Dag 82 – Belgien: Namur – Félicien Rops.

https://i1.wp.com/upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/a/a0/F%C3%A9licien_Rops_-_La_tentation_de_Saint_Antoine.jpg

Till att börja med var han inte alls välkommen tillbaka till sin hemstad. Han var liksom inte riktigt rumsren. En satiriker går gärna över gränsen för det som passar sig, särskilt när det handlar om sex och religion.

Félicien Rops (1833-1898) föddes i Namur i Belgien, men tillbringade större delen av sitt liv i Paris. Han var kanske den första surrealisten och många av hans teman anknyter till flera idéer inom senare tiders sexualpsykologi.

När greve Ferdinand Visar de Bocarmé donerade sin Rops-samling till Namur för drygt 30 år sedan visste man först inte riktigt hur man skulle hantera den. 1987 öppnades Musée Félicien Rops i en 1700-talsbyggnad i centrala Namur. Rops födelsehus ligger i närheten, på rue du Président.

https://i1.wp.com/www.nalair.fr/wp-content/uploads/2011/05/Accueil-du-mus%C3%A9e.jpg

Senare förvärv har lett till att museet nu äger 1000 verk, men bara en fjärdedel av dem är utställda. Under våren 1999 invigde man en utbyggnad, som ska göra det lättare att få rum med alla aktiviteter.
Félicien Rops är i dag accepterad och populär, men det finns hörn av museet som man undviker att visa för barn, och det händer då och då att en och annan amerikan lämnar utställningen i upprört tillstånd.

För de som bara känner till Rops från översikter av den erotiska konstens historia kommer hans mångsidighet som en överraskning. Han gjorde satirer över samtidens politiska och sociala liv, men även traditionella oljemålningar av landskap och människor utan ironiska baktankar.

Det började redan i skolan när  lärarna blev utsatta för Féliciens satiriska teckningar. Och fortsatte vid universitetet i Bryssel när han i stället för att studera juridik och filosofi tog sitt fadersarv och startade tidskriften Uylenspiegel. Under sitt eget namn eller pseudonymerna Vriel och Nemrod utförde han litografier som kommenterade dagens politik, moral och seder.

Den 28 juni 1857 gifte han sig med Charlotte Polet de Faveaux och flyttade tillbaka till Namur, där de snabbt fick en son (Paul) och en dotter (Juliette, som dog när hon var sex). Rops angrepp på borgerligheten, “den mest intensiva, dåraktiga och grymma av alla sociala klasser på 1800-talet”, fortsatte med titlar som “Ordning härskar i Warszawa”, “Dödsstraffet”,Bland trappistmunkar” och “Waterloo-medaljen”. Den senare ledde till att han blev utmanad på duell.

Men Paris lockade med sitt hektiska konstliv. Mellan 1864 och 1871 illustrerade han inte mindre än 34 böcker, bland andra Les Epaves, en samling poem av Baudelaire ifrån Les Fleurs du mal. Han blev en av de bäst betalda illustratörerna och på 1880-talet vände sig tidens ledande författare till honom: Stéphane Mallarmé, Paul Verlaine och Joséphin Péladan.

1869 förälskade sig Rops i två unga modeskapare, systrarna Léontine och Aurélie Duluc. De flyttade ihop 1874 och Léontine födde honom en dotter (Claire) medan Aurélie fick en son (Jacques, som bara levde några dagar).

https://i0.wp.com/www.artinthepicture.com/artists/Felicien_Rops/cythera.jpeg

Det var i slutet på 1870-talet som Rops lätt igenkännbara kvinna började dyka upp i hans verk. Han påbörjade en serie med 114 teckningar för en parisisk samlare, “Ett hundra lättsinniga sketcher utan anspråk på att glädja den hederlige medborgaren”. Tonen i “St Antons frestelse” (överst) och “Pornokrater” blev skarpare för att nå sitt fulla ursinne i serien “Satanisterna” (1882). “Helvetet är sexuellt … Helvetet börjar sin pina inuti själva kroppen. Döden finns i livet, den är exstasen pris. Kvinnan, det villiga offret, har själv valt sitt öde.”

http://fabelachtigewezens.files.wordpress.com/2010/12/les-sataniques-de-lijdensweg-1882-felicien-rops-1833-18981.jpg

Rops reste en hel del, till Monte Carlo, Sverige (“absolut häpnadsväckande… fantastiskt storslagen och ofantligt”), Spanien, Nord-Afrika, och till USA följde han systrarna på en modeturné. När han fyllde 50 köpte han en förfallen stuga i Corbeil 30 km söder om Paris. Stugan hade ett motto sedan tidigare, Rien a demy! (Inga halvmesyrer), som han tog som sitt eget när han där i den lantliga friden fortsatte att arbeta under de sista tio åren av sitt liv.

Klockan elva på kvällen den 23 augusti 1898 dog han omgiven av Léontine och Aurélie och dottern Claire.

Annonser