Första gången i Italien gjorde jag alla misstagen. Efter en vecka på filmfestivalen i Karlovy Vary, där jag druckit av det berömda brunnsvattnet, for jag vidare med tåget och en dålig mage söderut. Festival nr 2 var Mystfest i Cattolica. Hotellets badrum var så litet att allt var på samma plats,tvättställ, toalett och dusch. Det gällde att lista ut i vilken ordning det var mest praktiskt att använda dem.
Efter några dagar skulle jag över på andra sidan stöveln, men med en övernattning på vägen i Ferrara hos en vän som var med i teatergrupp där, så jag polletterade väskan till slutdestinationen. Nästan dag i Varazze blev jag mött för att transporteras till lilla Celle.
– Har du inget mer bagage?
– Jo, jag har polleterat det.
– Det gör man aldrig, för det försvinner alltid.
I avdelningen för polletterat gods stod det bara en väska, min. En tid senare försvann möjligheten att pollettera helt i Italien.
I Celle var det någon sorts svensk manifestation som Filminstitutet stod bakom. I Cattolica hade jag aldrig haft tid att gå och titta på havet, men nu när jag var på italienska Rivieran gick jag ner till stranden och simmade ut till en flotte, tittade tillbaka mot kontinenten och föreställde mig hur jag hade kommit ner till kanten av europakartan för första gången.
Efter några dagar skulle jag vidare till en fjärde festival, på Sicilien, men alla tåg söderut var fullbokade en månad framåt. Det var i början av juli. Så det fick bli flyg istället.
Säkerhetskontrollen på flygplatsen i Genoa lyckades pilla bort en mojäng på baksidan av min väckarklocka upptäckte jag senare, så jag var tvungen att stiga upp samma tid varje morgon i fortsättningen.
I Rom skulle jag byta för att fortsätta med ett annat plan till Catania på Sicilien, men det var någon sorts strejk. Det har varit någon sorts strejk varje gång jag varit i Italien sedan dess. “Scioperare” är det första italienska ord man ska lära sig, så att man kan agera på rätt sätt när man ser det på stolpar runt om i staden.
Mitt flyg till Catania var inställt. Det senare skulle anlända vid niotiden på kvällen. Jag visste inte vilket hotell jag skulle bo på. Jag visste inte telefonnumret till festivalkontoret. Och jag skulle anlända efter att kontoret stängt.
Det fanns ett tidigare flyg till Regggio Calabria på fastlandet, på tåspetsen, och jag kunde skriva upp mig på kölistan. Nästa timme tillbringade jag med att gå mellan bagageavdelningen och gaten för att se om jag kunde få ut bagaget och om jag kunde få en plats. Det senare fick jag till slut, men inte det förra, så med berått mod lät jag väskan åka ensam vidare till Catania, där jag kunde föreställa mig hur den senare på kvällen åkte runt och runt på bandet tills någon tog hand om den.
I Reggio letade jag mig ner till stranden och tog första bästa färja över till Messina där jag letade mig fram till busstationen och tog första bästa buss till Taormina. I en liten by på vägen stannade bussen till ett tag medan en kvinna flyttade på sin stol.
Framme i Taormina gick jag till festivalkontoret, fick veta namnet på mitt hotell, och bad dem hålla utkik efter min väska nästa gång de hämtade en gäst på flygplatsen.
Nästa dag kom väskan, jag bytte till badbyxor och hoppade i Medelhavet. En vacker kvinna stod på bryggan och tittade intresserat på mig. Trodde jag. De var de fruktade Medusa-maneterna hon höll utkik efter. De var ovanligt många i år.
Kvällsvisningarna var i den antika grekiska teatern med havet och Etna som bakgrund. Vilgot Sjöman var med i juryn. Jag försökte fråga honom om något, men han behövde tänka.
På den här tiden kunde jag bara några italienska ord, men jag visste inte vad de betydde. En kväll på hotellets terrass försökte jag beställa något. Kyparen svarade med att flaxa med vingarna och låta som en höna som värper. Jag hade bett om omelett med pasta.
Sista dagen. Hemresa. Jag drog väskan till busshållplatsen några hundra meter från hotellet. När bussen kom körde den bara förbi mig. Antagligen skulle jag gjort något, viftat eller så, eller också låg hållplatsen någon annanstans. Jag drog väskan tillbaka till hotellet, ringde efter taxi, tog första bästa tåg till Catania. Alla tåg från norra Italien var kraftigt försenade, men det hade ingen betydelse eftersom det alltid dök upp ett tåg. Det var så fullpackat att det bara fanns plats mellan vagnarna.
I Catania kastade jag mig i en taxi och kom fram till flygplatsen precis innan planet på den första delsträckan mot Sverige skulle lyfta. Snart var jag hemma och då var allt som det skulle igen.
En av mina största erfarenheter efter många italienresor är att när bagaget är försenat, så slipper man släpa på det till hotellet. Hittills har det alltid blivit levererat dagen därpå. Och det är gratis.
Från Edinburgh till Istanbul 