Dag 118 – Schweiz: Med Mark rakt ner till Leukerbad.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/2/2c/Leukerbad2.jpg/265px-Leukerbad2.jpg

Om det inte var för den nästan tusen meter lodräta klippväggen ovanför Leukerbad, så skulle Gemmipasset ha varit den perfekta transportvägen över berget till grannarna i kantonen på andra sidan. Vår långa vandring var snart över. Vi hade gått i nästan ständig uppförsbacke, men lutningen blev aldrig särskilt ansträngande. Själva passet på 2348 meters höjd är som en liten port i bergskedjan, men en port utan fortsättning på andra sidan. Eller som Mark Twain uttryckte det:

“Vi var omgivna av en förskräcklig ödslighet. Vi steg framåt till en sorts avstampsplats och konfronterades med en häpnadsväckande kontrast: vi tycktes se ned i ett förtrollat land. Två eller tre tusen fot under oss låg ett lysande grönt plan, med en vacker stad i dess mitt, och en silverglänsande ström ringlade genom markerna; den charmanta platsen var omgärdad på alla sidor av gigantiska stup beklädda med pinjer; och ovan pinjerna, ur det stilla fjärran, reste sig de snöklädda kupolerna och topparna i Monte Rosa-regionen.”

Twain borde ha skrivit Valais-alperna istället för Monte Rosa, som ligger långt borta vid den italienska gränsen. Om man vill se dessa alper i hela sin bredd,.från Zermatt till Mont Blanc, så måste man, enligt vår Baedeker från 1922, klättra i trekvart uppför Vordere Plattenhorn öster om passet, “en lätt klättring”.

Mellan 1737 och 1740 hjälptes Valais och Berne åt med att hugga ut en smal stig uppför bergsväggen. Det enda stället vi sätt något liknande är i Kalle Anka-filmer. Mark Twain var imponerad:

S gemmi

“Vi började vår nedfärd, nu, på den mest anmärkningsvärda väg jag någonsin sätt. Den vred sig i korkskruvskurvor längs med fasaden på det enorma stupet – en smal väg, med den solida klippväggen alltid vid den ena armbågen, och en perpendikulär intighet vid den andra. Vi mötte en ständig ström av guider, bärare, åsnor, bårar och turister som klättrade uppför denna branta och leriga stig, och det fanns inte mycket utrymme över när man tvingades möta en tolerabelt fet åsna. Jag tog alltid insidan, när jag såg eller hörde åsnan komma.”

Vår Baedeker varnade: “…att rida nedför Gemmiwand är opraktiskt … De brantare partierna skyddas av ett staket (ruttet på sina ställen).” Och så var det redan på Mark Twains tid. De skarpaste kurvorna hade förstärkts med murbruk som vittrat i regnet:

“En ung amerikansk flicka kom ridande på en åsna, och när den tog kurvan fick åsnans bakre fot allt löst murbruk och en stolpe att falla överbord; åsnan tog ett våldsamt språng inåt för att rädda sig, och lyckades i sin ansträngning, men flickan hon blev vit som snön på Mont Blanc för ett ögonblick.”

Twain citerar sin Baedeker: “Nedfarten med häst bör undvikas. 1861 föll en Comtesse d’Herlincourt från sin sadel över stupet och dödades ögonblickligen.”

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n15965/images/img_3983.jpg

Från linbanans gondol såg vi människor som klamrade sig fast på olika ställen av bergssidan. Rent teoretiskt tyckte vi att det skulle ha varit en intressant upplevelse att vandra nedför den unika stigen, men bara rent teoretiskt. Vid foten av berget finns en liten begravningsplats för fallna turister.

Dag 118 – Schweiz: Med Mark mot Gemmipasset.

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n15618/images/buehne/schloss_spiez_1_mini-5.jpg

Vi stod inför vårt schweiziska mandomsprov, alpvandring över ett pass. Alla som reser omkring och upptäcker Schweiz lockas förr eller senare till åtminstone korta vandringar på de välansade stigar som slingrar sig runt varje berg. Vi planerade med berått mod att korsa hela bergskedjan. Det fanns inga bussar eller tåg som kunde rädda oss om vi utmattade sjönk ihop halvvägs. Det fanns inga skydd att gömma sig under om vi överraskades av regn eller blåst. Vi var inte särskilt alputrustade, utan såg det som en vanlig promenad, fast mycket längre. Precis som med kanotpaddlingen i Themsen för några år sedan, så hade vi aldrig gjort något liknande innan. Då gick det bra.

Mark Twain kom till Europa för att vandra. Redan från början blev det ett skämt. På första sidan i A Tramp Abroad skriver han: Efter en kort vila i Hamburg förberedde vi oss på en lång promenad söderut i det milda vårvädret, men i sista stund ändrade vi programmet, av privata skäl, och tog expresståget. Och på det viset fortsatte det – tills han kom till Schweiz.

…min äventyrslusta hade tänkt ut ett formidabelt företag – ingenting mindre än en tripp från Interlaken via Gemmi och Visp, hela vägen till Zermatt, till fots! …och sedan gick vi till sängs efter att ha lagt fram vandringskläderna och placerat dem på sådant sätt att de omedelbart kunde ockuperas på morgonen. Emellertid, när vi kom ner till frukost vid åttatiden såg det så mycket ut att börja regna att jag hyrde en tvåhästars gigg för den första tredjedelen av resan.

Vi tog tåget ut ur Interlaken (567 m) kl. 8.54 (tab 310) längsmed Thunsjön och kom efter exakt tjugo minuter till Spiez (628 m). Mark Twain gav sig iväg den 23:e augusti tillsammans med sin vän Twichell. Resten av familjen åkte direkt till Ouchy vid Lac Léman (Genève-sjön) där man återsågs den 31:a augusti. Vi hade två dagar på oss för samma färdväg. I två eller tre timmar lunkade vi längs den plana väg som kantar den vackra Thunsjön, med en dim- och drömlik bild av regndigra vidder och hela tiden spöklika alpina former framför oss, höljda i en dämpande dimma.

kandersteg up to sonenbuhel

Fyra minuter senare satt vi på ett nytt tåg (tab 301), på väg in i en ny dalgång. Spåret slog knut på sig själv några gånger så att tåget kunde komma upp. Det här var på huvudlinjen mot Italien och kugghjulssträckor var inte att tänka på. I Kandersteg (1176 m) steg vi av kl. 9.26, medan tåget fortsatte in i den långa tunnel som förde det till andra sidan på 20 minuter. För oss skulle det ta betydligt längre tid.

De enda två sätten att komma vidare från Kandersteg är med tåget eller fötterna, egna eller något djurs. Twain övernattade i här, men vi bytte till en buss som tog oss till linbanan (tab 2412) som tog oss upp till Sunnbüel (1936 m). Tre byten mellan tre olika typer av fordon och med en sammanlagd väntetid på mindre än tio minuter. Det säger något om den perfekta ordning man har i Schweiz.

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n26384/images/buehne/restaurant.jpg

Vi inledde vandringen med att vila och att äta en andra frukost, utifall vi inte skulle få någon mat på en tid. Vi köpte med oss lite färdkost också, från den restaurang som finns vid linbanans övre station. Alla linbanor i Schweiz tycks vara ihopkopplade med någon form av förtäring.

https://i0.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/38251585.jpg

Vandringen började på en normal stig i lagom kuperad terräng. Den kantades till och med av några träd. Om man bortsåg från de 3000 meter höga bergen på vardera sidan så kunde det till och med ha varit i Slottsskogen. Att det här en gång i tiden var huvudvägen mellan kantonerna Bern och Valais var svårt att föreställa sig, men innan tunnlar, tåg och bilar fanns var det djur som användes för transporter, och det gällde att hitta en väg där de kunde ta sig fram.

Det fanns ett problem med Gemmi-passet. Från vårt håll sluttade dalen långsamt uppåt,  men på andra sidan stupade berget lodrätt ned. Innan man lyckades lösa det problemet i början på 1700-talet var det omöjligt att använda passet som en kommunikationsled. Hur det gick till ska vi berätta när vi kommer dit.

Härifrån rörde vi oss framåt genom en stormsvept sorglig ödslighet. Runtomkring oss reste sig gigantiska massor med  klippsprång och vallar av dystra stenar, utan en tillstymmelse till plantor eller träd eller blommor någonstans.

Efter 90 minuter kände vi några regnstänk och befarade att få plaska fram i våta kläder resten av vägen. Vi hade inga paraplyer med oss eftersom vi upplevde det som ett stilbrott med uppfällda paraplyer på fjällvandring. Men stänken var allt som kom, kanske var det en fågel, och vi stapplade vidare uppför en brant och lång backe.

https://i0.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/12839640.jpg

På andra sidan krönet tittade vi ned i en liten gryta med en sjö – och ett hus. Vi hade nått fram till Berghotell Schwarenbach på 2061 meters höjd. Restaurangen var öppen. På deras pappersduk kunde vi läsa att detta var ett av  Schweiz’ äldsta berggästhus och att det byggdes 1742 för att fungera som tullhus. Lenin och Picasso hade en gång i tiden tittat in. Andra författare än Mark Twain hade också kommit vägen förbi, Alexandre Dumas (Impressions de voyages) och Guy de Maupassant (L’Auberge).

Vi stannade för en tolvis vid ett kraftigt byggt litet värdshus som hette Schwarenbach. Det ligger på en enslig plats bland topparna där det insveps av molnen, regnas på, snöas på, bombaderas och förföljs av stormar nästan varje dag i sitt liv. Det var den enda bebyggelsen i hela Gemmi-passet.

https://i0.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/20247736.jpg

Vi hade fortfarande två timmar kvar till passet. Nu blev det brantare och snöigare. Man hade varnat oss för att snön kunde ligga kvar på den högsta sträckan. En stor sjö dök upp, Daubensee, den högst belägna (2206 m) naturliga sjön i Berns Oberland. Isen ligger på den större delen av året och på den vänstra stranden dit solens strålar inte hittar alla dagens timmar låg drivorna kvar. Det var bara att traska på. Att vända nu var inte att tänka på när bara en backe återstod till öppningen i bergskedjan framför oss, Gemmipasset (2322 m).

Själva passet var snöfritt, och vi sprang nästan fram den sista biten, stannade och stirrade nedför en lodrätt bergvägg mot Leukerbad. Nu gällde det bara att ta sig dit ner.

https://i0.wp.com/steverabone.com/more%20swiss%20walks/gemmip3.jpg