Dag 82 – Belgien: Namur – Félicien Rops.

https://i1.wp.com/upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/a/a0/F%C3%A9licien_Rops_-_La_tentation_de_Saint_Antoine.jpg

Till att börja med var han inte alls välkommen tillbaka till sin hemstad. Han var liksom inte riktigt rumsren. En satiriker går gärna över gränsen för det som passar sig, särskilt när det handlar om sex och religion.

Félicien Rops (1833-1898) föddes i Namur i Belgien, men tillbringade större delen av sitt liv i Paris. Han var kanske den första surrealisten och många av hans teman anknyter till flera idéer inom senare tiders sexualpsykologi.

När greve Ferdinand Visar de Bocarmé donerade sin Rops-samling till Namur för drygt 30 år sedan visste man först inte riktigt hur man skulle hantera den. 1987 öppnades Musée Félicien Rops i en 1700-talsbyggnad i centrala Namur. Rops födelsehus ligger i närheten, på rue du Président.

https://i1.wp.com/www.nalair.fr/wp-content/uploads/2011/05/Accueil-du-mus%C3%A9e.jpg

Senare förvärv har lett till att museet nu äger 1000 verk, men bara en fjärdedel av dem är utställda. Under våren 1999 invigde man en utbyggnad, som ska göra det lättare att få rum med alla aktiviteter.
Félicien Rops är i dag accepterad och populär, men det finns hörn av museet som man undviker att visa för barn, och det händer då och då att en och annan amerikan lämnar utställningen i upprört tillstånd.

För de som bara känner till Rops från översikter av den erotiska konstens historia kommer hans mångsidighet som en överraskning. Han gjorde satirer över samtidens politiska och sociala liv, men även traditionella oljemålningar av landskap och människor utan ironiska baktankar.

Det började redan i skolan när  lärarna blev utsatta för Féliciens satiriska teckningar. Och fortsatte vid universitetet i Bryssel när han i stället för att studera juridik och filosofi tog sitt fadersarv och startade tidskriften Uylenspiegel. Under sitt eget namn eller pseudonymerna Vriel och Nemrod utförde han litografier som kommenterade dagens politik, moral och seder.

Den 28 juni 1857 gifte han sig med Charlotte Polet de Faveaux och flyttade tillbaka till Namur, där de snabbt fick en son (Paul) och en dotter (Juliette, som dog när hon var sex). Rops angrepp på borgerligheten, “den mest intensiva, dåraktiga och grymma av alla sociala klasser på 1800-talet”, fortsatte med titlar som “Ordning härskar i Warszawa”, “Dödsstraffet”,Bland trappistmunkar” och “Waterloo-medaljen”. Den senare ledde till att han blev utmanad på duell.

Men Paris lockade med sitt hektiska konstliv. Mellan 1864 och 1871 illustrerade han inte mindre än 34 böcker, bland andra Les Epaves, en samling poem av Baudelaire ifrån Les Fleurs du mal. Han blev en av de bäst betalda illustratörerna och på 1880-talet vände sig tidens ledande författare till honom: Stéphane Mallarmé, Paul Verlaine och Joséphin Péladan.

1869 förälskade sig Rops i två unga modeskapare, systrarna Léontine och Aurélie Duluc. De flyttade ihop 1874 och Léontine födde honom en dotter (Claire) medan Aurélie fick en son (Jacques, som bara levde några dagar).

https://i0.wp.com/www.artinthepicture.com/artists/Felicien_Rops/cythera.jpeg

Det var i slutet på 1870-talet som Rops lätt igenkännbara kvinna började dyka upp i hans verk. Han påbörjade en serie med 114 teckningar för en parisisk samlare, “Ett hundra lättsinniga sketcher utan anspråk på att glädja den hederlige medborgaren”. Tonen i “St Antons frestelse” (överst) och “Pornokrater” blev skarpare för att nå sitt fulla ursinne i serien “Satanisterna” (1882). “Helvetet är sexuellt … Helvetet börjar sin pina inuti själva kroppen. Döden finns i livet, den är exstasen pris. Kvinnan, det villiga offret, har själv valt sitt öde.”

http://fabelachtigewezens.files.wordpress.com/2010/12/les-sataniques-de-lijdensweg-1882-felicien-rops-1833-18981.jpg

Rops reste en hel del, till Monte Carlo, Sverige (“absolut häpnadsväckande… fantastiskt storslagen och ofantligt”), Spanien, Nord-Afrika, och till USA följde han systrarna på en modeturné. När han fyllde 50 köpte han en förfallen stuga i Corbeil 30 km söder om Paris. Stugan hade ett motto sedan tidigare, Rien a demy! (Inga halvmesyrer), som han tog som sitt eget när han där i den lantliga friden fortsatte att arbeta under de sista tio åren av sitt liv.

Klockan elva på kvällen den 23 augusti 1898 dog han omgiven av Léontine och Aurélie och dottern Claire.

Annonser

Dag 78 – Belgien: Oudenaarde.

https://i2.wp.com/www.seayara.nl/wp-content/uploads/2012/06/Gevels-Markt-Oudenaarde.jpg

För Belgien hade vi satt upp ett mål, att på en vecka (sju dagar) dricka 50 flaskor öl. Vi befann oss för första gången i världens bästa ölland, och vi ville passa på. Vi hade en regel: det fick enbart vara sorter som vi aldrig druckit tidigare, öl som redan passerat våra läppar var inte tillåtna. Inga problem, tänkte vi, i Belgien finns det mer än 800 olika märken att välja på. Varför just 50 flaskor? Det verkade vara ett rimligt antal, och dessutom motsvarar det den genomsnittliga årskonsumtionen för en italienare.

https://i2.wp.com/photos.staypoland.com/00/00/25/07/55/img.jpg

Sex timmar efter att vi landat på Zaventern, Bryssels flygplats, satt vi på restaurang La Pomme d’Or i hörnet av Grote Markt i Oudenaarde och väntade på vårt första glas. Vi var kvällens första gäster och kocken, som också är ägaren, tog oss med ut i köket för att vi skulle få se hans specialrätt för kvällen, små kaniner som låg och puttrade i Liefmans brunöl på spisen. Det verkade lovande och kunnigt, så vi bad kocken att välja ölen åt oss för hela måltiden, men det blev inte riktigt som vi hade tänkt.

http://tomwebster25.files.wordpress.com/2011/06/hoegaarden.jpg
Öl 1: Det första som kom in var en Hoegaarden Witbier (4,8%), en veteöl, som mycket riktigt passar som aperetif, men den var inte ny för oss, vi hade druckit den i Sverige. Den finns på Systembolaget, fast det kunde ju inte kocken veta.

Veteölen, de “vita” ölen, är mycket ljusa och ofta grumliga med fällning kvar i flaskan. De är vanligare i Tyskland. Huvudort i Belgien för vit öl är Hoegaarden, i närheten av Leuven, en timme öster om Bryssel, där man brygger den på lika stor mängd vete som malt med tillsats av två sorters humle och en hemlig ingrediens, som kan vara kummin.

Det var både fel färg och fel väderstreck. Vi satt i Oudenaarde, en timme väster om Bryssel, och hoppades på den regionens specialitet, bruna öl, kanske till förrätten, men…

https://i0.wp.com/www.itqi.com/files/image/photo_galery/big_primus-pils.jpg

Öl 2: Primus Haacht Pils – en pilsner! De flesta tänker på pilsner (lager) när de tänker öl, så är det i Belgien också. Trots att landet har så många fantastiska ölsorter, så är det pilsner som dominerar bland belgarna själva.

Stella Artois står för mer än hälften av ölkonsumtionen. Alken-Maes och Haacht är de andra två stora pilsnerproducenterna. Vi hade visserligen aldrig druckit Primus Haacht, men man åker inte till Belgien för att dricka pilsner.
Sen gick det bara utför.

https://i1.wp.com/upload.wikimedia.org/wikipedia/en/thumb/0/0d/Duvel_and_glass_sunday.jpg/200px-Duvel_and_glass_sunday.jpg

Öl 3: Duvel (8,5 %) finns på Systembolaget, och Öl 4: Liefman Kriek är ett körsbärsöl. Vi minns fortfarande när körsbärsöl dök upp i Sverige, alla skämt det utsattes för, hur de som vågade dricka det mobbades. Det var inte riktigt vad vi hade tänkt oss till kaninen, men vår uppfattning om körsbärsöl skulle förändras drastiskt under veckan i Belgien.

https://i2.wp.com/www.thecrescentsalford.co.uk/uploads/realales/liefmans_kriek_logo%5B1%5D_200w.jpg

http://books.google.com/books?id=mOdJAAAAYAAJ&printsec=frontcover&img=1&zoom=1&imgtk=AFLRE72qR6wbbZjJAWD5eK6orhj27mpOfjSvoTNAZ-81Tb4Dr0bylTkZMXQWw61BF6Jxvoh34SWmk6KE8PsSC5B15YVdPO0zfNR9wQ5MCxt7uRLf5b6c6DvJR2NDkt-5Rlj13p2CK373

Michael Jackson har i sin bok Great beers of Belgium en ölkategori, som belgarna själva inte använder, golden ales. Det mest kända ölet av den här typen är Duvel, som ska serveras kallt – glaset förvaras ofta i kylskåp – till skillnad från andra ales, som bäst dricks källarsvala. Bryggeriet Moortgat grundades 1871, men Duvel är en produkt från efter andra världskriget. Namnet är en omskrivning av det flamländska ordet för “djävul”.

Det är ovanligt med ett ale som är ljus som en pilsner, när man brygger så starka öl som 8 % blir resultatet i regel ett mörkt öl. Duvel var mörk fram till 1970, men smaktrenden gick mot pilsnerliknande öl, och man tog fram en ovanligt ljus malt med det nuvarande gyllene ölet som resultat.

Starten på vår ölturné var alltså inte så lysande, hittills hade vi bara druckit gamla bekanta och – en pilsner. Egentligen borde vi inte räkna dem, men eftersom vi inte valt dem själva, gjorde vi  undantag. Det var förstås inte kockens fel, för honom utgjorde traktens eget öl, det bruna, det konventionella, vardagliga, som kunde köpas i varenda butik. Han ville bjuda på något extra.

https://i1.wp.com/www.biblebiere.com/Bieres/U/Uitzet/Btl_Uitzet_Kriek.jpg
När vi gick fick vi en present, en flaska av kockens eget favoritöl, Öl 5: Uitzet Kriek, som han lät hämta från en back i sin bil. Vi drack det några kvällar senare på hotellrummet i Bryssel, och konstaterade att vi började tycka som många belgare, att det inte bara var acceptabelt med körsbärsöl, utan att vissa märken tillhör det bästa man kan dricka.

Ute på Grote Markt hade ölfestivalen börjat. Det var den egentliga anledningen till att vi hade åkt direkt till Oudenaarde. Tidigare, när vi släpade väskorna från stationen till hotellet hade trafiken kring torget varit livlig, men nu var gatorna avstängda och krogars och restaurangers bord var utflyttade. Jakten på det bruna ölet kunde börja.

http://fotogeniekbelgie.files.wordpress.com/2008/05/oudenaarde-28.jpg