av muncancer, men fortsatte ändå sitt arbete och under det sista året skrev Freud två böcker samtidigt som han tog emot patienter.

I övervåningen finns Anna Freuds mottagningsrum. Sigmund och Marthas yngsta dotter föddes 1895 och gick tidigt i pappans fotspår. Han utbildade henne själv och hon gjorde pionjärinsatser inom barnpsykologin.

Anna var mycket intresserad av att väva och sticka och det senare brukade hon göra medan hon lyssnade på sina patienter. Man får anta att vävstolens smällande skulle ha haft en negativ inverkan på analysen, medan de stilla smattrandet från stickorna måste ha varit rogivande för de människor som låg på soffan.

Det skulle vara intressant att få veta vad Edgar Allan Poe har betytt för familjen Freud. Hans samlade verk står bland facklitteratur både i bokhyllan hos Anna på övervåningen och hos Sigmund på bottenvåningen.

Anna bodde kvar i huset och sålde det 1982, två år före sin död, till Sigmund Freud Archives, med en önskan om att det skulle bli ett museum. I juli 1986 öppnade det. Ständigt nya freudianer letar upp huset och står i begrundan framför soffan.

Men det finns ett par skäl för att även vanliga människor borde göra det. Dels för att få komma in i ett hus som har bebotts och som har kvar sin atmosfär; det är oändligt mycket mer givande än att besöka ett vanligt museum. Dels för att komma bort från de typiska turistattraktionerna och promenera på lummiga förortsgator.

Att gå på hembesök hos gamla avlidna kändisar kan lätt bli en vana. Här kommer några andra förslag:

* Sir John Soane’s Museum, 13 Lincoln’s Inn Fields; det märkligaste av alla ”hem” i London. Bakom den blygsamma fasaden döljer sig labyrinter av rum fulla av excentriska föremål.

* Dickens House, 48 Doughty Street.

* Keats House, Wentworth Place, Keats Grove, Hampstead.

* Fenton House, Hampstead Grove, Hampstead. Ett av de bästa 1600-talshusen i London. Det innehåller dessutom en samling gamla musikinstrument, som det, enligt donatorns instruktioner, är tillåtet för besökarna att spela på.

London söndag 5 maj – Stadsdelsliv

Att bo  i lägenhet är mest förknippat med resor till Medelhavet, men det är faktiskt ett alternativ i London också. Eftersom jag har gjort det vid ett par tillfällen, så tycker jag att jag blivit expert på området och vill därför gäma dela med mig av mina erfarenheter. Fördelarna kan de flesta räkna ut: det kan vara billigare än hotell; är man många i en familj är det är lättare att umgås än i ett hotell där rummen i värsta fall kan hamna på olika våningar; vill man inte gå ut en kväll kan man stanna hemma och laga mat och – man bestämmer själva man vill äta till frukost.

Det är förstås viktigt att ta reda på så mycket som möjligt om lägenheten i förväg – antal rum och hur stora de är, antal bäddar och vilka extra förmåner som ingår, till exempel tvättmaskin eller simbassäng. Några lägenheter kan hyras för kortare period än en vecka, men den normala minimilängden ligger på en eller två veckor. Andra kan kräva ända upp till tre månaders kontrakt.

Att bo i lägenhet innebär förstås att man i högre grad än på hotell kommer i kontakt med vardagslivet. Brittiska hantverkare måste ha humor. Hur ska man annars förklara vattenkranar som stängs av åt olika håll, badrumsavlopp som ligger så högt att inget vatten kan hitta dit och toalettspolningsspak som precis en enarmad bandit inte ger utdelning varje gång – men när man får jackpot, då! Det finns mycket att glädjas åt i engelska lägenheter.

Londons stadsdelar har, mer än någon annan stad, bevarat känslan av individuella byar. De olika områdenas karaktär är mycket skiftande, och när man bor i lägenhet är det omedelbara grannskapet av avgörande betydelse för hur man kommer att trivas. Den första erfarenheten av lägenhet i London gjorde jag vid den prominenta läkargatan Harley Street. Så långt ögat nådde bröts aldrig den enformiga raden av läkarmottagningar. Det kan förstås vara tryggt på ett sätt, men varje gång jag ville handla mat, så var jag tvungen att gå fem kvarter bort till Marylebone High Street, stadsdelen Marylebones lokala huvudgata. (Man kan räkna ut var de gamla byarnas centrum låg genom att leta efter High Street, t ex Kensington High Street, Hampstead High Street. Det finns närmare 200 High Streets i Stor-London.)

Regeln verkar vara, ju snobbigare område, desto färre affärer, restauranger och annat som gör livet värt att leva. I en cirkel runt Buckingham Palace ligger de tre mest fashionabla stadsdelama: Belgravia (ovan), Mayfair och St James’s. Bor man här har man antagligen betjänter som går och handlar maten.

De stadsdelar som turister mest kommer i kontakt med är:

* City (med banker och kontor) och Westminster (med regeringsbyggnader och hela den politiska apparaten) för sightseeing på dagen, men nästan inga människor bor här, så på kvällarna är det dött;

* Soho och Covent Garden för nöjeslivet. På den tiden frukt- och  grönsaksmarknaden låg vid Covent Garden var det ett ovårdat distrikt med rivningshus, lagerlokaler och stimulerande alternativ kultur. Tunnelbanestationen var inte ens öppen på söndagar. Nu har den ombyggda saluhallen och gatorna runt om ersatt Soho som det mest populära turistnöjet på kvällarna;

* Bayswater (ovan), Paddington, South Kensington och Bloomsbury för hotellen. Bayswater och Paddington har med sina många hotell för charterresor och billiga restauranger en obestämd atmosfär av medelhavssemester. Över Bloomsburys distingerade ”squares” och mellan institutionsbyggnaderna (London University och British Museum) blåser en intellektuell vind. Av de fyra hotellområdena har South Kensington den mest sympatiska atmosfären.

Fashionabla bostadskvarter i mindre skala och med affärer och restauranger finns i Chelsea och  Hampstead (ovan). Om man kan hitta en lägenhet här, så känner man sig snart som en londonbo. Hampstead, Londons högst belägna stadsdel, är mitt favoritområde, och det borde finnas med på turistens lista över viktigaste sevärdheter.

Islington har kallats för det nya Hampstead. Det är en korsning av Hampsteads flair och gamla Covent Gardens kreativa kulturliv. Här finns vatten, en fängelseskola, Gorbajovs viktigaste London-sevärdhet, vatten, gin och ännu mer vatten.

Notting Hill i London ligger väster om turistdistriktet Bayswater och gränsar på en punkt mot det nordvästra hörnet av Kensington Gardens, som den här delen av Hyde Park heter. Långt in på 1800-talet var området jordbruksland. De två viktigaste bondgårdarna hette Porto Bello (döpt efter amiral Vernons erövring 1739 av Porto Bello i Mexikanska bukten från spanjorerna) och Notting Barns. (Vad Notting Hill betyder är det ingen som vet, men 1356 stavades ordet Knottynghull.)

När bebyggelsen nådde hit i slutet av 1800-talet uppstod en kontrasternas blandning av fina hus och slum, något som fortfarande gäller i dag. Två företeelser har gjort området känt långt utanför de lokala kvarteren: loppmarknaden på Portobello Road varje lördag, och, sedan 1965 en karneval som vuxit från en liten improviserad gatufest till ett internationellt spektakel med mer en två miljoner besökare under tre dagar i augusti. Till detta kan man antagligen i fortsättningen lägga filmen med samma namn. Sedan den hade premiär har hyrorna gått upp i området, särskilt för huset med den blå dörren.

Marknaden går tillbaka till 1870-talet när zigenare kom för att handla med hästar och örter. Den växte med tiden, så att den i dag sträcker sig längsmed hela gatan, och den är lång. Det har varit en ständig strid mellan marknadsförsäljare, myndigheter och affärsägare.

George Orwell bodde vid Portobello Road 10 1927-28, hos fru Craig och hennes man. En gång blev de tre utlåsta och de gick hellre över en kilometer till släktingar för att låna en stege än att be grannarna om hjälp. Fru Craig menade: “Har vi bott här i fjorton år utan att prata med dem, så duger det inte att göra det nu, det finns en risk för att de kan bli familjära. Man kan inte vara nog försiktig i Notting Hill.”

Filmen Notting Hill använder sig av följande gator och plats i verklighetens Notting Hill: Portobello Road, Westbourne Park Road, Golborne Road, Lansdowne Road och Coronet Cinema. Inspelningen av Henry James-filmen ägde rum vid Kenwood House i norra delen av Hampstead Heath. Förutom de berömda hotell som namnges i filmen, så förekommer  också Nobu-restaurangen i Metropolitan Hotel och Zen Garden i Hemel Hotel (för bröllopsmottagningen).

En stadsdel med låg status  – åtminstone bland londonbor – är Earl’s Court. (Nu har jag helt bortsett från London söder om Themsen, man brukar göra det.) Här finns de billigaste hotellen och enkla, deprimerande  bed-sitters hyresrum med bara det nödvändigaste. Många utländska studenter bor i området, särskilt från Australien. Earl’s Court kallas för Kängurudalen.

Det var till denna miljö vi var på väg på söndagseftermiddagen, för här låg min andra lägenhetserfarenhet. Emperors Gate, blott ett tomburkskast från tunnelbanan, en viktig aspekt för den seriöse turisten. Långpromenader får man nog av ändå under en vecka i London.

Earl’s Court har inget sofistikerat nattliv det finns ingen anledning att åka hit på kvällen om man inte bor här, (inte på dagen heller, för den delen) men här ligger antagligen det största antalet kvällsöppna affärer i London. I ett snabbköp kan man få kompletta indiska rätter med sig i praktiska förpackningar. Ett par brödbutiker är öppna arton timmar per dygn.

Allt det här är förstås väldigt sympatiskt och praktiskt för en lägenhetsboende turist som inte vill ägna för mycket tid åt shopping, men ändå gärna vill ha färska croissant till frukosten, eller en liten matbit på väg hem en sen kväll. Att gatumiljön inte är den tjusigaste kring Earl’s Court vägs upp av det stimulerande, blandade internationella folklivet.