Utsikten från borgen var exalterande. Det är bara ett problem med vyer, ju bättre de är desto högre upp ligger de, och det är inte alltid det finns hiss. Till skillnad från slotten i Würzburg och Coburg som ligger något tillbakadragna högt ovanför, respektive långt i utkanten, av sina städer, så står Kaiserburg lättillgänglig precis i kanten av Nürnbergs Altstadt.
Höjdskillnaden till borgen är inte särskilt stor, så jag behöver aldrig tänka “hiss” för att mentalt hjälpa mig uppför backen. Det är precis lagom höjd för att man från Freiung, den yttre borggården, ska få den berömda utsikten över de röda taken i den gamla innerstaden.
Första gången jag såg Nürnberg ovanifrån var i Leni Riefenstahls dokumentär Viljans triumf. I filmens inledning kommer Adolf Hitler till staden nedstigande som en gud ur molnen. På stadens gator nedanför syns trupper i rörelse på väg till de årliga partidagarna. Året är 1934 och man planerar den största nazistiska manifestationen någonsin.
Elva år senare ligger Nürnberg i ruiner, kriget är över och i november inleds rättegångarna mot krigsförbrytarna, skildrat i Stanley Kramers amerikanska spelfilm Dom i Nürnberg från 1961. Att Nürnberg valdes som rättegångsplats var en markering. Nazisterna skulle straffas i sin paradstad.
Minnet av Gustaf Adolf och Trettioåriga kriget vilar inte särskilt tungt över Würzburg i våra dagar. I Nürnberg däremot är det svårare att inte låta bli att tänka på paraderna och rättegångarna och krigsåren mellan dem. Inte bara för att det är så kort tid sedan det hände, inte bara för att krigsförbrytelserna upphöjts till sinnebilden för brott mot mänskligheten, något vi aldrig får glömma, utan också därför att det finns bevarat på film. 1900-talet är det första seklet som dokumenterats på film. Det är det första seklet som det kommer att bli svårt att glömma bort eftersom kommande generationer alltid kan återvända till det genom de rörliga bilderna.
Sydost om Nürnberg ligger parken Luitpoldhain. Här hittade nazisterna det utrymme som behövdes för paraderna. I dag är området en märklig blandning av övergivna halvfärdiga konstruktioner, bevarade som “ord i sten” och anläggningar som adapterats för annat utnyttjande.
Från vår minibuss gick det inte att se särskilt mycket. Regnet öste ner och ingen hade lust att gå ut. Vi kunde vagt skönja överdimensionerade byggnadskroppar genom de immiga fönstren och regnskyarna. Guidens röst var det enda verkliga på vår färd genom drömvärlden. Framför oss dök Roms Colosseum upp, en böjd trevåningsfasad med arkader längs bottenvåningen, men rösten sa att det var den nya kongresshallen som skulle ha ersatt den gamla ombyggda maskinhallen från utställningen 1906. Den nya hallen blev aldrig klar och används nu som lagerlokal, den gamla bombades 1945.
På andra sidan sjön ligger Zeppelinerfältet som mellan 1935 och 1937 fick en 350 m lång tribun efter den ena sidan. Då paraderade soldater inför de politiska ledarna, idag används den för motorcykel- och biltävlingar. Stadion (1923-28) strax bortom är i dag hemmaplan för Nürnbergs fotbollsklubb, då härjade Hitler Jugend där med parader och ungdomliga idrottslekar.
Bussen svängde in på Den Stora Vägen, 2 km lång och 60 m bred. Det kändes lite ensamt på den stora granitytan. Utställningsdagar förvandlas den till parkeringsplats för den närbelägna mässhallen.
En liten idyllisk sjö skymtade till höger. Egentligen var det en vattenfylld grop, men i regn blir allt poesi, utom möjligen våta kläder. Gropen är det enda som påminner om det enorma idrottsstadium som planerades – 405 000 platser.
Den Stora Vägen blev inte heller färdig, den skulle ha varit mycket längre, men den ligger åt rätt håll i alla fall, den pekar rakt in mot borgen i Nürnbergs centrum och knyter ihop det gamla i den tyska historien med det nya i det tredje riket.
Vid stadsmuren står ett av stadens nyaste monument, De Mänskliga Rättigheternas Väg. Den israeliske konstnären Dani Karavan uppförde 1993 en kolonnrad med 27 8 m höga vita betongpelare, två stenblock och ett träd. På var och en av dem sitter kortversionen av de 30 mänskliga rättigheter som FN antog 1948. Texten är på tyska och ett annat språk, olika för varje pelare. Detta monument och det årliga utdelandet av ett Människorättspris är försök från staden att skapa en annan bild av Nürnberg än den som historien tvingat på den.
Från min utsikt på borgen försöker jag med hjälp av en karta och en guidebok att identifiera de tak som grytar ihop sig framför mig. Kan det där vara Albrecht Dürers hus? Det där är i alla fall en kyrka, de är lätta att känna igen, på tornen. Det måste vara S:t Sebalduskyrkan från 1200-talet, med det berömda gravmonumentet över Sebaldus. Och lite längre bort skymtar Rådhuset. Då ligger Hauptmarkt med den vackra 20 m höga Schöner Brunnen alldeles intill, fast den går inte att se från borgen.
Utsikter fungerar inte så bra när mörkret fallit. Då är det krogen och öl som gäller (även om vissa kanske skulle argumentera för frankenviner). Bamberg, hemstaden för Rauchbier, ligger inte så långt från Nürnberg. Detta speciella öl är framställt genom rökning, malten torkas över en eld av fuktig bokved. Jag hade fått smaken beskriven för mig innan, som att dricka öl och korv samtidigt, och det stämde. Jag föredrar nog korven vid sidan om. Å andra sidan sägs det att man måste dricka tre sejdlar innan man vant sig.
Från fönstret på krogen under borgen kunde jag se små ljus tändas i Altstadt – Nürnberg måste nog vara som en riktig julkrubba när de traditionella julmarknaderna sprakar som bäst. Altstadt förresten – det heter så fortfarande, trots att staden praktiskt taget utplånades under kriget. Man har byggt upp det gamla igen (precis som i så många andra tyska städer) och guideböckerna låtsas som ingenting. Där är kyrkan från 1200-talet och man beskriver stadens äldsta hus, som om inget hade hänt. Det är också ett sätt att glömma. Det är sånt man sitter och tänker på efter ett par Rauchbier.
Från Edinburgh till Istanbul 