Southwark var från romartiden till mitten av 1700-talet det enda distriktet söder om Themsen. Det växte gradvis ut från den bro som romarna byggde, antagligen strax efter de anlänt till England år 43. Pubar och värdshus byggdes för att ta hand om resande från och till södra England eftersom London Bridge var för smal för diligenserna. Chaucers pilgrimer startade från Tabard (uppkallad efter det kortärmade plagg med öppna sidor som riddarna bar ovanpå rustningen). White Hart figurerar i Shakespeares Henry VI och Dickens The Pickwick papers. Ägaren till Queen’s Head, John Harvard, sålde sin pub, så att han skulle få råd att grunda Harvard University i USA
Southwark hade sin egen stora eldsvåda 1676 då de flesta av de gamla pubarna försvann. De byggdes upp igen, men började tappa kunder när tågen gjorde hästdiligenserna överflödiga. I dag är alla spår av de äldsta pubarna försvunna, utom i ett fall, och den ska vi besöka.
Den korta, mörka Clink Street slutar vid St Mary Overie’s Dock (overie = over the river), antagligen en av Themsens äldsta skeppsdockor. En lagerbyggnad i närheten har byggts om till puben Old Thameside Inn, som är ett bra alternativt lunchställe till Anchor Inn.
Strax bortom dockan står Southwark Cathedral (överst), den minst besökta av Londons tre katedraler. Kyrkan har en lång och brokig historia. Det är en av de äldsta i London, med perioder då den använts som bageri och svinstia. Det vimlade av präster och lekmän när vi tittade in, det pågick någon sorts kongress, så vi lyckades varken se monumentet till Shakespeare eller fönstret av Christopher Webb med scener ur Shakespeares pjäser.
Uppfarten till London Bridge börjar alldeles intill östra sidan av katedralen, men vi valde att gå söderut, under järnvägsarkaderna och igenom Borough Market, kanske Londons äldsta frukt- och grönsaksmarknad. Det gäller att vara här mycket tidigt, mitt i natten, om man vill uppleva marknadshandeln i full gång. När vi på eftermiddagen vandrade genom labyrinten av smågator, det gamla medeltida gatunätet är bevarat, var det helt folktomt. Det här är ytterligare ett område som turistifieras med underhållning och restauranger.
På andra sidan nådde vi Borough High Street, huvudgatan i Southwark. Det är en av dessa levande lokala gator som påminner om att London är uppbyggt av många småbyar. På 1600-talet beskrevs gatan av Thomas Dekker som “ett kontinuerligt ölhus utan en tillstymmelse av affärer emellan”.
Sedan dess har trafiken ökat, det är fortfarande den viktigaste tillfarten mot London Bridge, och de gamla pubarna försvunnit, utom George Inn (1677) som är det enda av diligensvärdshusen som finns kvar. Två av innergårdens sidor är från senare tid, järnvägen rev de ursprungliga byggnaderna, men den tredje har kvar både sin exteriör, med ett georgianskt galleri och interiör med små, låga rum. Det händer att man fortfarande spelar teater på gården på somrarna.
En liten bit norrut låg Marshalsea Prison, London viktigaste fängelse efter Towern. Här hamnade de som inte kunde betala sin skulder. Dickens far fängslades 1824 och miljön spelar en stor roll i Little Dorrit (1856).
Traktens mest dolda sevärdhet är så gömd att den var försvunnen i flera år. En bit in på St Thomas’s Street, en tvärgata till High Street, står St Thomas som tidigare var församlingskyrka men idag är kapitelhus till Southwark-katedralen. En smal öppning till vänster om entrén leder till en trång spiraltrappa som vindlar uppåt. Här på kyrkans vind hittar man inte bara en örtträdgård, utan också ett operationsrum. Medan man skärskådade själen i bottenvåningen karvade läkaren i kroppen en våning upp.
Det var 1821 man kom på den fiffiga lösningen att om man slog upp en dörr i väggen mellan sjukhusets kvinnoavdelning och kyrkans vind, så skulle man kunna utnyttja den tomma vinden, och utan att kyrkobesökarna märkte det – om inte blodet sipprade ned förstås. Av den anledningen hade man en låda med sågspån till hands, men det var inte alltid det räckte med bara en låda för att suga upp all blod som kan rinna ur en patient medan man opererar.
Operationsrummet användes till 1862 då hela St Thomas-sjukhuset (grundat på 1200-talet) tvingades flytta på grund av järnvägen. 1957 återupptäcktes rummet och det har nu restaurerats med spånlåda och allt. Den halvcirkelformade läktaren rymmer fem rader med ståplatser, som är så trånga att blodskygga studenter inte hade någon möjlighet att ramla när de svimmade – om de inte stod längst ut förstås. Inga operationer görs här längre, men det händer att teatergrupper ger föreställningar.
Sjukhus tycks vara fyllda av märklig historik. Tidigt på 1400-talet byggde Londons berömda borgmästare Richard Whittington “en ny kammare med åtta sängar för unga kvinnor som hade kommit på kant, med förvissning om att de skulle bättra sig.” Allt som hände i kammaren var en hemlighet på det att kvinnornas goda rykte och giftermålschanser skulle bevaras – men från 1561 blev ogifta gravida kvinnor inte ens insläppta, därför att sjukhuset hade byggts för “hederliga människor och inte skökor.”
1752 kom ännu fler regler, inga patienter fick tas in mer än en gång för samma sjukdom, och det var inte tillåtet med mer än en patient per säng.
Från Edinburgh till Istanbul 