Themsen – Den första dagen 8

På andra sidan London Bridge närmar vi oss den ståtligaste delen av Themsen i London, Kings Reach. Men först en järnvägsbro, dessa dystra horisontella attacker på människans estetiska strängar. Den som leder in till Cannon Street Station når dock oförtjänt en högre nivå genom att den pampiga stationsbyggnaden tjänar som bakgrund. Den byggdes 1866.

Walbrook River är nu helt underjordisk och rinner, i den mån det överhuvudtaget kommer något vatten, ut i Themsen genom en liten kulvert strax bortom järnvägsstationen. Dess lopp leder under Mansion House och Bank of England, vilket användes i romanen (av John Brophy) och filmen (av John Guillermin) The day they robbed the Bank of England.

Terrassen framför Anchor är ett utmärkt ställe att tillbringa en varm sommarkväll. Pubens fem barer, tre restauranger och många trappor och passager är spännande att utforska alla årstider. Den nuvarande byggnaden är från 1750, men det fanns ett etablissemang långt tidigare. Pepys stod här och betraktade 1666 den stora branden i City på andra sidan Themsen. Andra gäster har varit Dr Johnson, Oliver Goldsmith, Edmund Burke och David Garrick.

Den ursprungliga Southwark Bridge, designad i järn av John Rennie i början av 1800-talet, ansågs som en av Themsens vackraste broar. Den nya, från 1919, gör ingen upphetsad.

Direkt efter bron kan man på den norra stranden få en känsla av medeltidens smala gränder som trängde sig genom den täta bebyggelsen ned till vattnet, ibland avbrutna av ett större hus med trädgård. Vid den här tiden hade romarnas mur mot floden ramlat ihop.

Byggandet av den första St Paul’s Cathedral mellan 610 och 670 markerade slutet på Londons förfall och början på stadens nya utveckling. På 1300-talet såg London med sina 13 större klosterkyrkor och 126 församlingskyrkor ut som ”en stad av kyrkor och klocktorn”

Efter den stora branden fick Wren i uppdrag att uppföra nya St Paul’s. Han är begraven i kryptan och en enkel text informerar: ”If you seek his monument look around you”. Katedralen var allmänt hatad i början för att den såg så modern ut.

Vintner’s Hall vid norra stranden har två svanar på sin port. Varför ska vi berätta längre fram, efter att vi träffat the Queen’s Swan Master.

Blackfriars bro (1899) och järnvägsbro (1886) markerar var romarnas London slutade – observera ”predikstolarna” på vägbron, som anknyter till klosternamnet. Under järnvägsbron kommer Fleet River ut genom en kulvert. På romartiden fungerade bifloden som vallgrav. Senare blev den en viktig hamn, innan den mer och mer började likna ett avloppsdike och man tvingades täcka över den.

Den gamla London Bridge hade fungerat som en damm. När den ersattes sjönk vattennivån mer i samband med ebb. Införandet 1848 av vattenklosetter som gick ut i Themsen via alla små underjordiska bäckar ledde till att flodbankarna snart var fyllda av avfall. Stanken var fruktansvärd.

Joseph Bazalgette löste problemet genom att bygga Victoria Embankment, väg på ovansidan, tunnelbana och tre avloppsledningar i underjorden, som gick längsefter Themsen och fångade upp smutsvattnet.

Themsen blev betydligt smalare, York Water Gate (1625) i Victoria Embankment Gardens visar var den gamla strandkanten gick, vilket ledde till en högre vattennivå och ökade risker för översvämning. Bazalgette blev adlad och hans byst sitter någonstans på Hungerford Bridge. Det är tveksamt om det är en hedrande placering.

Waterloo Bridge (1945) är romantikernas och dimmornas bro. Det måste vara minnet av filmen som gör bron till den populäraste bland ”jumpers” eller ”stiffs”, dess behärskade design kan knappast ha en sådan inverkan, då är det lättare att bli deprimerad av Hungerford Bridge, järnvägsbron till Charing Cross Station, det näst fulaste på Themsen.

Nedanför Waterloo Bridge ligger Waterloo River Police Station, den enda flytande polisstationen i världen. De har alltid ett varmt bad färdigt åt dem som de lyckas fiska upp i tid. För att undvika onödiga problem placeras de kvinnliga självmordskandidaterna alltid med kläderna på i karet.

Namnet på det anrika Hotell Savoy går långt tillbaka i tiden. Innan bebyggelsen hade spritt sig för mycket utanför de gamla medeltidsmurarna blev stranden mellan Westminster Abbey och City ett populärt område för uppförande av stadsbostäder åt de fina herrarna från lantgodsen. Husen hade förnäma namn: Essex, Arundel, Lichfield, Coventry, Worcester, Llandaff, Bedford, Durham och York. I det första, Savoy från 1245, bodde Chaucer medan han arbetade som tullman.

Kvällsutsikten från gångtunnelns mynning ovanför Jubilee Gardens är en av Londons mest imponerande. Bortom Themsens krök vid Waterloo Bridge står St Paul’s i sin upplysta vita prakt och raden av byggnader längs Victoria Embankment: Temple, Shell-Mex (med den stora klockan som kallas för Big Benzine), Somerset House (ett arkiv vaktat av lejon och toskanska kolonner) och vidare förbi Whitehall Court till finalen, Parlamentshuset med Big Ben.

När båten lade till vid Westminster Pier, mittemot County Hall, var vi blåfrusna. Den kyliga vinden hade känts betydligt mer över vattnet än på land. Det regnade inte, att London skulle vara ovanligt regnigt är en myt, men det var det där typiskt engelska gråvädret som ger engelsmännen blek hy och gör att alla katter ser likadana ut. Inget skvallrade om att nästa dag skulle bli början på en rekordlång och rekordvarm period i de brittiska öarnas väderhistoria.

Vi återvände till hotellet, vår bas för de första tre nätterna. London är inte känt för små, mysiga hotell, men 5 Sumner Place, runt hörnet från tunnelbanestationen i South Kensington, har en så diskret hemkänsla att det inte ens har något namn, bara en adress. Efter en värmande dusch och rejäl whisky kastade vi oss över planeringen för dag två av vårt flodäventyr.

London måndag den 6 maj – Southwark 1: Bankside & Clink Prison

Min senaste londonpromenad började under Waterloo Bridge, i National Theatres betongskugga. Numera kan man vandra längsmed nästan hela Themsen, från havet till källan. I London är det särskilt hamn- och industrikvarteren som öppnats. Den södra stranden mellan Waterloo Bridge och London Bridge, har tidigare varit lite svår att komma till, men med den nya tunnelbanan Jubilee line och med gångbron över Themsen har ett ett nytt turistområde skapats. När vi gjorde promenaden var det fortfarande en lite halvt övergiven stämning, ungefär som området kring Covent Garden åren efter att grönsaksmarknaden hade flyttat ut.

Bortom London Television Centre lämnade vi kulturbunkrarna, och spåren av de gamla industribyggnader som en gång i tiden dominerade området började dyka upp. Det renoverade, unika OXO-tornet står med sina nya lägenheter och ateljéer som en symbol för förnyelsen. För att kringgå det dåtida reklamförbudet byggde man fönstren så att de bildade bokstäverna O, X och O.

Nybyggda gångtunnlar tog oss förbi de tre Blackfriars-broarna, först vägbron, som 1760-69 blev den tredje bron över Themsen i London. Den byggdes med bötespengar från de som vägrat bli sheriff  i City, och hette egentligen från början William Pitt Bridge, men det var ingen som sa. Av de båda järnvägsbroarna används bara den ena idag.

På andra sidan kom vi ut på Bankside, historiskt beryktade Bankside, som väl gjorde skäl för “smeknamnet” Stew’s Bank. “Stew” är ett av dessa mångtydiga engelska ord som bland annat betyder “vånda”, “ångest”, “förvirring”,” långsamt koka” och “lätt berusad”. Den relativa isoleringen på den södra stranden främjade både bordeller och teatrar. De fyra vanligaste typerna av byggnader i området var förlustelsehus, fängelser, värdshus och prästgårdar.

Präster och osedlighet hör ju ihop, utan synd skulle de bli arbetslösa. Biskopen av Winchester styrde, från sitt londonpalats, 22 bordeller under 1100-talet. Henry VIII stängde dem 1546, men på 1600-talet var de tillbaka, nu i sällskap med flera teatrar: Rose (byggd 1586-7), Swan (1594-6), Hope (1613-4) och framförallt Globe (1598-9), Shakespeares teater. Bankside ändrade karaktär under seklernas lopp, men tycks alltid ha varit ett livligt område på något sätt. 1850 besökte den österrikiske generalen Haynau London. Ungerska immigranter hade spritt dåliga rykten med följd att uppretade folkmassor släpade honom längs gatan i hans mustach.

Att upptäcka de olika historiska lagren i en så blandad miljö som området kring Bankside, är som att lägga pussel med verkligheten. Några spår av den ohelgade horkyrkogården lär det inte gå att hitta, och den första byggnaden efter Blackfriars Bridge ser väldigt ny ut, Founder’s Arms, puben på piazzan framför, har definitivt inte många år på nacken, men bara några hundra meter söderut, på Hopton Street, står fattighus från 1752, som fortfarande används av pensionärer; vid nr 61 finns en liten stuga från omkring 1700.

Arkitekten Sir Giles Gilbert Scotts sista stora monument, Bankside Power Station, öppnades så sent som 1963, efter 15 års byggande. Nu har den stora den stora kolossen renoverats, så att Tate Gallery of Modern Art kunde flytta in år 2000.

I den nya Globe-teatern blandas signalerna, det är nytt och gammalt på en gång, en rekonstruktion i nytt brandsäkert material (den gamla teatern brann ner), ett försök att komma den elizabetanska teatern så nära som möjligt för att öka förståelsen för hur Shakespeares pjäser iscensattes. Den nya byggnaden ligger precis vid Themsen, den gamla låg längre söderut, på Park Street.

Vi fortsatte under Southwark Bridge, med snabbare steg, för nu närmade vi oss en av våra favoritpubar i London, Anchor Inn från 1770. Fem barer och tre restauranger döljer sig i den fristående byggnaden, med labyrintiska passager och trappor som gör att man kan gå på pubtur utan att lämna huset.

Längsmed hela Bankside är det ett utomordentlig utsikt över Themsen mot City och St Paulskatedralen, men allra bäst är den från terrassen utanför Anchor i sommarskymningen. Det historiska pusslet gör sig påmint genom ölglaset. Anchors väggar är prydda med föremål hittade i trakten, bland annat från Globe Theatre och Clink Prison.

Bortom puben tvingades vi för första gången bort från Themsenstranden. Under järnvägsbron till Cannon Street Station börjar den smala Clink Street omgiven av höga lagerbyggnader. Här i det ständiga dickensdunklet gör sig det förflutna påmint, förstärkt av Clink Prison Museums skildringar av fängelsets horribla roll i Banksides historia.

Biskopen av Winchester hade ensam ansvaret för ordningen i den här delen av London. I palatsets källare växte ett fängelse fram. 1134 utgjorde en speciell avdelning antagligen det första kvinnofängelset i England.

Uppfinningsrikedomen när det gäller tortyrmetoder, den aspekt av äldre tiders fängelseliv som tycks fascinera den moderne turisten mest, var gränslös: från det enkla – att låta någon stå i vatten tills fötterna ruttnar – till komplexa makapärer som drog kroppsdelar ur led. Det traditionella straffet för dåliga ölförsäljare och bagare var en dopp i Themsen med hjälp en av ducking-stool.

En variant var att placera dem med baken bar på ett säte med hål och en “shyttynge-pan” (“skitpanna”) under, så att de kom att sitta i sin egen avföring. Skattebetalarna klagade dock på de höga kostnaderna för rengöring och reparation. 1530 gjorde Henry VIII det legalt att slänga kvinnor som mördat sina män i kokande olja. Om bödeln var på det humöret kunde ha låta kvinnan ligga i medans oljan långsamt upphettades.

Detta och mycket mer om Clinkfängelsets historia kan man lära sig vid ett besök på museet. Av fängelset finns inget spår i dag, det brändes ned under Gordon-upploppen 1780, men vid en brand i en lagerlokal 1814 upptäcktes ett fönster som tillhört den stora hallen i biskopspalatset; det kan man se strax bortom museet.

Sitt namn fick fängelset antagligen genom ljudet från kedjor och bojor, all detta “clinking and clanking”. Ordet “clink” har idag blivit ett allmänt slanguttryck för “fängelse”.