De är bra när det regnar och de är bra när solen skiner, Bolognas arkader. Nästan varje gata innanför stadsmuren har dessa praktiska trottoarer. De första kom till på 1100-talet när det var bostadsbrist bland de många studenterna vid Europas äldsta universitetet.. De övre våningarna byggdes ut så att de täckte en del av gatan. De måste vara minst 2,66 m höga för att en ryttare skulle få plats. I dag finns det 70 km av portici, mer än i någon annan stad i världen. Och den märkligaste av dem alla är den 3796 m långa, som går ut ur staden och upp på berget till San Lucas-kyrkan. Det är världens längsta sammanhängande arkad.
Där den börjar strax utanför Porta Saragozza, ser den ut som vilken arkad som helst. Den följer via Saragozza och ovanför finns det lägenheter och innanför butiker och kaféer, men framme vid den första korsande vägen ger den inte vika, som en normal arkad, utan kastar sin båge över till andra sidan.
Vid via Turati, mellan arkaderna 132 och 133, sitter en plakett som påminner om att den första stenen lades den 28 juni 1674. När den var klar 1793 hade den totalt 666 arkadbågar, något som Dick Brown tycks ha missat. Legenderna kring arkaden är många, från att bolognesarna skulle ha burit fram stenarna i religiös hänryckning till att den kom till för att pilgrimerna skulle slippa gå i regnet.
En grekisk pilgrim vandrade år 1100 omkring med en madonnabild signerad av ingen mindre än evangelisten Lukas. När han kom till kyrkan på kullen ovanför Bologna insåg han att det var här bilden hörde hemma. 1433 hotade ett långvarigt regnoväder att förstöra skörden. För att blidka makterna bar man madonnan i procession ner till staden, och se, vid Porta Saragozza upphörde regnet. Träden längs hela vägen lär ha böjt sig för att skydda bilden.
Det här blev den direkta inspirationen till byggandet av arkaden. I dag sker processionen i maj när det inte är så varmt som i augusti, då det flesta ändå har åkt på semester.
Carlo Francesco Dotti var ansvarig för designen. Hans mästerverk är bron vid Meloncello (1732) där arkaden svänger över gatan i ett byggnadsverk som är pampigare än någon av stadsportarna. Nu går arkaden rakt upp i naturen, ibland med så brant lutning att det krävs trappsteg. Följsamheten till terrängen gör att perspektiven ständigt skiftar.
Under en del arkadbågar sitter plaketter som berättar att privatpersoner eller företag sponsrat renoveringar. Femton små kapell utgör vilo- och bönepunkter längs vägen. De motsvarar rosariets mysterier. Den sista biten utgörs av en lång trappa som leder spikrakt upp mot – himlen.
Längst in i San Lucas, på en upphöjd del bakom altaret hänger den svarta madonnan, men det är dåligt utförd kopia. Vad som hänt med originalet vet man inte riktigt. Det är så med legender.
Från Edinburgh till Istanbul 