De som inte hade råd med limousine vid sekelskiftet 1900 fick nöja sig med charabang, en sorts turistbil som var som en ombyggd lastbil med rader av träbänkar, gärna upphöjda så att passagerarna skulle få bra utsikt. Kombinationen träbänkar och solida gummidäck garanterade att resan blev en skakande upplevelse.
De första utflykterna med den här typen av primitiva bussar ägde rum 1905. Man höll sig till städer där gatubeläggningen var någorlunda skonsam och passagerarna inte behövde springa så långt om de behövde ta skydd från regnet. Efter första världskriget tog de turister på besök längsmed skyttegravarna.
Schweizarna använde postbussar för att få fram brev och paket i sin något kulliga terräng. Ganska snart blev dessa bussar populära bland turisterna som såg dem som praktiska alternativ till att ta sig genom höga pass. I början var fordonen utan tak och man kan lätt föreställa sig dramatiken när en buss stånkade uppför en smal alpväg i hällregn.
Yorkshirebon Robert Barr anade att hans framtid låg i charabanger och att transportera turister över hedarna. Han arbetade under veckorna som ingenjör i koltransportbranschen, men kom på ett fiffigt sätt att förvandla kollastbilarna till persontrafik på helgerna. Satsningen blev tydligen lyckad eftersom han så småningom kunde ta över ett bussbolag med riktiga charabanger från Wallace Cunningham och Arnold Crowe.
Barr var så tacksam att han döpte sitt nya bussbolag till Wallace Arnold. Efter att ha lagt hela England och Skottland under sig började han från 1933 med europeiska resor. Både ombord och på resmålet fanns värdinnor till hands. Träbänkerna är numera borta och bussbranschen har förändrats på även andra sätt, men Wallace Arnolds bussar är fortfarande en välbekant syn på engelska vägar.
Från Edinburgh till Istanbul 