Mot de aningslösas dal – Tredje fasen: Kulissen

babelsberg entre

Träden växte tätt alldeles inpå vägen, utan att lämna plats för en dikesren, som om någon hade haft bråttom och bara röjt undan minimalt för att det skulle gå att komma fram. När bussen passerade en kalhuggen remsa tittade flera passagerare samtidigt ut genom fönstren under några ögonblick innan de återgick till vad de sysslat med innan. Jag förstod att vi hade passerat stadsgränsen där muren tidigare stått, och att det fortfarande, nästan ett år efter den rivits, för många människor inte var en vardaglig händelse.

Vi åkte med buss 99, en nyinrättad linje, mellan Wannsee i sydvästra Berlin och Potsdam i gamla DDR. Jag var på väg till DEFA-ateljéerna i Babelsberg. Om jag hade försökt göra samma sak för två år sedan skulle jag dels ha behövt ordna ett besöksvisum innan jag lämnade Sverige, eftersom det enklare dagvisumet bara gällde för själva staden Öst-Berlin, inte för landsbygden utanför; dels skulle jag ha varit tvungen att resa en lång omväg via Friedrichstrasse och med tåg i en halvcirkel söder om Väst-Berlin.

DEFA-studion står inte längre under statligt beskydd och privatiseringsprocessen är lång och besvärlig. Man försöker locka internationella filmintressenter, men troligtvis är det tv-produktion som kommer att bli den huvudsakliga inriktningen. Studio Hamburg och Bavaria är Tysklands ledande inom området och för att kunna konkurrera med dem måste DEFA göra moderniseringar inom ett flertal områden.

Oljeeldning ska ersätta koluppvärmningen, de manuella skrivmaskinerna ska förvandlas till datorer och ett internt kommunikationssystem införs, en ganska viktig åtgärd på ett ateljéområde som omfattar 500 000 m². Personalminskningar behövs, i studiokantinen var 27 människor anställda för att servera 260 måltider/dag. Trots underutvecklingen fick dokumentäravdelningen i höstas uppdraget att göra en film om Brandenburger Tor.

Ett av DEFA:s försök att få studions ekonomi på fötter är att öppna den för turister och bjuda på studiotur med specialevenemang. De som blivit bortskämda av Universal i Hollywood och liknande hyperelektroniska platser har kanske inte så mycket att hämta i Babelsberg, här går det så att säga med ångmaskin, men om man rättar förväntningarna efter förutsättningarna, så kan man tillbringa en fascinerande dag vandrande mellan studioområdets olika avdelningar. För de filmhistoriskt intresserade är det ett Mekka, att stå i ateljén där Metropolis spelades in, och att se Marlene Dietrichs kläder från Blå Ängeln är en andlig upplevelse.

Ufa (Universum Film AG) bildades 1917 genom sammanslagning av privata filmbolag. DEFA (Deutsche Film AG) etablerades 1946. Tanken var att den tyska filmindustrin skulle bli tillräckligt stark för att motverka de allierades propaganda.

babelsberg 2

Ateljéerna som byggdes i Berlins utkant blev Europas största och på 20-talet florerade den tyska filmproduktionen. Under rekordåret 1922 spelades 472 filmer in. Ufas ljussättning och dekor blev stilbildande i Europa. Regissörer som Murnau, Pabst, Lubitsch, von Sternberg och Lang, skådespelare som Pola Negri, Emil Jannings, Greta Garbo och Marlene Dietrich gjorde några av sina bästa filmer här. De flesta hamnade så småningom i Hollywood; den amerikanska filmen är i hög grad byggd på europeiskt kunnande i filmarbetets alla faser.

Metropolis är kanske den film som mest förknippas med Ufa-ateljéerna. Den största studiobyggnaden uppfördes 1926 för att härbärgera den futuristiska stadens stora kulisser. I dag är den uppdelad i en större och två mindre och kallas för Metropolis-Halle. Att filmproduktion pågick kunde vi se genom det spelcasino som var uppbyggt i en av de mindre, men i den större studion var man i färd med att bygga om för ett franskt teaterbesök. Senare på hösten användes lokalen för utdelningen av det europeiska filmpriset Felix. Två bevis på hur man på olika sätt försöker hitta alternativa användningsområden. Några spår av Moloch syntes inte till.

babelsberg

En rundvandring på studioområdet tar en halv dag och då visas ändå bara en femtedel av hela ytan. Det är svårt att göra det snabbare eftersom man hela tiden slussas runt i grupper mellan de olika aktiviteterna. Somt är rent töntigt, till exempel sjörövarna som demonstrerar stunts, annat är riktigt informativt, som när vi följer en filminspelnings olika faser; från dekorverkstad via studiohallarna och klipprum till en liten biograf där en halvtimmes film visar klassiska scener ur studions rika produktion.

I den stora kostymgarderoben får barnen klä ut sig och sminka sig, och i Europas största rekvisitaförråd, med över en miljon föremål, kan vi leta bland minnen från filmer som är lika konkreta och påtagliga som de som springer ur verklighetens föremål.

https://i2.wp.com/blogs.warwick.ac.uk/images/michaelwalford/2006/11/15/babelsberg_studios_the_set_of_polanskis_the_pianist.jpg

https://i2.wp.com/www.professional-production.de/uploads/pics/fachbeitrag/07/07-07/Bilder/flame7_f.jpg

På en uppbyggd berlingata från 20-talet demonstreras hur en filminspelning går till. Besökarnas kameror klickar, precis som på en riktig gata i Berlin. Och är det egentligen någon skillnad mellan filmstudions kulissgata och dagens Unter den Linden med Brandenburger Tor, som förvandlats från en kuliss för de preussiska ritualerna till en bakgrund för turistisk kommers.

Det som vi ibland uppfattar som aningslös valhänthet i det gamla DDR bottnar i att den statliga tryggheten inte krävde att man behövde utveckla något speciellt kunnande i att konkurrera. Nu när man lär sig kommersiellt tänkande är det som att se ett barn börja ta stapplande steg. Det ser lite komiskt ut ibland, lite ovant, men antagligen springer man snart. Om inte DEFA-studion kan trygga sin sysselsättning kommer vi att få en ny ruin, en ruin av kulisser. Det finns fler än ett sätt att bomba en byggnad, politiska beslut och processer kan vara lika effektiva.

I nästa fas stiger vi ned i den aningslösas dal och når Dresden – en stad som till en del påminner om Västra Frölunda.

Sedan mitt besök strax efter murens fall har de första trevande försöken att bygga en temapark ersatts av en mer sofistikerad anläggning. Och filminspelningarna fortsätter när studion firar 100 år.

https://i1.wp.com/www.holidaycheck.de/data/urlaubsbilder/images/41/1156051705.jpg

Mot de aningslösas dal – Andra fasen: Mosaiken.

berlin bibliothek

Skärvor i en stad. Förändring. De gamla symbolerna ger fel minnen. Står Marx-Engels-statyerna ännu på Marx-Engels-Forum? Finns graffitin kvar på dess sockel: ”Wir sind unschuldig”. Existerar själva platsen fortfarande? Har mina gamla vänner en ny adress trots att de bor på samma gata som förr?

Efter kriget låg Berlin, Dresden, Hamburg och andra tyska städer i ruiner. I DDR stod det klassicistiska och intima för traditionen och det gamla. Breda paradgator och vindpinade torg utan relation till och känsla för omgivande byggnader blev kännetecknet för den nya socialistiska framtiden. Då som nu döptes platser, gator, byggnader, parker om; hus och minnesmärken som gav fel minnen raserades.

https://i2.wp.com/www.silke-und-max.de/Images/Berlin/Berlin_Palast-der-Republik.jpg

Berlins nyaste ruin var Palast der Republik, en konstruktion nästan helt i glas som inrymde Volkskammer, kongresshall, restauranger och kaféer. Lagom till sammanbrottet upptäckte man att byggnaden var asbestförgiftad och förseglade den. Verkligheten generar sig inte för att ibland skapa överdrivna liknelser.

På den här platsen stod Hohenzollernas stora palats, byggt av Schlüter mellan 1698 och 1706 och färdigställt av Eosander von Göthe 1813. Det låg i ruiner efter kriget, men inte värre än att en restaurering var möjlig. Trots protester från öst och väst valde DDR att riva, endast Eosanderportalen bevarades genom att inkorporeras i den nya Parlamentsbyggnaden söder om torget, och därmed försvann en av Tysklands viktigaste barockbyggnader för alltid – eller?

 

Ett av alternativen till den kostsamma avlusningen av glaspalatset som diskuterats är att riva alltsammans och bygga upp det ursprungliga palatset igen. Symbolvärdet i denna barocka handling skulle bli så enormt mycket större än det arkitektoniska värdet. (Byggnaden revs 2008. Det rekonstruerade slottet beräknas vara invigningsklart 2016.)

https://i0.wp.com/berlijn-blog.nl/wp-content/uploads/2009/01/gendarmenmarkt.jpg

Några kvarter från Palast der Republik ligger Platz der Akademie, fram till 1950 Gendarmen-Markt. (Har den fått tillbaka sitt gamla namn än? Ja, det har den.) Här gör inramningen med de franska och tyska katedralerna och Schauspielhaus, Schinkels vackraste byggnad (1819-21; restaureringen efter kriget klar först 1984), att torget får den rumskänsla som modern arkitektur så ofta misslyckas med.

Ingen som sett Fantomen på Operan kan sitta oberörd under Schauspielhaus’ fjorton lampkronor. Konsertsalen är en korsning av kyrkorum och grekiskt tempel, en hybrid som passande utmärkte DDR:s hållningslösa relation till historien. När Sjostakovitj tionde symfoni, där han beskriver Stalin-terrorn, spelas i Öst-Berlins förnämsta konsertsal, blir det ytterligare en rituell bekräftelse på tidens förändring.

    *

I restaurang Spree Athenas små rum går en kvinna omkring och sjunger sånger från det gamla Berlin för att locka fram en nostalgisk stämning mellan maträtterna. Inte ens hennes utmärkta tolkning av Brecht/Weill får de tre affärsmännen vid ett av borden att hålla upp för ett ögonblick med sitt samtal – trots att hon ibland riktar sig direkt till dem.
https://i1.wp.com/www.topographie.de/uploads/pics/IMG_5180.JPG

Hur bevarar man minnet av det man helst vill glömma, men inte får? Hur undviker man att ett monument över nazismen blir en hyllning? (Blir det kvar något som minner om kommunismen?)

Trakten kring Potsdamer Platz har alltsedan kriget varit bortglömd av stadsplanerarna, ett ingen-mans-land med muren som gräns. Vid Prinz-Albrecht Strasse 8 låg högkvarteret för Geheime Staatspolizei (Gestapo) och i kvarteren runt om fängelseceller och kontor för den omfattande verksamheten.

När en arkitektävling utlystes 1983 krävde man av förslagen att de på något sätt skulle påminna oss om att det här var centrum för judeförföljelsen och -utrotningen. Det vinnande alternativet föreslog att platsen täcktes av järnplattor utformade som kopior av Gestapo-dokument. Tanken var väl att minnena skulle förnedras tillräckligt mycket av att vi gick över dem och våra hundar sket på dem. Som tur var rann allt ut i sanden och nu när muren är borta måste planeringen av trakten kring Potsdamer Platz börja om från början igen. Så här blev det.

plötzensee

Ett sätt att minnas utan att ära det onda är att hylla offren och motståndet. Vid Plötzensee, intill Westhafenkanalen och Berlins grossistmarknad, avrättades mer än 3000 människor efter orättvisa rättegångar. De två små rummen är skrämmande kala och ger en påträngande påminnelse om vad som hänt innanför dess väggar. Eller? Är de kulisser för en TV-serie? Det vore enklare.

I dokumentet som utgör dödsdomen mot medlemmarna i motståndsgruppen Rütli-Schule redovisas noggrant deras yrkestitlar: bagarlärlingen Hans, arbetaren Wolfgang, metallsvarvaren Bernhard, kontorsanställde Emmerich, musikanten Alfred och stenografen Dagmar. Bara en av dem var jude.
En stor stenurna innehåller jord från samtliga koncentrationsläger.

nefertiti3

Berlins kanske mest berömda föremål, det egyptiska museets mest prisade ägodel, är den kalkstensbyst från 1350 fKr som föreställer Nefertiti. Från sin centrala, upplysta plats mitt i ett nästan mörkt rum stirrar hon emot dig när du kommer upp för trappan. Vad säger hon? Har hennes budskap förändrats när år lagts till år och regimer och ideologier störtats?

    *

I nästa fas ska jag titta in bakom kulisserna i DEFA:s filmateljéer, en gång i tiden Europas största, efter murens fall på ruinens brant.