Dag 139 – Italien: Bolognas filmfestival.

En kväll i slutet av juni satt jag på Piazza Maggiore och väntade på att filmen skulle börja. Bakom mig var torget fyllt med rad efter rad av stolar. Längst bak stod en gammal buss med projektorerna.

Det fanns förväntan i luften och spänning. För åskmuller hördes bortåt toscanabergen. Folk strömmade in på piazzan, från hela världen. Det var öppningskväll av den årliga Il cinema ritrovato, en festival ägnad helt åt restaurerad och nyupptäckt film.

Orchestra Regionale dell’Emilia-Romagna Arturo Toscanini tog plats på scenen under duken följd av Coro del Teatro Comunale di Bologna. Projecto Lumière var under några år ett EU-projekt för att rädda det europeiska filmarvet och nu skulle vi se projektets stoltaste resultat – Murnaus Faust från 1926 med Gösta Ekman (Faust), Emil Jannings (Mefisto) och Camilla Horn (Gretchen).

Att restaurera en stumfilm innebär att jämföra olika versioner bevarade i olika skick i världens filmarkiv. Det innebär att försöka upptäcka regissörens ursprungliga intentioner, att sålla bort senare tiders omredigeringar eller nationella anpassningar, att återställa de ursprungliga mellantexterna och originalfärgerna.

Filmoteca Española ledde arbetet med Faust ihop med Deutsche Institut für Filmkunde i Wiesbaden och Det danske filmmuseum i Köpenhamn och med hjälp från Bundesarchiv Filmarchiv i Berlin och amerikanska Turner Entertainment (som äger den amerikanskt anpassade versionen).

Årliga festivaler som Il cinema ritrovato och den mest kända, Il giornate del cinema muto i Pordenone (norr om Venedig), gör att det tidigare lite uppmärksammade arbetet i filmarkiven nu har fått ett skyltfönster mot omvärlden där filmerna kan visas upp i sin ursprungliga spektakulära skönhet. Skarpa färgkopior utan rispor projicerade med rätt hastighet och med levande musik är inte vad de allra flesta förknippar med stumfilm.

Det är inte bara stumfilmer som behöver restaureras.

Egentligen är det knappt någon skillnad mellan stumfilm och ljudfilm. Den enda jag kan komma på är att vi kan höra vad skådespelarna säger i en ljudfilm, men om en film blir för pratig, så uppfattas det ofta som något negativt. Man förväntar sig av en bra film att den inte ska använda dialog på bekostnad av bildberättandet. De sekvenser där vi inte ser läppsynkrona bilder (”talking heads” som televisonstermen så träffande är) skiljer sig bara på ett sätt från stumfilm, vid en ljudfilmsvisning är musiken inspelad och återgiven via ljudsystemet, vid en stumfilmsvisning hör vi den live. Vad skulle ge det starkaste intrycket: att se Stjärnornas krig i Dolby Stereo eller med en riktig symfoniorkester i salongen?

Även musikvideor är till största delen små stumfilmer. Med undantag av de bilder där vi ser musikerna spela och sjunga i bild, så är förutsättningarna identiska med stumfilm, men de rörliga bilderna är ackompanjerade av burkad musik istället för levande.

För någon som inte upplevt filmvisning med levande musik är det omöjligt att föreställa sig den effekt den har på upplevelsen. Påståendet kan tyckas affekterat, men det finns inget alternativ som kan låta en ana vad som väntar. Att se en stumfilm på video eller i TV eller på duk med musiken förinspelad och uppspelad i högtalare är ett blekt alternativ. Redan ett ensamt levande piano förhöjer filmvisningen och lägger till ett märkligt stimulerande element av spänning mellan den projicerade bilden och den levande musikern.

Dag 95 – Tyskland: Fausts födelseby.

Varje gång jag berättade att jag skulle åka till Fausts födelseby, så möttes jag av den frågande invändningen:

– Men var inte han en figur i en pjäs!?

Folk skriver brev till jultomten och letar längsmed Baker Street i London efter nr 221B, så varför skulle inte någon besöka världens mest kända djävulsdyrkares påstådda hemby.

Men det fanns verkligen en Faust före Faust och då menar jag inte Marlowes. Legendbildningarna började 1540, samma troliga år som Johann Faust dog, en troligen onaturlig död. Omkring 60 år tidigare hade han fötts i den lilla byn Knittlingen, öster om Karlsruhe. Efter besöket på den judiska begravningsplatsen i Worms och Frankensteins slott i närheten av Darmstadt, båda ligger lite längre norrut i Rhen-dalen, så verkade det naturligt att avsluta med Faust.

Flera tågbyten, och det sista tågets avlägset belägna avgångsplattform i Karlsruhe, demonstrerade tydligt att jag var på väg ut till den riktiga landsbygden. Bretten är en trevlig liten marknadsstad, mycket lämplig som bas för utflykter i trakten. Och det är inte bara Faust-fantaster som har anledning att botanisera bland de lokala sevärdheterna, i Maulbronn ligger det största, äldsta (1147) och bäst bevarade klostret (cistesienskt) norr om Alperna, och i Bruchsal, ungefär lika långt (15-20 minuter med bil) åt andra hållet, finns ett vackert slott (Balthasar Neumann m fl, 1722) med en mycket imponerande samling av mekaniska musikinstrument, och i själva Bretten kan man besöka en minnesbyggnad, uppförd 1897 på platsen där Philipp Melanchton (1497-1560), Luthers kompis (de är begravda bredvid varandra i Wittenberg), bodde.

Men det var Faust som ledde mig hit. Tanken på evigt liv har fascinerat människor i alla tider och den tar sig olika uttryck: liv efter döden bortom graven eller konstgjort liv i döda kroppsdelar eller liv genom pakt med djävulen. I slutet av den korta bygatan står Knittlingens två viktigaste byggnader – kyrkan och Faustmuseet.

Museet är nytt, det öppnade 1980, och som sevärdhet betraktat är det väl inte så märkvärdigt. De flesta av utställningsföremålen tycks vara fotokopior och fotografier på böcker och föremål som bevaras på annat håll.

Den geniune Faust-fantasten uppskattar att allt samlats på ett ställe, och den tyska noggrannheten garanterar att presentationen är mycket välorganiserad med olika rum för legendens Faust, den historiske Faust, Goethes Faust, Marlowes Faust, Heines Faust, Faust i musiken, Faust på teatern, kuriosa om Faust – det finns hela 21 avdelningar.

Det tidigaste dokumentet som omnämner Faust var en missiv från abboten Trithemius till matematikern Virdung i Heidelberg, skrivet 20 augusti 1507. Faust var duktig i skolan, bäst i klassen i teologi när han tog sin examen i Heidelberg 1509. Men han var en orolig själ, ständigt på vandring, ibland ofrivilligt, som när han drevs bort på grund av sodomi eller svartkonster.

Legenderna placerar honom på många fler platser än vad han hann med, men i Bad Kreuznach finns en vinstuga tillägnad Faust och i Prag står fortfarande Fausts hus på Karlovo namesti och minner om de beryktade spektakulära kemiska experiment som en gång ägde rum där. När han befann sig i Prag hade han redan gjort sin pakt med djävulen, och Mephistopheles, som han alltid refererade till som ”min svåger”, manade honom till Krakow för vidare studier i ockultism.

Tillbaka i Tyskland finner vi honom i Erfurt där hans undervisning om de grekiska hjältarna var så livlig att den framkallade syner och drev studenter till panik, en pedagogik långt före sin tid. Man var övertygad om att han kunde spana in i tid och rum och hans mottagning var knökad med bönder och adelsmän som vill veta sin destination. Hans visitkort beskrev honom som ”fons necromanticorum (andebesvärjare), astrologus, magus secundus”.

Fler och fler städer förvisade Faust, men klostret i Maulbronn utgjorde för en tid en fristad. De trettiofem omkringliggande byggnaderna, lada, stall, smedja, kornbod, gästhärbärge och så vidare., är väl bevarade och ger en unik bild av medeltidens totala klostermiljö. Skolan, som växte fram efter reformationen och som sett elever som Hölderlin och Hesse, är fortfarande aktiv och ockuperar övervåningen kring klostergången.

På baksidan, väl avskilt från de andra byggnaderna, står Fausts torn. Här försökte han framställa guld i sitt alkemikök. Tyvärr är det inte möjligt att gå upp i tornet.

Faust dog på värdshuset Löwe i Staufen-im-Breisgau. Värden hittade honom på golvet i hans rum. Nacken var bruten och ansiktet förvridet. 45 år senare ställdes den första Faust-biografien ut på bokmässan i Frankfurt (ja, det fanns tydligen en bokmässa redan på den tiden).

Några steg från museet i Knittlingen står en låg vit tvåvåningsbyggnad. En skylt anger: ”Geburtshaus von Doktor Faust”. Det är ett privathus, så det var med en viss tvekan som vi knackade på. Damen som öppnade, tog vänligt emot oss och förde oss upp för trappan. På den övre hallens vägg hänger en träskåp med form av ett hexagram. Trianglar representerar de fyra elementen och bokstäver arrangerade i cirkelform utgör det hebreiska ordet ELOHIM.

En tidigare husägare hittade skåpet i en skräphög i en gammal lada. Om det verkligen tillhört Faust går inte avgöra, men den ovanliga formen och de magiska associationerna gjorde Faust mer levande än alla andra minnesmärken. Hur vågade den gamla damen ha ett sådant laddat föremål på sin vägg? Var hon aningslös, eller – tänk, tänk om hon kände skåpets hemligheter och förde traditionen vidare. (Familjen skänkte senare skåpet till museet. Se bilden ovan.)