Emilia Romagna är landet mitt emellan. Den italienska regionen sträcker sig nästan från Milano till Adriatiska kusten i öster. Den gamla romerska vägen Via Emilia går som avskiljare rakt igenom. Söder om den börjar Appenninerna som en försmak till det böljande Toskana. Norr om vägen breder slätten kring Po-floden ut sig i ett enformigt landskap, som inga guideböcker försöker locka till.
Bologna, som ligger nästan mitt i regionen, är kanske historiskt och kulturellt den mest intressanta stad i Italien som de flesta turister hoppar över. Det är inte lätt när Florens ligger på ena sidan och Verona, Venedig och Ravenna på den andra. Men på den tredje, ute vid kusten, hittar vi alla turistresors moder, Rimini och det kompenserar en hel del när det gäller antalet resenärer till regionen.
Sista lördagen i juni inleder man badsäsongen med en gemensam smäll, från Cattolica i söder till Beallaria Igea Marina i norr.
I resten av världen är skärt en symbol för homosexuella. Ändå döpte man arrangemanget till La notte rosa. Närvarande bögar måste ha känt sig ovanligt uppskattade, allt gick i rosa, människor, ballonger, girlanger – och Riminis ärevördiga Grand hotell badade i ett rosa ljus.
Under dagen gick det kulturellt och sansat till med utställningar och andra evenemang som inte låter så mycket. På kvällen brakade det loss överallt med konserter, från Patti Smith till italienska grupper som jag aldrig hört talas om, vilket inte behöver betyda så mycket. Först när solen gick upp vid femtiden slutade den skära natten.
Under kvällen seglade en flock med båtar ut på havet i mörkret och därifrån kunde vi vid midnatt, medan fullmånen steg upp i söder, se ett synkroniserat fyrverkeri stiga upp från nio av badorterna. Badsäsongen hade börjat.
Samtidigt i Bologna inleddes filmrestaureringsfestivalen Il cinema ritrovato. Sverige representerades av Hasse Ekmans Flicka och hyacinter och den nyupptäckta Stiller-filmen Madame de Thèbes från 1915. Men det var alla varianter av Chaplin som dominerade Bolognas sommar och höst.
Här var det inte skärt som gällde, utan hatt, mustasch, käpp och skor. Bilden av Chaplin fanns på många ställen i staden.
L’Immagine ritrovata fick i uppdrag av Chaplins arvingar att restaurera hans filmer. Filmerna utgör bara slutprodukterna av en konstnärs arv. I Bolognas Sala Borsa pågick en utställning som visade bilder från både privatlivet och den kreativa processen, bilder som inte setts offentligt innan.
Ett inledande brev i utställningen visar på hur lätt allt kunde ha försvunnit. Efter att Chaplin hindrats av de amerikanska myndigheterna att återvända till USA från en resa i Europa sålde han sin studio i Hollywood. Vännen Wheeler Dryden skrev i november 1953 ett brev där han förutsåg att Chapliana i framtiden skulle bli lika viktig som Shakespeariana. Därför hade han räddat dokument och rekvisita från studion. Han ber Chaplin att inte tycka att han är sentimental och naiv. Det bevarade kommer att vara till glädje i framtiden tror han, inte bara för kommande generationer, utan också hans barn.
Utställningen visade bilder som aldrig publicerats tidigare, bl a fotografier från individuella filmer som vid den tiden monterats tillsammans för att dokumentera filmens handling, en story board i efterhand. Där fanns klippböcker som var dubbelt så stora som dagstidningarna var innan de blev tabloider.
Vid nitton videostationer visades inte bara klassiska sekvenser, utan också tematiska montage som Chaplins koreografi och hans komiska tajming (illustrerat på tre dukar bredvid varandra). Chaplin blev mycket snabbt en figur som var känd över hela världen och därför kunde refereras till i vilka sammanhang som helst. Bilden av honom kunde brytas ned till de minsta beståndsdelarna. Han förekommer t ex i avant-gardefilmen Ballet mecanique.
Chaplin var också kompositör och musiker. Han kunde inte läsa noter utan improviserade fram melodierna vid pianot. 2003 blev nära 20 timmar av privata ljudinspelningar räddade till eftervärlden. På banden kan man höra Chaplin prova olika vägar för att ”få ihop det”. Ofta småsjunger eller nynnar han. En stor del av arbetsmaterialet rör Stadens ljus, men där finns också passager som inte fick plats i Moderna tider eller Diktatorn. Det kanske mest spännande är fjorton hela kompositioner som inte förekommer någon annanstans, inte ens nedtecknade.
Timothy Brock, som har rekonstruerat Chaplins musik för de restaurerade filmerna, har på Chaplin-familjens uppdrag arbetat med att kartlägga Chaplins musikaliska arv. Det är inte helt lätt. Chaplin ändrade ständigt sina filmer inför nypremiärer. Det mest radikala var kanske att ta bort mellantexterna till Guldfeber och ersätta dem med en berättarröst. Båda versionerna av filmen finns på DVD-utgåvan, men den rekonstruerade musiken fick sin världspremiär i Bologna på Piazza Maggiore kvällen när Il Cinema Ritrovato avslutades.
Från Edinburgh till Istanbul 