Dag 139 – Italien: Bolognas filmfestival.

En kväll i slutet av juni satt jag på Piazza Maggiore och väntade på att filmen skulle börja. Bakom mig var torget fyllt med rad efter rad av stolar. Längst bak stod en gammal buss med projektorerna.

Det fanns förväntan i luften och spänning. För åskmuller hördes bortåt toscanabergen. Folk strömmade in på piazzan, från hela världen. Det var öppningskväll av den årliga Il cinema ritrovato, en festival ägnad helt åt restaurerad och nyupptäckt film.

Orchestra Regionale dell’Emilia-Romagna Arturo Toscanini tog plats på scenen under duken följd av Coro del Teatro Comunale di Bologna. Projecto Lumière var under några år ett EU-projekt för att rädda det europeiska filmarvet och nu skulle vi se projektets stoltaste resultat – Murnaus Faust från 1926 med Gösta Ekman (Faust), Emil Jannings (Mefisto) och Camilla Horn (Gretchen).

Att restaurera en stumfilm innebär att jämföra olika versioner bevarade i olika skick i världens filmarkiv. Det innebär att försöka upptäcka regissörens ursprungliga intentioner, att sålla bort senare tiders omredigeringar eller nationella anpassningar, att återställa de ursprungliga mellantexterna och originalfärgerna.

Filmoteca Española ledde arbetet med Faust ihop med Deutsche Institut für Filmkunde i Wiesbaden och Det danske filmmuseum i Köpenhamn och med hjälp från Bundesarchiv Filmarchiv i Berlin och amerikanska Turner Entertainment (som äger den amerikanskt anpassade versionen).

Årliga festivaler som Il cinema ritrovato och den mest kända, Il giornate del cinema muto i Pordenone (norr om Venedig), gör att det tidigare lite uppmärksammade arbetet i filmarkiven nu har fått ett skyltfönster mot omvärlden där filmerna kan visas upp i sin ursprungliga spektakulära skönhet. Skarpa färgkopior utan rispor projicerade med rätt hastighet och med levande musik är inte vad de allra flesta förknippar med stumfilm.

Det är inte bara stumfilmer som behöver restaureras.

Egentligen är det knappt någon skillnad mellan stumfilm och ljudfilm. Den enda jag kan komma på är att vi kan höra vad skådespelarna säger i en ljudfilm, men om en film blir för pratig, så uppfattas det ofta som något negativt. Man förväntar sig av en bra film att den inte ska använda dialog på bekostnad av bildberättandet. De sekvenser där vi inte ser läppsynkrona bilder (”talking heads” som televisonstermen så träffande är) skiljer sig bara på ett sätt från stumfilm, vid en ljudfilmsvisning är musiken inspelad och återgiven via ljudsystemet, vid en stumfilmsvisning hör vi den live. Vad skulle ge det starkaste intrycket: att se Stjärnornas krig i Dolby Stereo eller med en riktig symfoniorkester i salongen?

Även musikvideor är till största delen små stumfilmer. Med undantag av de bilder där vi ser musikerna spela och sjunga i bild, så är förutsättningarna identiska med stumfilm, men de rörliga bilderna är ackompanjerade av burkad musik istället för levande.

För någon som inte upplevt filmvisning med levande musik är det omöjligt att föreställa sig den effekt den har på upplevelsen. Påståendet kan tyckas affekterat, men det finns inget alternativ som kan låta en ana vad som väntar. Att se en stumfilm på video eller i TV eller på duk med musiken förinspelad och uppspelad i högtalare är ett blekt alternativ. Redan ett ensamt levande piano förhöjer filmvisningen och lägger till ett märkligt stimulerande element av spänning mellan den projicerade bilden och den levande musikern.

Dag 138 – Italien: Riminis fest och Bolognas Chaplin.

Emilia Romagna är landet mitt emellan. Den italienska regionen sträcker sig nästan från Milano till Adriatiska kusten i öster. Den gamla romerska vägen Via Emilia går som avskiljare rakt igenom. Söder om den börjar Appenninerna som en försmak till det böljande Toskana. Norr om vägen breder slätten kring Po-floden ut sig i ett enformigt landskap, som inga guideböcker försöker locka till.

Bologna, som ligger nästan mitt i regionen, är kanske historiskt och kulturellt den mest intressanta stad i Italien som de flesta turister hoppar över. Det är inte lätt när Florens ligger på ena sidan och Verona, Venedig och Ravenna på den andra. Men på den tredje, ute vid kusten, hittar vi alla turistresors moder, Rimini och det kompenserar en hel del när det gäller antalet resenärer till regionen.

Sista lördagen i juni inleder man badsäsongen med en gemensam smäll, från Cattolica i söder till Beallaria Igea Marina i norr.

I resten av världen är skärt en symbol för homosexuella. Ändå döpte man arrangemanget till La notte rosa. Närvarande bögar måste ha känt sig ovanligt uppskattade, allt gick i rosa, människor, ballonger, girlanger – och Riminis ärevördiga Grand hotell badade i ett rosa ljus.

Under dagen gick det kulturellt och sansat till med utställningar och andra evenemang som inte låter så mycket. På kvällen brakade det loss överallt med konserter, från Patti Smith till italienska grupper som jag aldrig hört talas om, vilket inte behöver betyda så mycket. Först när solen gick upp vid femtiden slutade den skära natten.

Under kvällen seglade en flock med båtar ut på havet i mörkret och därifrån kunde vi vid midnatt, medan fullmånen steg upp i söder, se ett synkroniserat fyrverkeri stiga upp från nio av badorterna. Badsäsongen hade börjat.

Samtidigt i Bologna inleddes filmrestaureringsfestivalen Il cinema ritrovato. Sverige representerades  av Hasse Ekmans Flicka och hyacinter och den nyupptäckta Stiller-filmen Madame de Thèbes från 1915. Men det var alla varianter av Chaplin som dominerade Bolognas sommar och höst.

Här var det inte skärt som gällde, utan hatt, mustasch, käpp och skor. Bilden av Chaplin fanns på många ställen i staden.

L’Immagine ritrovata fick i uppdrag av Chaplins arvingar att restaurera hans filmer. Filmerna utgör bara slutprodukterna av en konstnärs arv. I Bolognas Sala Borsa pågick en utställning som visade bilder från både privatlivet och den kreativa processen, bilder som inte setts offentligt innan.

Ett inledande brev i utställningen visar på hur lätt allt kunde ha försvunnit. Efter att Chaplin hindrats av de amerikanska myndigheterna att återvända till USA från en resa i Europa sålde han sin studio i Hollywood. Vännen Wheeler Dryden skrev i november 1953 ett brev där han förutsåg att Chapliana i framtiden skulle bli lika viktig som Shakespeariana. Därför hade han räddat dokument och rekvisita från studion. Han ber Chaplin att inte tycka att han är sentimental och naiv. Det bevarade kommer att vara till glädje i framtiden tror han, inte bara för kommande generationer, utan också hans barn.

Utställningen visade bilder som aldrig publicerats tidigare, bl a fotografier från individuella filmer som vid den tiden monterats  tillsammans för att dokumentera filmens handling, en story board i efterhand. Där fanns klippböcker som var dubbelt så stora som dagstidningarna var innan de blev tabloider.

Vid nitton videostationer visades inte bara klassiska sekvenser, utan också tematiska montage som Chaplins koreografi och hans komiska tajming (illustrerat på tre dukar bredvid varandra). Chaplin blev mycket snabbt en figur som var känd över hela världen och därför kunde refereras till i vilka sammanhang som helst. Bilden av honom kunde brytas ned till de minsta beståndsdelarna. Han förekommer t ex i avant-gardefilmen Ballet mecanique.

Chaplin var också kompositör och musiker. Han kunde inte läsa noter utan improviserade fram melodierna vid pianot. 2003 blev nära 20 timmar av privata ljudinspelningar räddade till eftervärlden. På banden kan man höra Chaplin prova olika vägar för att ”få ihop det”. Ofta småsjunger eller nynnar han. En stor del av arbetsmaterialet rör Stadens ljus, men där finns också passager som inte fick plats i Moderna tider eller Diktatorn. Det kanske mest spännande är fjorton hela kompositioner som inte förekommer någon annanstans, inte ens nedtecknade.

Timothy Brock, som har rekonstruerat Chaplins musik för de restaurerade filmerna, har på Chaplin-familjens uppdrag arbetat med att kartlägga Chaplins musikaliska arv. Det är inte helt lätt. Chaplin ändrade ständigt sina filmer inför nypremiärer. Det mest radikala var kanske att ta bort mellantexterna till Guldfeber och ersätta dem med en berättarröst. Båda versionerna av filmen finns på DVD-utgåvan, men den rekonstruerade musiken fick sin världspremiär i Bologna på Piazza Maggiore kvällen när Il Cinema Ritrovato avslutades.