Themsen – Den andra dagen: Chelsea – Battersea – Putney

Den lilla bäcken Westbourne utgjorde gräns mellan City of Westminster och Chelsea. 1730 dämdes den upp för att skapa Serpentine Lake i Hyde Park. Loppet ned till Themsen är numera underjordiskt och ovanför plattformen på tunnelbanestationen vid Sloane Square kan man se den stora akvedukten, utan att ana vad som finns i den.

Efter Chelsea Bridge, som 1934 ersatte en tidigare hängbro från 1858, kom vi in på Chelsea Reach, där Themsen flyter förbi en av de populärare och fashionablare stadsdelarna. Turister nöjer sig alltför ofta med ett besök på King’s Road och missar därför Cheyne Walk, det vackra 1700-talsområdet längsefter floden, med Chelsea Old Church och Carlyles hus, som är öppet för allmänheten.

Battersea Park på södra stranden invigdes 1858 av drottning Victoria. Under Festival of Britain i början av 50-talet fungerade parken lite grand som gamla tiders underhållningsparker och Londons sista tivoli höll under många år ut innan det slutligen fick slå igen. En traditionell Easter Parade av hattar äger rum varje påsksöndag. Nere vid Themsen står parkens senaste tillskott, en buddhistisk fredspagod som byggdes av japanska munkar och nunnor för att skapa en samlingspunkt vid högtidlighållandet av Hiroshima-dagen.

Strax innan Albert Bridge passerade vi Cadogan Pier, målet för Coat and Badge-rodden. Den 100 år gamla hängbron, byggd av R M Ordish, samme man som konstruerade taket till Albert Hall, är en av Themsens vackraste, men också en av de sköraste. Under en period, innan den förstärktes med en störande pelare, fick bara fotgängare använda sig av den. En skylt varnade: ”All troops must break step when marching over this bridge”. Elaka tungor menar att det faktum att bron fortfarande står är bevis på att engelsmännen alltid tenderar att gå i otakt.

Broarna ligger tätt på den här delen av Themsen. Battersea Bridges gamla träbro från 1772 var ett av Turners och Whistlers favoritmotiv. Den nya järnbron från 1890 förekommer knappast i några målningar. Battersea Reach är en miniatyrversion av Themsen vid Dockland, anpassad till den smalare floden. Här finns samma typ av satsning på att förvandla oanvända industriområden till en blandning av företag, höghus samt färg- och formrika bostadshus (som i alla sina fantasifulla varianter längsefter flodstranden ändå har något vagt enhetligt i stilen).

På Wandsworth Reach efter Battersea Railway Bridge (1863; populärt bombmål under andra världskriget eftersom den bar den enda järnvägslinjen i London som inte slutade vid en station) och Wandsworth Bridge (1938) såg vi vår första rodd-åtta i aktion. Themsen är fortfarande så pass bred och ruffig att den långsmala båten gav ett vådligt och bräckligt intryck. Flera kanotklubbar håller till i närheten och det beror på att nästa bro, Putney Bridge (1884), är starten för flodens antagligen mest berömda sporthändelse, den årliga rodden mellan Cambridge och Oxford.

Med undantag för krigsåren har de två universiteten mötts regelbundet sedan 1856. De tidigaste tävlingarna var 1829 vid Henley, då Oxford vann, och 1836 vid Westminster, med Cambridge som segrare. 1877 blev det oavgjort och 1912 sjönk båtarna. Den 6,7 km långa sträckan till Chiswick Bridge har som snabbast avverkats på 16 minuter och 45 sekunder.

Längsefter Barn Elms Reach, strax innan Hammersmith Bridge (en hängbro från 1887, den lägsta i stan, bara 4,5 meters segelfri höjd vid högvatten) står Harrods stora kupolförsedda lagerlokaler, byggda i samma terrakotta-material som varuhuset inne i London. Placeringen intill floden är naturlig med tanke på att varorna förr i tiden kom den vägen. Kajen finns kvar, men den lilla järnvägen som gick rakt in i byggnaden är borta.

London söndag 5 maj – Stadsdelsliv

Att bo  i lägenhet är mest förknippat med resor till Medelhavet, men det är faktiskt ett alternativ i London också. Eftersom jag har gjort det vid ett par tillfällen, så tycker jag att jag blivit expert på området och vill därför gäma dela med mig av mina erfarenheter. Fördelarna kan de flesta räkna ut: det kan vara billigare än hotell; är man många i en familj är det är lättare att umgås än i ett hotell där rummen i värsta fall kan hamna på olika våningar; vill man inte gå ut en kväll kan man stanna hemma och laga mat och – man bestämmer själva man vill äta till frukost.

Det är förstås viktigt att ta reda på så mycket som möjligt om lägenheten i förväg – antal rum och hur stora de är, antal bäddar och vilka extra förmåner som ingår, till exempel tvättmaskin eller simbassäng. Några lägenheter kan hyras för kortare period än en vecka, men den normala minimilängden ligger på en eller två veckor. Andra kan kräva ända upp till tre månaders kontrakt.

Att bo i lägenhet innebär förstås att man i högre grad än på hotell kommer i kontakt med vardagslivet. Brittiska hantverkare måste ha humor. Hur ska man annars förklara vattenkranar som stängs av åt olika håll, badrumsavlopp som ligger så högt att inget vatten kan hitta dit och toalettspolningsspak som precis en enarmad bandit inte ger utdelning varje gång – men när man får jackpot, då! Det finns mycket att glädjas åt i engelska lägenheter.

Londons stadsdelar har, mer än någon annan stad, bevarat känslan av individuella byar. De olika områdenas karaktär är mycket skiftande, och när man bor i lägenhet är det omedelbara grannskapet av avgörande betydelse för hur man kommer att trivas. Den första erfarenheten av lägenhet i London gjorde jag vid den prominenta läkargatan Harley Street. Så långt ögat nådde bröts aldrig den enformiga raden av läkarmottagningar. Det kan förstås vara tryggt på ett sätt, men varje gång jag ville handla mat, så var jag tvungen att gå fem kvarter bort till Marylebone High Street, stadsdelen Marylebones lokala huvudgata. (Man kan räkna ut var de gamla byarnas centrum låg genom att leta efter High Street, t ex Kensington High Street, Hampstead High Street. Det finns närmare 200 High Streets i Stor-London.)

Regeln verkar vara, ju snobbigare område, desto färre affärer, restauranger och annat som gör livet värt att leva. I en cirkel runt Buckingham Palace ligger de tre mest fashionabla stadsdelama: Belgravia (ovan), Mayfair och St James’s. Bor man här har man antagligen betjänter som går och handlar maten.

De stadsdelar som turister mest kommer i kontakt med är:

* City (med banker och kontor) och Westminster (med regeringsbyggnader och hela den politiska apparaten) för sightseeing på dagen, men nästan inga människor bor här, så på kvällarna är det dött;

* Soho och Covent Garden för nöjeslivet. På den tiden frukt- och  grönsaksmarknaden låg vid Covent Garden var det ett ovårdat distrikt med rivningshus, lagerlokaler och stimulerande alternativ kultur. Tunnelbanestationen var inte ens öppen på söndagar. Nu har den ombyggda saluhallen och gatorna runt om ersatt Soho som det mest populära turistnöjet på kvällarna;

* Bayswater (ovan), Paddington, South Kensington och Bloomsbury för hotellen. Bayswater och Paddington har med sina många hotell för charterresor och billiga restauranger en obestämd atmosfär av medelhavssemester. Över Bloomsburys distingerade ”squares” och mellan institutionsbyggnaderna (London University och British Museum) blåser en intellektuell vind. Av de fyra hotellområdena har South Kensington den mest sympatiska atmosfären.

Fashionabla bostadskvarter i mindre skala och med affärer och restauranger finns i Chelsea och  Hampstead (ovan). Om man kan hitta en lägenhet här, så känner man sig snart som en londonbo. Hampstead, Londons högst belägna stadsdel, är mitt favoritområde, och det borde finnas med på turistens lista över viktigaste sevärdheter.

Islington har kallats för det nya Hampstead. Det är en korsning av Hampsteads flair och gamla Covent Gardens kreativa kulturliv. Här finns vatten, en fängelseskola, Gorbajovs viktigaste London-sevärdhet, vatten, gin och ännu mer vatten.

Notting Hill i London ligger väster om turistdistriktet Bayswater och gränsar på en punkt mot det nordvästra hörnet av Kensington Gardens, som den här delen av Hyde Park heter. Långt in på 1800-talet var området jordbruksland. De två viktigaste bondgårdarna hette Porto Bello (döpt efter amiral Vernons erövring 1739 av Porto Bello i Mexikanska bukten från spanjorerna) och Notting Barns. (Vad Notting Hill betyder är det ingen som vet, men 1356 stavades ordet Knottynghull.)

När bebyggelsen nådde hit i slutet av 1800-talet uppstod en kontrasternas blandning av fina hus och slum, något som fortfarande gäller i dag. Två företeelser har gjort området känt långt utanför de lokala kvarteren: loppmarknaden på Portobello Road varje lördag, och, sedan 1965 en karneval som vuxit från en liten improviserad gatufest till ett internationellt spektakel med mer en två miljoner besökare under tre dagar i augusti. Till detta kan man antagligen i fortsättningen lägga filmen med samma namn. Sedan den hade premiär har hyrorna gått upp i området, särskilt för huset med den blå dörren.

Marknaden går tillbaka till 1870-talet när zigenare kom för att handla med hästar och örter. Den växte med tiden, så att den i dag sträcker sig längsmed hela gatan, och den är lång. Det har varit en ständig strid mellan marknadsförsäljare, myndigheter och affärsägare.

George Orwell bodde vid Portobello Road 10 1927-28, hos fru Craig och hennes man. En gång blev de tre utlåsta och de gick hellre över en kilometer till släktingar för att låna en stege än att be grannarna om hjälp. Fru Craig menade: “Har vi bott här i fjorton år utan att prata med dem, så duger det inte att göra det nu, det finns en risk för att de kan bli familjära. Man kan inte vara nog försiktig i Notting Hill.”

Filmen Notting Hill använder sig av följande gator och plats i verklighetens Notting Hill: Portobello Road, Westbourne Park Road, Golborne Road, Lansdowne Road och Coronet Cinema. Inspelningen av Henry James-filmen ägde rum vid Kenwood House i norra delen av Hampstead Heath. Förutom de berömda hotell som namnges i filmen, så förekommer  också Nobu-restaurangen i Metropolitan Hotel och Zen Garden i Hemel Hotel (för bröllopsmottagningen).

En stadsdel med låg status  – åtminstone bland londonbor – är Earl’s Court. (Nu har jag helt bortsett från London söder om Themsen, man brukar göra det.) Här finns de billigaste hotellen och enkla, deprimerande  bed-sitters hyresrum med bara det nödvändigaste. Många utländska studenter bor i området, särskilt från Australien. Earl’s Court kallas för Kängurudalen.

Det var till denna miljö vi var på väg på söndagseftermiddagen, för här låg min andra lägenhetserfarenhet. Emperors Gate, blott ett tomburkskast från tunnelbanan, en viktig aspekt för den seriöse turisten. Långpromenader får man nog av ändå under en vecka i London.

Earl’s Court har inget sofistikerat nattliv det finns ingen anledning att åka hit på kvällen om man inte bor här, (inte på dagen heller, för den delen) men här ligger antagligen det största antalet kvällsöppna affärer i London. I ett snabbköp kan man få kompletta indiska rätter med sig i praktiska förpackningar. Ett par brödbutiker är öppna arton timmar per dygn.

Allt det här är förstås väldigt sympatiskt och praktiskt för en lägenhetsboende turist som inte vill ägna för mycket tid åt shopping, men ändå gärna vill ha färska croissant till frukosten, eller en liten matbit på väg hem en sen kväll. Att gatumiljön inte är den tjusigaste kring Earl’s Court vägs upp av det stimulerande, blandade internationella folklivet.