Onsdag, den stora båtbytardagen. Utan specialarrangemang kunde vi inte åka med hyrd motorbåt från London till Themsens källa på den korta tid vi hade till förfogande. Båtarna hyrs i regel ut veckovis och nästan utan undantag måste man lämna tillbaka dem i hemmahamnen. Vår specialist var Rodney Scrase, tidigare chef för British Tourist Authority, en man med detaljerad kunskap om varje aspekt av engelskt turistliv; han tycktes känna alla på och kring Themsen. Rodney väntade på oss i Abingdon för att se till att båten kom till London innan lördag så att nästa hyresgäst inte skulle bli besviken.
Trots att de tunna båtskroven låg tätt sammansurrade hade vi inte märkt av våra båtgrannar under natten. Livet på floden inbjuder inte till något livligare nöjesliv efter mörkrets fall. När puben stänger klockan elva är det bara att tända sin ficklampa och försöka hitta båten. Grannarna hade lagt sig tidigare och de verkade fortfarande sova när vi stökade med frukosten vid åtta-tiden. De var vana med floden, ägde sin båt, och tog den ibland in till London för slippa betala hotell när de gick på teater. Nu var de på semester, och den enda tid de måste passa var sammanträffandet i Oxford på fredagen då ett par av deras vänner från samma londonförort skulle ansluta sig till dem. Vännernas båt var för stor att passera under en beryktad bro i Oxford. Under den kommande Bank Holiday-helgen tänkte man utforska den övre delen av Themsen tillsammans.
Två slussar återstod före Abingdon, vid båda hade man passat på att gräva ut en kanal (cut) för att undvika ovanligt slingriga partier av Themsen. När vi lyckats lossa alla knutar som förband oss med vår grannbåt återvände vi nedför Themsen-fåran och svängde runt nästan ett helt varv in i Clifton Cut.
”Från Clifton [ovan – 1822] till Culham [1809] är flodbankarna flata, enformiga och ointressanta, men så fort man kommit igenom Culham-slussen – den kallaste och djupaste slussen längs floden – blir landskapet bättre.”
Här har Jerome fel. Culham är med sina 2,41 m den näst djupaste, den djupaste, 2,69 m, är Sandford lite längre fram.
Appleford Railway Bridge
Sutton Bridge
Culham Lock
Många kanske undrar varför det överhuvudtaget ska vara bra med slussar i en flod. Vid en utgrävd kanal som går genom ett landskap med skiftande nivåer behövs de för att ta båtarna över kullarna, men en flod har ju ett naturligt lopp. För naturligt, olika djupförhållanden gör att det skulle bli för grunt på vissa sträckor av Themsen om vattnet fick rinna fritt.
Antagligen upptäckte man vattenregleringen av en slump på anglo-saxisk tid när fiskefördämningar, och senare kvarnfördämningar, ledde till att sträckan ovanför fick en lugnare ström och ett mer enhetligt djup. Samtidigt utgjorde dammarna ett hinder för långdistanstrafiken och under en period pågick stridigheter mellan kvarnägare och flodfarare med sönderslagna dammar som resultat.
Slutligen insåg mjölnarna att det var lika bra att bygga en löstagbar del och på så sätt uppstod flashlocks. Det måste ha varit rena forsfärden nedför Themsen. När dammen öppnades strömmade allt det uppdämda vattnet ut och om verksamheten koordinerades kunde en båt rida på en flodvåg från Lechlade till London.
Det var sju resor värre motströms. Vid varje sluss fick man ta extra hästar till hjälp för att släpa upp båten genom öppningen mot det forsande vattnet. Andra nackdelar låg i att kvarnarna kunde ta ut stora tullavgifter och att sträckan ovanför slussen kunde bli för grund vid det plötsliga nivåfallet och att bönderna fick sin mark översvämmad om dammen var stängd för länge.
Det nuvarande systemet med pound locks var en logisk utveckling. Om man byggde två fördämningar direkt efter varandra så fick man en slusskammare och istället för att använda hela vattenmängden upp till nästa damm vid varje slussning så förlorade man bara det som rymdes i kammaren. Den första av de nya slussarna togs i bruk vid Iffley 1633, men det dröjde ända till 1938 innan den sista flash-dammen försvann.
Från Edinburgh till Istanbul 