De tidigaste hotelliknande etablissemangen i Argentina var centra för immigranter, uppförda i Buenos Aires, Rosario, Santa Fe, Cordoba, Parana och Bahina Blanca. Den första revolutionära juntan, som regerade efter att landet befriats från den spanska dominansen, tog dessa centra som utgångspunkt när de uppförde statliga Hotel de Immigrantes som bostäder för de skottar som lockades att emigrera till Argentina.
Hotell av europeisk typ dök upp först efter sekelskiftet. Palace Hotel (1905) i Buenos Aires var ett av de första. Entréhallen byggdes i Ludvig XIV:e-stil och blev snart medelpunkten för medelklassens sociala liv. Till nymodigheterna hörde effektiva rökgångar från de öppna spisarna.
Badortslivet kom ingång i och med att de brittiskt byggda järnvägarna öppnades. Den mest fashionabla platsen var Mar del Plata med Bristol Hotel och dess guldöverdragna tegel. På de eleganta hotellen var den vulgära tangon förbjuden och det var först efter att den blivit en fluga i Europa på 20-talet som den blev rumsren i sitt hemland.
Andra semesterorter utvecklades längsmed Parana-floden. Det mineralrika vattnet bland kullarna vid Rosario och Mendoza drog också till sig hotellbyggare och järnvägsläggare. De flesta av lyxhotellen har idag byggts om till lägenheter.
Den moderna turismen kom igång under Juan Perons presidenttid. Statliga subventioner har satsat på fritidsanläggningar som Chapadmalal. Även fackföreningar har byggt semesterkolonier för sina medlemmar.
Turism innebär slitage och redan 1903 började man skydda naturen genom ett första frö, i närheten av Nahuelhuapi-sjön, till vad som blev nationalparken Parque Nacional del Sud, i dag uppdelad på två. Den ena, med sjön som centrum, får 150 000 besökare om året. Till den andra, Iguaza med ett vattenfall, kommer 10 000.
Avstånden i Argentinas inre är enorma och de flesta turister föredrar att stanna vid kusten. De tio nationalparkerna är hotade i kanterna eftersom kraven på tillgång av mark för exploatering har ökat.
Från Edinburgh till Istanbul 