London, söndag 12 maj – Husets hemligheter – en högst historisk husvandring.


Elva människor stod på kvällen på en trottoar och tittade nyfiket, och kanske en aning avvaktande, mot en husfasad på andra sidan. Resten av gatan låg tom. För till den här delen av London kommer bara de med ärenden, eller de som går fel.

De slutna luckorna och fördragna gardinerna i femvåningshuset släppte inte igenom några hemligheter. Ingen av oss tänkte på att höja blicken och granska de övre fönsterraderna. Hade någon gjort det, skulle det svaga ljus som nådde upp till den översta våningen, kanske ha gjort det möjligt att skönja silhuetten av en gumma och en katt. Och kanske skulle betraktaren ha börjat undra om hon var verklig, eller bara målad. Och funderingarna kring vad som väntade och om det här var så klokt egentligen skulle sprida en oro.

Så det var kanske lika bra att våra ögon var vända mot den stängda porten. Klockan halv åtta skulle den öppnas för att släppa in oss. Ovanför lyste en gaslampa och på marken framför låg halm utspridd.

Hur de andra i sällskapet hade hört talas om det här vet jag inte – antagligen ryktesvägen – för om detta evenemang står det inte att läsa om i någon av Londons programtidningar.

Att jag var där, på en liten sidogata norr om Liverpool Street Station, berodde på några rader i boken ”Secret Britain”:

”Men det är vid 18 Folgate Street som den största belöningen finns för den som söker ett annat London. Detta är det enda huset i London som bebos som om det vore ett tidigare sekel. Belysningen kommer ifrån levande ljus och utanför dörren flämtar en gaslykta.”

Turistbyrån kunde inte berätta något mer om stället, ingen av deras personal hade varit där, men ägaren var tydligen en excentrisk amerikan, och ett besök en annorlunda upplevelse. För £25 måste det vara en upplevelse, hur har man annars mage att ta så mycket betalt bara för att visa sitt hus.

Till slut öppnades dörren, och en man med en ljusstake i handen klev ut på trappan. Han bjöd oss att komma in. Porten slog igen bakom den siste.

Den smala hallpassagen lystes upp av stearinljus placerade på golvet. Vi hann få en vag uppfattning om svarta träpaneler, en stängd dörr och en brant trappa, innan mannen utan närmare kommentarer förde oss ner i – källaren.

Och då menar jag verkligen källaren, ett grottliknande jordrum med några utplacerade pallar som vi ombads att sätta oss på. I ett hörn skymtade i ljusstakens sken en utgrävning – eller en grav.

I hukande ställning presenterade Mr Sever sig, och försökte förklara vad som väntade oss under de närmaste timmarna; en resa i tid och rum – via röster, syner och lukter skulle husets historia passera igenom oss. För att bli mottagliga var det viktigt att vi lämnade nutiden. Och med de orden tog han ljuset med sig och försvann. Där satt vi i kolmörket, i källaren, i ett hus, i Londons East End, Jack the Rippers favoritkvartér.

Tiden gick, eller stod den still. Till slut kom en röst ut ur svärtan. Den berättade om religionsförföljelser i Frankrike och hur hugenoter tvingades fly till England. Vävarfamiljerna slog sig ned i trakten och grunden till vårt hus lades. Små strålkastare tändes och visade krukskärvor i gropen och bitar av byggnadens fundament.

Än så länge kunde man lura sig och tro att man var med om en traditionell Son & Lumiere-show, om det inte var för att rösten rabblade upp en mängd historiska fakta i en opraktiskt hög hastighet.

Så småningom kom Mr Severs tillbaka och berättade att gästerna hade anlänt och börjat med middagen, och faktiskt kunde vi höra ljudet av porslinsklirr och dämpat sorl från våningen ovanför. Vi var tvungna att vänta tills de dragit sig tillbaka till rökrum respektive salong innan vi kunde gå upp.


Och så fördes vi in i köket. Efter den karga jordkällaren välkomnades vi av värmen från en flammande brasa i den stora öppna spisen. Varje utrymme, hyllor, bänkar, bord, var belamrade med föremål. Till och med Strindberg skulle ha tvekat inför uppgiften att beskriva rummet.

Vår värd började genast förevisa alltsammans i ett rasande tempo, slet fram en gammal bok, slog upp en sida och visade en bild som föreställde samma saker som vi såg i verkligheten i rummet. Plötsligt dunkade han en svart katt mot bordsskivan och sträckte den upp mot taket. Var den levande?

På det här sättet fortsatte det, rum för rum, våning för våning, decennium för decennium, i verkligheten tog det tre och en halv timme. Husets historia sköljde över oss från källare till tak. När vi kom upp i det tillbyggda vindsrummet hade vi nått fram till Industrialismen. Bristen på bostäder när folk kom in från landsbygden gjorde att arbetare härbärgerades högst upp under takåsarna i månget rikemanshus.

Till slut vakade vi in det nya seklet – 1900-talet – tillsammans med husets siste invånare – en gammal skolfröken och hennes katt – i the Punch Room på bottenvåningen. Liksom i de andra rummen fann vi omedelbara spår av användning, matrester och halvfyllda vinglas, en glödande cigarettstump. I trädgården på baksidan strök polisens sökljus i letadet efter Jack the Ripper och från gatan trängde ljudet av en passerande hästdragen droska. Klockorna ringde för drottning Victorias begravning.

Det tar olika lång tid för olika deltagare innan de börjar förstå vad det går ut på. De oförberedda turisterna är trögast, de som väntar sig en traditionell genomgång av ett hus. Men alla nås av en framväxande insikt om att de är utsatta för en sorts utmattningshypnos. Det är inte meningen att vi ska förstå allt, analysera det, uppfatta det. Vi bombarderas under hela husbesöket av konstant anti-information. Till slut bryts vi ner och bara är.