Ur sten kom liv. Bortom dalen reser sig berget. Den ström av flyktingar, som till slut blev så stark att den raserade muren, gick över bergskedjan på gränsen mellan Öst-Tyskland och Tjeckoslovakien.
Vid Tysklands enande blev nya inhemska turistmål tillgängliga på ”andra sidan”. Dresden och den närliggande trakten kom att bli det som lockade de flesta väst-tyskarna.
Floden Elbe och dess dalgång fungerar som en sammanhållande länk, handelsled i forna tider, turistled idag. Tjugosex kilometer norr om Dresden ligger staden Meissen, en vallfartsort för alla beundrare av det världsberömda porslinet. Från 1710 och genom alla regimer har den trygga tillverkningen fortsatt.
Men det är österut, bort mot den tjeckiska gränsen, som de hissnande upplevelserna väntar. På en 368 km² stor och 400 m hög platå reser sig en märklig skog av pelarliknande sandstensberg, de högsta över 400 m. Under 1700-talet döpte de tyska romantikerna denna natursköna trakt till Sächsische Schweiz.
Turismen gjorde sitt intåg genom ångbåtslinje (1837) och järnväg (1851). Det är ett klätterparadis med mer än 5000 olika vägar, från lätta promenader till lodrät bergsbestigning.
En av stigarna leder ned genom Schwedenlöcher och förbi Schwedenturm till Amselgrund med sjö och vattenfall. I en dalgång ligger en naturlig teaterscen med 2000 sittplatser och klipporna som kulisser. Här spelas varje sommar (maj-september) äventyrsteater, västernförfattaren Karl May och Mark Twain är alltid representerade, men även operetter och sagor finns med på programmet. Hästar och lägereldar är självklara ingredienser när fantasin väver sina trådar i verklighetens natur.
Sächsische Schweiz slutar i väster vid Elbe-stranden och från Bastei har man de vackraste utsikterna över flodens vindlingar. En spännande avgrundslabyrint med broar och trappor har byggts på flera hundra meters höjd mellan de olika bergstopparna. Hela anläggningen med modernt hotell, kaféer och souvenirbutiker ger en (oavsiktlig) känsla av ett sommarland konstruerat för turister. I en Disney-datoriserad värld är det lätt att inbilla sig att till och med bergen är uppförda till vår förlustelse.
Innan de sammanbindande broarna hade byggts kunde rimligtvis bara vana bergbestigare ta sig upp på de smala, tättstående topparna. Så det var med förvåning som jag upptäckte att människor hade bott häruppe och att det finns lämningar efter deras bostäder och leverne.
Spåren är av den där oansenliga varianten, skärvor och murrester, som genom sin blotta obetydlighet blir så övertygande – ingen skulle komma på tanken att arrangera något så blygsamt – men samtidigt så lätta att förbise. Turistens fartblindhet kräver stora vyer och magnifika monument. För att upptäcka detaljerna måste vi stanna upp, böja oss närmare marken och se på den med nyvakna ögon.
Den första borgen, Felsenburg Neurathen, byggdes på 1300-talet som en gränsfästning. Hur folket kom upp till den har jag inte lyckats lista ut, för den tidigaste bron (av trä) över de bredaste ravinerna mellan platsen för borgen och den jämnhöga Bastei-platån byggdes först 1826. Tjugofem år senare ersattes den av den nuvarande stenbron.
Rundvandringen går på nya broar och trappor över ett tiotal mycket smala bergstoppar som står i en cirkel kring den bredare där själva borgkärnan har stått. Det är en unik upplevelse med sin kombination av svindelkänsla inför djupen, hänförelse över de bländande vyerna och upptäckarglädje på den vindlande stigen. Den enda parallell jag kan föreställa mig vore om någon byggde gångbroar mellan taken på de tättstående skyskraporna kring Wall Street i New York.
Med all denna storslagenhet runtom är det lätt att missa de suddigare spåren, påminnelserna om borgen och dess människor: murarna, vattencisternen och inristningarna. På en vägg i en håla som kallas för Schwedenraum kan den uppmärksamme hitta en inskription: ”Christopf Hase 1706 war ter swete in lante es kustete vil gelt”. Vid det närbelägna slaget vid Fraustadt (nuvarande Wschowa i Polen) slog Karl XII 1706 den saxiske kurfursten August den starke, och det omkringliggande landet, inklusive borgen, var under ett par år ockuperat av svenskarna.
Så dyker alltså plötsligt en skärva ur den svenska historien upp på en bergstopp i gränstrakterna mellan Tyskland och Tjeckoslovakien. Informationen är till och med skriven på bergväggen framför oss. Få människor är tränade att upptäcka och tolka ett sådant budskap från det förgångna på egen hand, men med en bra guidning i form av en människa eller en bok kan vi öva oss i att uppfatta tidens minnen eller (för att använda det franska ordet) souvenirer.
Ett litet barn stod på trottoaren utanför porslinsfabriken i Meissen och stirrade intensivt på ett vissnande löv framför sig på marken. Så lyfte det långsamt på foten och stampade med eftertryck på lövet. Sedan gick hon belåtet vidare in i hösten för att söka efter fler erfarenheter som väntade på att erövras. Raden av minnen var knappt påbörjad.
Från Edinburgh till Istanbul 